Etikett: barn

Gråten befriar

~ livsglimtar ~ 4 kommentarer

Efter en Allhelgona helg med barn och barnbarn, besök på kyrkogården och gemensam middag, så mycket skratt och kärlek med de jag har närmast hjärtat.
Under kvällen började min fot göra hysteriskt ont igen och jag känner mig så frustrerad över att när jag tror att foten börjar bli bra så börjar det om.

Min son ringde dagen efter och sa åt mig att skaffa en scooter, jag tittade på företagets hemsida och pang i måndags så köpte jag en sån som kommer nästa vecka. Tänk att jag kan åka vart jag vill här hemma, hälsa på sonen oavsett om foten inte går att gå på eller svagheten har tagit mig.

Svagheten är inte bara rent fysiskt just nu, jag vet att det går i vågor upp och ner. Sorgen bor i mig och jag kan inte sätta fingret på vad det är som vill rinna över i tårar. Jag kan sitta här och känna mig så tillfreds med tillvaron, stickningen går i mina händer, kanske TV:n står på eller radions lugnande röster på P1. Plötsligt rinner tårarna och det känns som om jag har en inre fabrik enkom för tillverkning av tårar. Men gråt då tänker jag, böla på så jag kan få vara ifred sen …

När jag värmer lite rester till lunch får jag ont i skinkorna och då vet jag att det är fibromyalgin som jäklas med min kropp och det kan jag tycka saker om, men är van vid. Äsch, en fika som lyfter får jag allt brygga mig och sticka vidare mellan tårarna.

Jag lyfter dig, titta ner, ser du …

~ livsglimtar ~ 2 kommentarer

… fågelungarna med gapande näbbar i en väggaskkopp som sitter på sidan av husets ingång? Åhhh, farmor så gulliga, en gång till vill jag se, lyft mig.

Farmor lyfter och vi pratar sen i munnen på varandra över hur söta de små är, sittande på en soffa väntandes på vår taxi.

Väl framme sitter vi framför Ellas dagisentre’ och får se alla dagisbarnen sjunga pedagogiska visor om var näsa, kinden och rumpan sitter, de små kommer av sig när alla föräldrar, syskon och släktingar i samlad trupp tittar på.

Jag vänder mig om och flyger tillbaka i tiden på en vinge av igenkännande känslor. Ser ut över alla samlade anhöriga, ser deras uppmärksamhet, så intensivt blicka på sina telingar, alla underverk där framme. Så där stod maken och jag och njöt av våra underverk som små, samma känsla generation efter generation, det känns tryggt att något i nutid går att känna igen sig i, glädjen, kärleken.

 

Hjärtat ska inte alltid ha första rum

~ livsglimtar ~ 3 kommentarer

Vi vet inte heller varför vi gräver?

Idag körs rester av det gamla huset till tippen, farfar har förstärkning av barnbarnet T som stolt klev i ett par rediga snickarbyxor med alla tänkbara fickor där det fantiserades om vad han skulle ha däri. Ensam blev jag i stugan med enbart fåglarnas konsert, svartvita flugsnapparen är på plats igen med ett evigt kråmande och revir pipande.

Jag har läst runt i olika artiklar och tänkande av både kreti och pleti, ibland blir jag så trött på rösterna och åsikterna. Allt är så skrivet i sten för vissa och tycker man fel så är man ohuman eller rasist i detta land, spelar inte så stor roll vad det handlar om ifall man inte håller sig till den stora skara som enbart tänker med hjärtat. Ett land kan inte styras med hjärtat, det skulle betyda att inga lagar gäller eller gränser, låt allt flöda bäst det vill mixas och blandas. Jag tror inte att något folk klarar av att släppas fritt, det ansvaret tror jag är en utopi att vänta sig att den stora massan ska klara.

Vadå?

Frihet ska alla ha!

Jag hör hur alla hjärtan protesterar och tänker tala om vad skåpet ska stå, för sånt klarar bara de av att styra, kväsa och bestämma. Vad tror det att frihet är? Ett barn föds och växer upp till en trygg människa av kärlek, omsorg och gränser, de som inga gränser lär blir otrygg i sig själv, en plåga för sig själv och omgivningen och samhället får bara en kostnad och besvär.

Det är gränserna som ger oss frihet, släpper vi hjärtat fritt att härja utan gränser, tanke, utan framtidsplaner, utan ekonomisk plan, utan insikt om människors vis att hantera tillvaron när det kommer till extrema nerdragningar av resurser då ligger vi illa till.

Jag ger inte mycket för hjärtat utan tanke, insikt, planering för framtiden i ett land som vårt. Vi som nu är helt utan hjärta och vågar tänka högt, vi som inte har tappat allt sunt förnuft får trösta oss med den tyske filosofen Arthur Schopenhauer som sa; Alla sanningar genomgår tre stadier. Först blir de förlöjligade. Sen blir de våldsamt motarbetade. Slutligen blir de accepterade som självklara.

Just idag fick själen vingar

~ livsglimtar ~ 8 kommentarer

Gungan lyfter hela familjen, ser ni hur jag svingar lätt i själen.

Snart ska jag sätta mig i roddmaskinen och hoppas att det snea onda på ett nytt ställe i ryggen rätar ut sig. Jag blir ju handikappad av alla rörelser, min stackars kropp är inte van att använda alla muskler.

Känner mig så lycklig idag, äntligen ska vår son få en egen lägenhet, tänk att alla våra barn får hålla på så här, ensamstående och inget eget boende. Nu äntligen får hans familj bo i något som de inte kan bli utkastade ifrån. Att födas i detta land, växa upp, börja jobba och betala skatt, göra rätt för sig och sen inte få ett boende fast man är ensam med ett barn. Flytta in och ut hos vänner i åratal … medan flyktingar får förtur till boende, tror inte jag är ensam som tycker att det förhållandet skapar rasism.

Men det var ju lycklig jag var idag … ❤

Själen får vingar dagar som dessa, barnens väl och ve överskuggar alltid allt i mitt liv, det är väl det som är att bli mamma. Alla dessa samtal, möten man har, som ett flöde genom livet, barn väntas och föds, högtider för äldst och yngst, julklappar och dans runt majstång, vardagsmöten, ilskan, problemen, ekonomi, utveckling, avveckling, fostran i evighet både för mig, mina barn och barnbarn i en evig cirkel av familj och kärlek.

Stolt mamma

~ livsglimtar ~ 7 kommentarer

Alla föräldrar tycker väl att sina ungar är det finaste som går i ett par skor … jag är likadan, båda mina barn är bland de vackraste jag vet fast vi självklart som i alla familjer har olika åsikter om både det ena och andra då och då. Men i en familj landar man alltid i kärleken till varandra hur surt det än kan vara emellanåt.

Så jag sätter in en bild på dottern, hon är på ett live … tror det är bland det bästa hon vet att göra på sin fritid.

Denna dag har jag flängt runt, började med sprutan mot influensan och sen vidare ner till apoteket, bokhandeln, och Lindex som hade köp 3 betala för 2 och det var precis vad jag behövde i BH väg. Nu har jag ätit och känner att soffan är nog inte så dum ….

Lilla jag, mest ett ynka pynk idag

~ livsglimtar ~ 7 kommentarer
En polare till mig
En polare till mig

Önskar att jag kunde bubbla över av lycka och trevliga berättelser men min dag just nu är fylld av ångest, jag har helt tappat stinget och tröttheten ligger som en tung filt över hela mig. Jag vill mest sova, dra något gammal över skallen och bara försvinna. Matlusten försvinner och lusten till det mesta, kan inte känna ro nog att få något ur händerna. Har funderat över om jag orkar ha familjen här på middag på lördag … jag vill bara smita iväg och gömma mig, ensam.

Det här är gamla dåliga vanor som alltid dyker upp när stora saker ska hända i mitt liv, jag vet inte hur jag ska tackla det hela. Jag har en karta med Valium och jag tar en halv när det känns för jävligt, det funkar ganska bra, men det är ju ingen lösning på det hela mer än tillfälligt. Jag tänker att jag ska hanka mig fram till tisdag då först när jag läggs in kommer lugnet att lägga sig på rätt plats. Men det betyder inte att jag inte kommer känna mig nervös inför operationen. Jag är inte rädd för operationen utan mer för den okända resan efteråt, tvivlet att just jag verkligen ska bli frisk, eller snarare rädslan för att inte bli frisk. Äsch jag är i ett uselt psykiskt skick och skulle nog behöva lite hjälp men orkar inte med det heller. Har bestämt med min kurator att få komma till henne när jag går in för landning, när allt är klart och jag har kommit hem igen. Då är jag övertygad om att psykskrällen kommer att komma över mig, då behöver jag nog prata.

Samma mönster varje gång jag ska flyga iväg eller resa till något , tappar matlusten, sover uruselt och kan aldrig äta inför en resa. Men så fort jag sitter på planet och det har startat så mår jag prima igen. Men vad är det för något? Varför är jag så?

Igår satte jag mig äntligen och skrev till min familj lite hur jag vill ha det om jag dör, det var mycket jobbigt att skriva till mina barn. Det är ju ingen som räknar med att jag ska dö, men möjligheten finns så klart vid både operation och framförallt eftervårdens farliga medicindoser, klart ohälsosamma i börja. Egentligen bryr jag mig inte så mycket om vad de gör med mig när jag är död men två vackra låtar har jag valt ut till begravning. Skynda att älska, Cumulus Höstvisa och så What a wonderful world med Loui Armstrong två låtar som rör rör mig i hjärtat både med musik och text.

Ja, ni ser att jag inte är något roligt sällskap just nu.

Man tänker mycket och inser också att man är olik andra människor även sin familj. Vi har pratat om det här med att sitta och vänta utanför operation och för mig är det så självklart att man finns där fast det tar många timmar är tråkigt och stressigt väntande. Men alla är ju inte som mig och det accepterar jag men har lite svårt att förstå in i själen att man inte vill vara nära. Maken kommer att sitta där, men antagligen ingen mer och det är ju synd för hans del att sitta så där ensam i sina tankar så länge. Mig går det ingen nöd på jag sover ju. Lite knepigt att skriva om de här tankarna för jag vill absolut inte att ungarna ska sitta där om de inte vill eller kan på grund av sina jobb. Dotter ska jobba hemifrån och passa Watson, lika bra det så behöver vi inte oroa oss för honom.

Nu ska jag gå ut i köket och se om det finns något att laga middag av, inspirationen är lika med noll men maken behöver ju äta när han kommer hem, även jag behöver få i mig lite.

Kafferep

~ livsglimtar ~ 12 kommentarer
KVACK Spott Fräs!!!
KVACK Spott Fräs!!!

Vi blev barnvakt en timma innan vi skulle fika, marsipangrisen var trött när han kom så vi skojade lite sen somnade han i min famn.

Tog inte lång stund så började de nya grannarna att borra så in i helvete i en timmes tid med jämna mellanrum. Jag lyckades hålla Tim sovandes och maken lyckades få Watson att inte skälla.

Nu har de börjat igen och som om inte det räcker så har även en annan granne fått spader och börjat borra. Lite mer än jag orkar med …

Båda ungarna med respektive kom över på fika med tårta och jag tycker om att de hälsar på ett tag. Jag pratade med dem om det viktiga i att syskon håller kontakten oavsett vad som händer, vi är en liten släkt och därför är det ännu viktigare att man inte tappar kontakten för att man flyttar. Snart är det slut på sötebrödsdagarna för mig, sonen och hans familj har köpt en lägenhet tvärs genom stan och dottern söker ju hus utanför Lidingö med sin fästman. Så vi, far och ev framtida morföräldrar blir kvar här utan barn och barnbarn… Tja så är det nu för tiden att de är lite för korkade att inse fördelen med att ha en farmor och farfar runt knuten. Hoppas jag aldrig behöver höra ett jäkla gnäll om hämtning och lämning och vabb dagar framöver för som man bäddar får man ligga.

Om jag har gråtit och varit ledsen, det kan du ge dig på, men jag inser ju att de har sina liv att leva och jag måste säga att jag avskyr samhället som ibland tvingar folk att bo långt från sina släktingar vare sig de vill eller ej.

Tårtan vi gjorde var verkligen god, receptet hittade vi i Ica:s senaste nummer. Två marängbottnar, vad kan väl någonsin gå fel med sådana bottnar. Maken gjorde en chokladtryffel av hackad mjölkchoklad som han hällde kokt grädde över som fick snabb svalna och stelna i frysen. Så blir det när man är ute i sista stund … vispad grädde blandat med frusna hallon ovanpå den där lagret med chokladtryfflen, sen en ny marängbotten och så resten av hallon/grädden ovanpå. Avslutas med ett berg av färska hallon och jordgubbar. Fy bubblan så gott det blev, jag hoppades att det skulle bli en bit över till ikväll men fatet blev rensat.

Maken är ute med Watson nu, tanken är att han ska åka iväg med sonen och slå lite golfbollar. Men det tror jag inte blir något av med för vädret är nog för dåligt för det.

Själv ska jag lägga mig i soffan och dunka något hårt i väggen in till grannarna för de tycks fan i mig borra upp hela lägenheten.

Om att brista

~ livsglimtar ~ 11 kommentarer

GADPPJCAZ7YQ73CAMXFE77CA83ITQ6CABPSWQXCAHS17U3CA2GXYPGCASX6LOXCAK2P3V2CA73D1BZCA70WHAKCAYWY1K2CAMJS5RUCAIZFCR8CAFYOJ3ECAA3LDQHCAJYWASOCA32N29BCARZ206YEfter en några dygn i husbilen vill jag inte komma hem igen, jag trivs så bra i bilen. Vi grillar och har det skönt på alla slags vis, bryr mig inte om väder och vind. Satt med mycket kläder och filt ute större delen av dagarna.

Men hem måste man och där dyker den vanliga vardagen upp direkt och skapar problem som jag inte vill ta del av. Jag blev plötsligt så trött på det mesta och malde maniskt på om allt, tills min make fick spader. Det kan bli så där ibland när man får besök av något av mina sk vuxna barn och de går en på nerverna.

Ibland när barnen påverkar mitt liv lite för mycket, så är det lätt att tappa konceptet. Jag har insett att det är dags att ta avstånd, inte för att jag vill, utan för att jag måste. Den lilla lust och energi som finns i min kropp måste jag värna om och det barn som just nu mest tar energi får allt leva sitt eget liv och var den vuxna person han anser att han är.

Jag tror banne mig att jag abdikerar som morsa.

Man har ju en konstig tro på att ens barn någon gång ska bli just vuxna, inse vad livets olika val betyder, men det där är en bubbla som det är lika bra att peta hål på. De där sk vuxna som är ens barn, inte blir de något vettigare med åren. 🙂

Mitt naiva jag trodde att man någon gång skulle slippa all oro för än det ena än det andra. Jag blir deprimerad och vill inte umgås alls med barnen, när det alltid blir tjafs om saker. Om jag kunde få dem att fatta att jag är sjuk, jag är inte jag längre, jag är inte den mamma de växte upp med. Den jag var förminskades på alla sätt och vis av obefintlig vård och avsaknad av stöd genom en massa års väntan på som det verkar ingenting.

Mitt liv är ingenting längre och jag står inte ut just nu med barns åsikter och tankar om allt som är fel med mig. Gamla gräl dyker upp i tankarna och jag är utsatt och taskigt behandlad och orkar inte ta tag varken i mig själv eller andra, som det har blivit. De bankar och slår på redan inslagna dörrar och jag bara skälver och vill dö. Det vore så praktiskt att bara lägga sig ner och dö, när man känner sig som minns uppskattad av sina nära. Som om man faktiskt gör dem en tjänst, att slippa mig och min sjuka kropp, mitt avtynande mamma jag och allt annat som jag kunde benämna mig själv. Ok, nu är jag dramaqueen, men det bjuder jag på.

Så går vi ett varv till i samma upptrampade spår och kommer banne mig ingenstans. Jag söker nuet och livet så intensivt, att då inse att man verkar ha sina största fiender närmast sig, det är magstarkt och typiskt familjen tror jag. Varför är det så att man får sina värsta dolkstötar av sina närmaste? Dem man har mest kär av allt här i livet?

Jag betyder inte mycket i världen, Sverige, min egen kommun, vänkretsen eller närmaste, det smärtar att jag inte kan ta in annat än just smärtan. Tänk att jag alltid kommer tillbaka till att jag har noll värde. Det är ju för bubblan synd om mig. 🙂

Åren går och mamman fostrar och älskar sina små, de växer upp och man ger över rodret och ser att kursen är vinglig en del år, men mamman blundar så gott det går, att vara tyst är nästan omöjligt, men sen händer det saker och rodret förs åt helvetets håll och då kan jag inte bara se på, jag måste efter tystnad protestera och det vet ju alla att man inte ska. Barn, sk vuxna, ska igenom sina egna små hemtillverkade helveten. Som mamma ska du bara stå där och le, ständigt på pass om det behövs, men inte ha en åsikt om något, bara finnas till för andra. Där någonstans brast det i mig.

Känner främlingskap inför dagens mammor

~ livsglimtar ~ 9 kommentarer

986775tzovttkz7bTiden har en förmåga att slinka iväg utan att man inser att den har gjort det. Om två dagar firar jag två år här på Wp och jag trivs så bra här med sällskapet, om ytterligare några dagar fyller jag 55 år. Nej, det kan inte vara mig jag talar om … 55 år vart tog de vägen åren?

Kommer precis hem från blodprovstagningen, gick till ett fik med min fastande mage, satt och sneglade på folk som tog sin morgonkaffe. Tänkte dels på att våra vanor har förändrats så med åren, inte satt vi på fik vid den tiden för inte allt för länge sedan och det som verkligen är annorlunda är att mammorna sitter som gjutna i kafé stolarna med sina telingar. Från tidiga morgon och alla tider på dagen sitter de där och surplar latte, en kvinna med sin son mötte en bekant som undrade varför inte grabben var på dagis? Mamman svarade att de var hemma för att sonen hade ont i huvudet. 

Jag skakade på huvudet för mig själv och kände att jag inte riktigt känner dagens kvinnor, mitt eget kön. Den yngre varianten tar för sig och tänjer gränser som för mig är väldigt tydliga. Sjukt barn = vara hemma, möjligen gick man en liten promenad om barnet verkade piggare och ev kunde gå till skolan/lekis dagen efter. Men sätta mig på ett fik om jag var hemma för vård av barn, känns i min värld väldigt konstigt. För den delen att ungar i alla åldrar ska sitta där inne på fiket och hänga timma efter timma.

Den här generationens kvinnor som har så svårt med att vara förälder, de har de så slitsamt jämfört med alla tidigare generationers kvinnor. De måste ju upp och iväg på morgonen, lämna barnen, jobba, hämta barnen och laga mat. Tänk att de även har ett hem att ta hand om, städning, matlagning, tvätta osv. Allt sånt där som föräldrar måste göra vare sig man vill eller ej. Som förälder måste man sluta tänka på sig själv vilket samhället under en längre tid har formligen stoppa i halsen på oss att vi ska göra. Frukten av det är mer och mer övergivna barn och tonåringar som mår väldigt illa. Vi har tappat vårt vuxen ansvar i jakten på att fylla våra egon med egentid.

Tiden med de små barnen är verkligen en tid vi ska ta vara på, den går fortare än man tror och kommer aldrig igen. Det finns så mycket i barns uppväxt som inte går att forma när frånvaron av en vuxen varit allt för stor. Priset för barnet, den kommande vuxna är obetalbart, priset får nästa generation betala.

En kraft att räkna med

~ livsglimtar ~ 9 kommentarer
Kram på er Alla idag
Kram på er Alla idag

Igår tog jag mitt första bad på jag vet inte hur länge, kroppen njöt av värmen, men sällskap som nalle i badet hade jag inte.

Det där med att bada tillsamman är en överskattad gärning i ett normalstort badkar. Nog har vi badat tillsammans när vi var yngre, men hur kul är det? När maken stiger i rusar vattnet ur karet och själv tror jag att jag ska drunkna. Sexuell aktivitet funkar väl om man har syrgastub med sig 😉 ha ha nej, det var som sagt länge sedan och på den tiden var min kropp smal och smidig. Idag skulle det bara vara jobbigt, jag vill njuta i lugn och ro i karet.

Ser hur dimman rullar in över Värtan och mjölkar in hela utsikten, svagt ser jag Djurgårdslandets kontur men det är nog snart osynligt.

Igår kom dottern hem från Kanarieöarna, hon ringde från Arlanda när de stod och väntade på väskorna. Åhh sa hon, jag har längtat efter mamman och pappan  .. över trettio och ringer så fort hon kommer hem och har längtat. Jag frågade min man om vi ska vara glada för det eller är det ett misslyckande? Idag ska vi träffa henne och även jag har längtat efter henne och det är nyttigt med lite paus från varandra ibland.

Jag har tittat i recept och fantiserat om en middag med tre rätter som jag skulle vilja bjuda mina närmaste på, men jag vet inte om jag orkar. Jag vill, jag vill göra allt som var normalt förr, men orken var är du?

Jag vill träna, jag vill gå en lång promenad, jag vill resa in till stan och vandra omkring lite som förr, jag vill storstäda, möblera om, jag vill umgås med vem som helst när som helst och hur länge som helst, jag vill ta fram tyg och börja klippa remsor till ett lapptäcke, jag vill baka och laga en massa mat igen, jag vill bjuda folk på buffé, jag vill orka handla kläder, jag vill njuta av ett cafébesök, jag vill såsa på bibban, jag vill gå ut och äta på massor av restauranger, jag vill vakna till ett liv värt att leva, jag vill vakna pigg, jag vill öppna och släppa in mina barn utan restriktioner, jag vill vara mig själv igen … Jag vill inte längta,  jag vill vara där mitt i livet, levandes fullt ut en kraft att räkna med.

Nakenfis i solen

~ livsglimtar ~ 7 kommentarer

200640 Jag stod där i backen .. nej inte den backen utan Ica backen, hade tappat andan. Bakom mig stod dramaten och bara väntade på att jag skulle just dra den hem. Tog ett tag, fick skärpa mig för att komma hem.

När jag stod i backen så kom den ena föräldern efter den andra släpandes på vagnar, kassar och ungar, det grinades och småskälldes, snoren rann och barnen kinkade. Så väl jag minns den här jobbiga timmen runt Bolibompa och middagen. Alla var hungriga, var ungar griniga så var det just då och själv hade man lust att skita i allt och bara gå.

Minns ännu längre tillbaka när de var väldigt små och kunde hänga sig i benet på mig när jag stressade som en galning för att laga middagen. Det var en bedrövlig stund när känslan av att ha en hund som bitit sig fast i benet var stor och lusten att bara sparka till för att bli av med hunde… ungen. Men det gjorde jag ju inte utan räckte väl över en morot eller vad som helst som kunde intressera det arma hungriga barnet under tiden jag hysteriskt rörde i alla grytorna.

Det fanns många stunder när man som förälder funderar på om man håller på att bli galen, det är påfrestande att ha barn. Min dotter var sån där som var överallt, högt som lågt och petade i allt hon inte borde. Det finns många galna dagar med min dotter,en bra dag kunde hon hoppa i toaletten med kalasbyxor och toffor på fötterna. Hon var inte så poppis då om jag säger så. Sen hände det att hon stoppade ner ett storpack med bindor en gång, hon var inte så poppis då heller.

Blomkrukor tyckte hon var mest larv, tog tag i växten och ryckte upp allt på en gång … jord överallt, så jag har sopat efter henne. För att samtidigt höra hur det kluckar på något konstigt vis bakom mig, då gick hon runt med en vattenkanna och för varje steg så pluppade det ut vatten på parketten. När hon tränade sig på att snyta sig så snöt hon sig i allt som såg lämpligt ut, gardiner, underlägg på bordet och höjdaren var när maken och jag satt och åt pizza med henne. Vi sa inte ett ljud utan bara betraktade hur hon rakade av allt på pizzan med sin hand tog upp själva botten och snöt sig i den. Något fixerad eller hur? Om vi skrattade? Den kan man lugnt säga.

Hon var en äkta nakenfis, frös aldrig och fattade inte varför jag skulle larva mig med kläder hela tiden. Dagmamman döpte henne till Stormen … Stormen låg en solig mars dag helt näck på stora stenen till dagmammans fasa. Men vadå, dottern solade, så var det med den saken.

Sonen var lugn tack och lov. Men han gjorde en del kul saker, en sommar cyklade han iväg på sin trehjuling. Vi letade, alla letade, tills jag fick en konstig känsla och rusade till vårt Ica. Jo, där var han på väg ut med en stor glass på flaket till trehjulingen. Jag gick in till affären och pratade med dem, de sa att han kom cyklande helt näck in i affären hoppade allt vad han kunde ner i en glassfrys, hängde där med ändan i vädret, tog en glass la den på flaket och cyklade ut. De skrattade så de höll på att dö och bjöd på glassen för det hela såg så kul ut.

Vi hade en dusch på en äng där vi alla mammor var med ungarna så det var därför han var naken.

Ännu en dag när jag har gjort lite mer än jag borde, det var den där gardinen i sovrummet som jag ville sätta upp, den hänger på plats nu. Nu ska jag laga lutfisk till middag tänkte att det skulle passa min mage, den där luten sägs vara bra för magar, vi får väl se hur det är med den saken.

De ska va lammkött

~ livsglimtar ~ 8 kommentarer

En ny dag med strålande sol, när jag tittar ut så ser det våraktigt ut med torra vägar och ljuset ser ut på ett speciellt vis, starkt och klart som det aldrig är  på vintern.

Watson har redan barrikaderat sig på balkongen, han ligger i min stol och myser i solen. Han får inta hela kongen som jag brukar säga till honom för sig själv vid den här tiden, sen efter lunch är det min tur. Tänk att man är lika larvig med sin hund som man var med sina småbarn, pratar bebisspråk och larvar sig… kan komma på mig själv och känna mig fånig, men sluta med det…nej, det gör jag inte. Idag tänker jag inte göra ett dugg mer än det där vanliga för att komma upp och sen ut med Watson så klart.

Igår fick vi besök av båda ungarna, först sonen som åt här och sen dök dottern upp på en fika. Ibland när jag tittar på ungarn som är så vuxna, så kan jag inte fatta att de är min skitongar. Undrar vart alla åren tog vägen, det är nästan svårt att inse att jag födde dessa två för så många år sedan. Kvinnorkroppen är fantastisk och nu verkar det vara babyboom för jämnan tycker jag, så otroligt många kvinnor med magarna i vädret.

Igår såg jag en tjej som var så stor (gravid) och framtung med sin mage, att det är ett under att hon inte föll framstupa. Men jag läste någonstans att vi kvinnor hade jämnvikten annorlunda fördelad i kroppen för att inte falla framåt under graviditeten, men jag kommer inte ihåg hur det hängde ihop. Själv var jag smal när jag var med barn, båda gångerna, magen blev aldrig så där jättestor, kroppen var ju i och för sig väldigt smal. Ett ex jag hade skrev på en lapp ovanför min handduk Magra Greta= Margareta, och den vikten höll i sig tills jag slutade röka, då började fettplättarna suga åt sig och vidga sig för att aldrig bli sig själva igen. Idag skulle exet nog skriva Feta Greta= Margareta.

Undrar inte ni ibland hur era ex har det? Det upptar inte alls stor tid, men visst fladdrar tankarna ibland runt och undran infinner sig. Min första stora kärlek fick sen fyra döttrar tror jag att det var, skild är han nu och sist jag hörde något om honom så var det en ung ny dam han hade sällskap med. Men det verkar ju ligga i tiden att gubbarna ska ha lammkött och flickorna gamla sega gubbar, misstänker att det är plånboken som styr för en del. Tänker på en 50 års fest vi var bjudna till för några år sedan, där var gräddan av storstadens restaurang och nattklubbsägare inbjudna och så vi då… många av dessa gubbar hade en ung, tjusig kvinna filippinska eller brasilianska vid sin sida. Små nätta vackra flickor… jag mötte blicken på en av dem och kände mig förbannad…över hur allt har blivit. Hur gubbar med pengar och makt alltid har dessa vackra svassande flickor runt sig, tänker på alla dumpade kvinnor i deras egen ålder. Äh, släpper det hela här.

 

 

Trumpetsnäckans hemlighet

~ livsglimtar ~ 8 kommentarer

Får bli några snabba rader idag, min mamma kommer snart över och jag har lite jag ska ordna innan hon kommer. Idag fick jag ringa min husläkare igen, då jag inte har blivit så pass bra som man ska på en vecka med penicillin och cortison. Boven i dramat är en betablockerare som ger astma som biverkning. Nu har min doktor ringt till hjärtkliniken för att höra hur de ska göra med mig och rådet blev att jag ska sluta med tabletten och se hur jag mår. Om jag blir sämre så ska min vanliga läkare skriva ut en annan sort som inte går så hårt åt lungorna. Skulle det inte funka alls så måste jag tillbaka till hjärtspecialisten. Vojne…sjutton att det alltid ska vara något.

Idag har jag haft långt besök av hackspetten klängandes i min nya hållare för talgbollar, tror att det är fem bollar på en gång som får plats i röret. När jag fick för mig att jag skulle foto den så stack han iväg, tänkte att jag skulle sätta in bilden här men så blev det inte.

När jag växte upp så hade mina föräldrar en väldigt stor trumpetsnäcka som jag ofta lyssnade i, själva spiralformen var ju så vacker och det var spännande att tänka att det kom från Söderhavet och att det hade bott ett djur där i den. Läste nyligen att spiralformen och snäckans släta innerväggar uppfångar och förstärker minsta vibration, till och med pulsen i lyssnarens huvud. Tur att jag inte förstod det när jag var ung det skulle ju ha förtagit hela spänningen med det man hörde.

Men hur tror ni att det är att vara barn idag när allt avslöjas så lätt via Internet och alla informationsprogram som barn ständigt ser under uppväxten. Är information bara av godo?