Se så lycklig jag känner mig när jag med hjälp av min man har vunnit två matcher i frågesporttävlingen vi deltar i varje vecka. Sista frågorna vann vi på tid och då jublar vi som två barnungar framför datan. Nu ligger vi tvåa i en oändligt lång serie och hur långt det är upp till den totala segraren struntar vi i.

Dotterns lägenhet var en dröm av tjusighet… det kommer att bli så fint när hon har fått allt klart. Det är alltid trevligt att träffa hennes vänner och få kramas lite och hänga med till pizzerian och få sin pizza i en doggy bag, för jag äter ju inte så mycket längre. Det var stort pådrag med A-laget som julkör, de gjorde allt för att förstärka sina röster, sjöng rakt ner i de halvfulla ölglasen för att öka djupet i sina spruckna röster. Rena julmyset hihi…

Den nya pojkvännen var snygg, trevlig och banne mig om det inte klingade en klocka inom mig som talar om att denna gång kan det bli såååå rätt för dottern.

Ni vet hur jag har hållit på med min vikt för att njurläkaren alltid får mig att känna att jag är för tjock och att jag borde så mycket med min vikt. Nu kan jag tala om att den verkliga matledan har satt in, vem behöver äta? Jag rasar i vikt och kan verkligen förstå att jag kommer att ha gått ner ohälsosamt mycket tills jag ska till doktorn nästa gång. Men jubel och klang så lycklig hon ska bli när det på pappret står en låg vikt!!! Sen hur jag mår spelar väl ingen roll,  med i stort sett inget protein i kroppen äts mina muskler upp vilket leder till en viktminskning. Så enkelt är det med det hela och att kroppen utarmas får jag nog bjuda på…. Nu vet jag att det här inte alls är bra, men det är så typiskt mig att bli så förbannad och envis och inte be om det man behöver. Just nu skulle min kropp behöva näringsdrycker att ta till för att ge kroppen det den har rätt till, sen finns det essentiella aminosyror vilket är tabletter för det protein kroppen inte själv kan tillverka.

Ser att jag ter mig dum men det får banne mig vara så här, jag överlever. Det som gör mig så förbannad och envis är att jag hela tiden har tänkt att varför jaga mig och mina kilon när jag vet att alla njursjuka slutar äta när de kommer på slutet. Viktnedgången verkar komma naturligt eller hur? Så varför under alla dessa år jaga mig med min vikt?