Paradiset

I snigelfart, men äntligen är det klart på balkongen. Vi fick tag i självvattnande balkonglådor och köpte finaste jord och små penseér, mörkt lila och mörkt blå, står sig fint mot det nymålade Stockholmsvita. Nu är det bara de flortunna vita gardinerna som jag väntar på, posten tog nog påsklov rätt tidigt i år tror jag.

Vi har hjälpts åt, men maken har ju tvättat fönstren och donat med det tyngsta sakerna, jag fjuttar runt och pyntar, planterade blommorna och nu har äntligen pelargonerna fått ny speciellt jord att trivas i.

Imorse satte jag mig där ute i vårt paradis, strålande solsken, spegelblank vattenyta och sjöfåglar som skriar i alla dess tonarter seglandes förbi mig. I buskarna och träden håller resten av små fåglar serenad med trillande toner av alla sorter, antar att det mest lockas och pockas för att få bilda familj.

I påsk är många bortresta så lugnet har lägrat sig över nejden, jag mår som bäst när det är tyst, så tyst det nu kan bli när man bor i ett hyreshusområde och med den stora larmande staden tvärs över fjärden. Det är det som är så skönt när jag sitter på balkongen, jag ser staden och hör ett avlägset brus men slipper delta när tröttheten hänger på.

Ikväll ska vi till dottern på påskmiddag, hela familjen samlad och lilla marsipangrisen längtar jag efter att få krama på, nu har vi inte setts på en vecka så det är verkligen på tiden. Det är roligt med dottern som ger sig i kast med middagar och klarar det med glans. Roligt för att hon går i mina fotspår och gillar att ställa till med trevligheter och bjuda till. När jag tittar på bekantskapskretsen så är det inte många som orkar bjuda till på sånt. Om det är lathet eller kassa som styr vet jag inte. I vår familj bjuder vi till när det finns anledning att festa, att det sen inte har blivit så mycket att skryta med de sista 4 åren kan jag inte göra så mycket åt. Njursvikten och fibromyalgin tar sitt och det som blir kvar räcker knappt åt mig själv.

Men det ska väl bli ändring på det om jag får en chans. Blir nästan lite rädd när jag tänker på hur mycket jag vill göra om jag blir frisk, får nog lära mig att ta en sak i taget och fibromyalgin den sitter där den sitter, men den ska jag ge en käftsmäll så fort jag kan börja träna som en vanlig människa igen. Är helt övertygad om att man ska träna rätt ordentligt när man har fibromyalgi.

Sen kommer det tillfällen när man får skov och då ska man vila, men övrig tid ska man motionera.

Mötte en granne utan sin hund en dag och han passade på att hälsa på Watson som han aldrig kunnat då hans tik är så sotis. Vi stod där och pratade och han berättade att han efter många månader ännu höll på med en lunginflammation som aldrig verkar släppa taget om honom. Usch, så jobbigt förstod jag självklart, det här med andningen förstår ju en astmatiker. På något vis halkade vi vidare i sjukdomsträsket och jag sa att jag väntade på en njure. Hans min … tystnad och så ett generat skratt följt av; här går du och väntar på en njure och jag pratar om lunginflammation Det tyckte han var magstarkt …

Men jag sa som jag har sagt förr att var och en har ju nog av sin plåga och behov att ösa ur sig. Det är ju inte så att vi som är mer ”redigt” sjuka har monopol på att må dåligt. Fan man kan ju nästan dö av en kraftig förkylning, en sån kan sänka vilken stark bjässe som helst.

Sätter in en bild på balkonglådorna  20090210-005

 

Nya friska

Strålande dag!
Strålande dag!

Synd att klaga när man sitter i solen och lapar i sig av de livgivande strålarna.

Igår var jag oförskämt pigg större delen av dagen och det var ju länge sedan. Idag är det inte heller så tokigt, har varit en sväng med den fyrbenta och nu som sagt är det bara att såsa på balkongen. Nu är den färdigmålad, ljus och fin, vi ska fortsätta på kvällarna i veckan och röja där ute. Jag säger bara blomkrukor, var kommer alla ifrån och fast jag har så många så har jag inga i rätt storlek. Vi måste sorter och ge bort eller kasta, vilket det nu blir.

Jag har ännu inte fått gardinerna, men det gör inget för inglasningen ska tas ner och tvättas av och jag har mycket pyssel där ute att ställa ordning på. Antar att det blir maken som får göra det mesta, själv futtar jag bara runt i kanterna på allt som ska göras, det är bara så. Sa till maken häromdagen; undrar om jag någonsin kommer att bli så där som förr? Jag kanske har blivit lat efter den här sjukdomen, kanske aldrig kommer att flänga så där som förr? Men han bara skrattade och sa att jag kommer bli värre än förr…? Hrmf, svårt att tro just nu.

Tänkte ringa mitt hjärtebarn Anna (dagbarn från förr) som nu är trädgårdsmästare och har Tyresö Handelsträdgård, hon ska få komponera de blommor jag ska köpa och sätta ner i mina balkonglådor. Jag har mina funderingar på att ha en eller två färger i lådorna. Tänkte blanda rött och rosa, men har ju ingen kunskap om vilka blommor som passar ihop, man behöver ju både låga och lite längre sorter. När jag är frisk ska jag åka till Anna och handla min blommor hos henne, men nu blir det frågestund per telefon.

Nu sticker jag ut i solen igen …..

Sticker in ett litet träning pip … snart är det påsk

Pip
Pip

De ska va lammkött

En ny dag med strålande sol, när jag tittar ut så ser det våraktigt ut med torra vägar och ljuset ser ut på ett speciellt vis, starkt och klart som det aldrig är  på vintern.

Watson har redan barrikaderat sig på balkongen, han ligger i min stol och myser i solen. Han får inta hela kongen som jag brukar säga till honom för sig själv vid den här tiden, sen efter lunch är det min tur. Tänk att man är lika larvig med sin hund som man var med sina småbarn, pratar bebisspråk och larvar sig… kan komma på mig själv och känna mig fånig, men sluta med det…nej, det gör jag inte. Idag tänker jag inte göra ett dugg mer än det där vanliga för att komma upp och sen ut med Watson så klart.

Igår fick vi besök av båda ungarna, först sonen som åt här och sen dök dottern upp på en fika. Ibland när jag tittar på ungarn som är så vuxna, så kan jag inte fatta att de är min skitongar. Undrar vart alla åren tog vägen, det är nästan svårt att inse att jag födde dessa två för så många år sedan. Kvinnorkroppen är fantastisk och nu verkar det vara babyboom för jämnan tycker jag, så otroligt många kvinnor med magarna i vädret.

Igår såg jag en tjej som var så stor (gravid) och framtung med sin mage, att det är ett under att hon inte föll framstupa. Men jag läste någonstans att vi kvinnor hade jämnvikten annorlunda fördelad i kroppen för att inte falla framåt under graviditeten, men jag kommer inte ihåg hur det hängde ihop. Själv var jag smal när jag var med barn, båda gångerna, magen blev aldrig så där jättestor, kroppen var ju i och för sig väldigt smal. Ett ex jag hade skrev på en lapp ovanför min handduk Magra Greta= Margareta, och den vikten höll i sig tills jag slutade röka, då började fettplättarna suga åt sig och vidga sig för att aldrig bli sig själva igen. Idag skulle exet nog skriva Feta Greta= Margareta.

Undrar inte ni ibland hur era ex har det? Det upptar inte alls stor tid, men visst fladdrar tankarna ibland runt och undran infinner sig. Min första stora kärlek fick sen fyra döttrar tror jag att det var, skild är han nu och sist jag hörde något om honom så var det en ung ny dam han hade sällskap med. Men det verkar ju ligga i tiden att gubbarna ska ha lammkött och flickorna gamla sega gubbar, misstänker att det är plånboken som styr för en del. Tänker på en 50 års fest vi var bjudna till för några år sedan, där var gräddan av storstadens restaurang och nattklubbsägare inbjudna och så vi då… många av dessa gubbar hade en ung, tjusig kvinna filippinska eller brasilianska vid sin sida. Små nätta vackra flickor… jag mötte blicken på en av dem och kände mig förbannad…över hur allt har blivit. Hur gubbar med pengar och makt alltid har dessa vackra svassande flickor runt sig, tänker på alla dumpade kvinnor i deras egen ålder. Äh, släpper det hela här.