Blodvite uppstod och annat misslyckande

1168777529Jisses vilket oväder, regnet trummar på rutorna och blåsten kastar allt i en virvel av lösflygande höstlöv på rutorna. Dagen seg som en deg som jag för den delen satte tidigt, degen till ett matbröd som blir allt annat än bra, ni vet som jag att vissa dagar blir det bara fel på allt man gör.

Började tidigt med att jag inte kunde sova utan gick upp och tog kaffe när mannen satt i köket, bara en sån morgon fattar ju vem som helst att det är döfött, att vara vaken så tidigt. Sen har vädret förföljt mig, slog på ändan när jag var ute med hunden, men överlevde utan problem, den där bröddegen jag satte har för mycket mjöl i sig, så det brödet lär ju inte bli som jag har tänkt mig. Fick lägga mig och sova på dagen för fibromyalgin är för j*vlig gör mig tröttare än trött, som om inte njursviktens trötthet skulle räcka.

Middag, jisses ska det alltid ätas, har rökt lax i kylen och tänker; stuvad potatis med dill till. När jag skär potatisen i bitar så skär jag halva fingret av mig, blir så frustrerad när det händer sånt som inte ska hända nu för tiden. Ja, jag gråter rakt ut som en idiot, medans jag letar och svär efter plåster med ett hushållspapper runt fingret i ett paket som skulle räcka i vårt hushåll säkert en månad.

Igår blev jag biten och idag ser jag ut som om min man har tagit för hårt i min handled, Watsons fina bandagerade bakben är han fasligt noga med att vakta. Jag ser plötsligt att stygnen tittar ut, bandaget har åkt ner. Tänkte mig inte för, blev bara förskräckt att han hade hunnit gnaga på stygnen. Böjer mig och tar tag i hans bakben och då bet han till ordentligt. Nä, det gick inte hål, men ont gjorde det och blått blev det och arg blev jag, så arg att han blev lyft i nacken och under magen. Ställde honom på hundbordet och satte nytt bandage, tänk att då går det bra, när man står på bordet, då är han aldrig lika uppkäftig. Sen när det var klart så var jag så slut att jag ställde ner honom på golvet och bara la mig ner och storgrät. Visst låter det som om jag är färdigt för psyket eller hur?

Jag har inte så mycket kraft kvar i kroppen och när det då händer saker där jag antingen blir väldigt rädd/arg eller tar i fysiskt, upprörd på något vis så rinner, verkligen rinner energin ur min kropp. Då är det inga svårigheter att lägga sig på mattan och storgråta. Men det är väl sånt som man kanske inte skriver om och jag ska ärligt skriva att sånt inte var vardagsmat för mig före jag var njursviktig.

Tror att jag grät så någon gång när ungarna var små och sjuka, jag bara inte orkade vara en glad mamma utan la mig i en hög och tjöt. Då fick jag tröst av barnen som verkligen kan trösta och vara goa när man blir ledsen, igår var det hunden som tröstade mig. Jag blev slickad i hela ansiktet och han for som en skållad råtta runt mig för att jag skulle bli glad igen. Jag är helt övertygad om att han visste varför det brast för mig och sin egen inblandning i det hela.

Nej, nu får jag allt gå ut och snacka med den där dillstuvade potatisen som höll på att sluta i ett blodbad.

yg4491

Sjuklingen hemma igen

                                     
Större delen av kvällen har han sovit min lilla hjälte. Hem kom han med benet i bandage och med en ”sko” på foten. Ingen strut så långt ögat kunde se…. tack o lov. Vi har varit till apoteket och hämtat penicillin och värktabletter för ont kommer han nog att ha några dagar, men han har redan ätit och druckit och det känns alltid bra för mig när sjuklingar vill äta lite.
 Vi ska byta bandaget rätt ofta och jag vågar inte tänka på hur arg han kommer bli när vi ska peta på hans ben, jag sa till husse att köpa med sig en munkorg efter jobbet imorgon,  för byta bandage måste man bara göra fast det gör ont i benet.
 Veterinären berättade att den där nu borttagna sporren kan växa ut igen i normalstorlek, vad det nu ska vara bra för? Eller bara växa ut till en liten sporre eller aldrig komma tillbaka. Ska ju bli spännande och se hur det blir…
 Den där stunden när Watson kom in i hallen och vi båda låg på golvet och gullade oss är guld värd. Tänk så mycket kärlek man kan känna för sin hund och för att inte tala om all kärlek jag får tillbaka. Ni skulle ha hört honom prata och beklaga sig över den nöd som husse ställde honom i när han övergav honom imorse hos veterinären. Skitgubbe tyckte jag att han sa helt klart… för att inte tala om att det var husse som kastade bollen som Watson försökte ta när han spräckte sporren mot dörrtröskeln… tja, husse han ligger nog lite dåligt till även hos matte som har varit sur för det där med bollkastningen och tjatat om att han kommer att göra sig illa till slut. Varför får man alltid rätt i sånt där tråkigt?