antidepressiva tabletter skapar en röra i kroppens kemi, antar att kroppen känner sig lite som Ronjas polare ”Vaffö e de på detta viset”? Vi inser allt oftare att våra kroppsliga reaktioner handlar om brister i systemet, äter vi fel får vi blodbrist och mår därefter, köper järntabletter och blir pigga igen fast kanske förstoppade av det som just gjorde oss pigga, järnet. Efter transplantationen var det som om psyket varken visste ut eller in och jag blev rekommenderad att äta antidepressiva tabletter och tro sjutton att jag ville det, vem vill väl flyta som ett veligt, gråtande och snorande flarn genom tillvaron när alla inklusive du själv förväntas vara överlycklig över att ha överlevt och fått en njure från en vän. Snopen är ett litet ord för att beskriva min känsla efter transplantationen, både det där att jag fick så mycket biverkningar av medicinen jag måste äta resten av livet för att inte tala om att jag aldrig blev frisk som många andra. I allmänhet tror folk att det bara är att få en ny njure sen kör man igen och för vissa blir det så emedan andra väntar resten av livet på att komma igen. Men tillbaka till kemin, nedtrappningen av tabletterna som skulle få mig att flyta lite högre upp har gått utmärkt och tagit lång tid vilket är helt rätt, så hur glad blir jag på en skala när yrsel som börjar med ett ljud i mitt högra öra vissa dagar beter sig som om en galning har flyttat in i balansnerven. Jag går på sniskan, tar snedsteg och som om inte det var nog blir jag rastlös, irriterad och grinig. Som gjort för att börja med tabletterna igen, men glöm det, nu ska de ut ur mitt liv. Nu ska en sorg gråtas ut, ett vemod få ta plats och alla tänkbara reaktioner på livet får ta sin rättmätiga plats. Se där nu har jag skrivit ett helt inlägg om sånt vi inte förväntas varken lida av eller prata om, sopa under mattan lala  tralala trall la. Tänk att både tillstå en fd depression och otacksamhet när livet gavs mig åter av en vän. Det är lika tabu och ”vedervärdigt” som de stackars nyförlösta mammor som upptäcker att de inte älskar sitt lilla russinskrynkliga barnet, utan de känner ingenting. Förlossningsdepression, kan vara en hemsk upplevelse för du förväntas vara så lycklig när du kommer hem med den lilla. Inte vågar de säga något om sitt tillstånd, vad skulle det vara för sorts kvinna som inte älskar sitt barn? Kemi igen. En gång för många herrans år sedan var jag stationerad hemma hos en nyförlöst mamma som satt som ett tomt skal och bara tittade långt bort i ingenting, för det var där hon höll till. Jag skötte barnet och resten av alla ungar då detta var en familj med okristligt många barn. Varje dag lagade jag mat i enorma liksom restaurangkastruller och stekte falukorv i timmar både till middag och en del matlådor inför kommande dag. Jag skulle också suttit i ingenting om jag hade fött så många barn. Tillståndet ingenting gick så så småningom över och alla barnen fick tillbaka sin mamma och jag fick ett nytt jobb hemma hos en ny familj där familjestrukturen var usel och oredan stor. Under tiden jag skriver hällregnar det och haglar, solsken, hällregn, hagel och solsken, jag blir inte klok på denna sommar. Men de svala är jag och min kropp helt överens om, det är underbart.