Döden, döden så var det avklarat, knappast

Den här veckan har varit känslomässigt slitsam med elolyckan med min son som gick bra, blodprovstagning inför läkarbesök och som löken på laxen kommer skotern idag, mycket efterlängtad.

Kunde konstatera att Hb:t var för högt igen, så det blir blodtappning nästa vecka, Crp var också lite högre så någon infektion lever rövare i kröppen.
Inte vill jag att det är saker som måste rättas till med hälsan varje gång jag tar blodprover, men när man inte mår bra känns det skönt att det får sin förklaring med provsvar.

Större lipsill än mig de senaste veckorna får man leta efter, jag har nu äntligen lyckats sluta med Cipramil, en antidepressiv tablett jag har ätit sedan jag blev njurtransplanterad.
Om ni bara visste hur svårt det har varit att trappa ut denna tablett, den verkar lämna efter sig ett kemiskt kaos i kroppen. Jag vinglar och far, har konstiga swischljud i huvudet och svimkänsla miljoner gånger per dag. Denna uttrappningsbiverkan har blandat sig med det höga Hb värdet till en smällkaramell av konstiga fysiska mycket påtagliga känningar.

Om våra vanliga husläkare bara visste, förstod hur svårt det är att sluta äta dessa piller, så tror jag de skulle avvakta mer innan de skrev ut dem. Tabletten har varit bra på många vis, låtit mig slippa de kraftiga känslomässiga svängar som gjorde mitt inre till en kaotisk plats när jag nytransplanterad och fullständigt fullsketen av mediciner som intog min kropp, verkligen inte mådde bra varken fysiskt eller själsligt.

Alla dessa konstiga tankar om livet och döden, gåvan att få ett liv, en njure via en annan människa, hur säger man tack? Hur kommer man till balans med det här att överleva, att leva igen efter så lång tids hovrande i verklighetens förgård till döden.

Att då och då tänka på den känslan jag hade den dagen jag efter transplantation fick problem med hjärtat och läkarna ordnade en plats på hjärtintensiven, vilket jag med nöd och näppe slapp. Det där ormboet av sladdar in i min kropp, påsar som hängde med sånt som skulle ut och sånt som skulle in, alla dessa ställningar som omgärdade min kropp. Alla dessa sladdar och rör som gjorde det svårt att röra sig, som gjorde det möjligt att överleva.
Att tappa livsgnistan om så bara för en sekund, en sekund jag kommer leva nära resten av mitt liv. Den sekund som fick mig att vilja släppa taget om allt, utom min hund. Märkligt än idag och jag kan då inte förklara att det ”bara” var min hunden som stod där och viftade på svansen mitt i natten, mitt i min värsta själsliga kris.

Nu har sex år runnit under broarna sedan den stunden och jag känner att jag vill släppa lös min själ igen, låta den gråta, om den behöver det och inte stänga några dammluckor av sorg från förr, för nuet vill jag leva i med mitt hela jag utan kemiskt dämpande dimmor. Jag vet att jag har en hel del som kommer flöda upp och ut från förr att ta tag i, men det får lov att släppa taget.