Började igår med en surdegsblandning som nu har fått puttra hela natten i skafferiet, har nu satt en deg på jäsning av det hela. Själva jäsningen kommer att ta resten av dagen, så det är inte så mycket bök med det hela.

Igår blev vi barnvakter en stund till vår marsipangris, han var trött när han kom så vi satte oss skönt i soffan och gungade tills ögonen gick igen. Sen sov han gott i vagnen som vi dragit in i vardagsrummet. Trevligt att få sällskap av hans föräldrar lite senare med kaffet. Jag har mått skapligt nu ett tag och det är lite som högsta vinsten så länge det vara.

Det går upp och ner med orken mest hela tiden, man får en bra dag här och där för att sen gå ner för räkning och bara vilja sova. Jag ringde idag och fick provsvar, det ser ännu stabilt ut och jag blir glad över det. Ska jag klara mig fram tills jag får en njure så måste det vara stabilt.

Idag är jag stel i överryggen, som en krypande nackspärrskänsla … men det brukar gå över, jag får så där ibland.

Idag blir det nog inte så mycket sittande på balkongen, mycket moln. Ska snart gå ut och gå med Watson, tror det blir en sovasoffandag med avbrott för att vända på min jäsande deg då och då.

Tänkte på det vi pratade om igår, de nya mammorna. Varje generation har ju sina nymodigheter och sitt sätt att hantera tillvaron på och det är ju sånt som är tidens gång. Vi, den äldre generationen är ju betraktare av det hela ur ett annat perspektiv. Klart som Susanne skrev igår att alla föräldragenerationen har åsikter om de nya som växer upp om hur de beter sig.

Men tro inte ni att det har hänt något ”större” med de unga föräldrarna, de har tappat greppet om själva föräldrarollen. Från att ha varit en glädje med en del bekymmer på vägen så har det blivit mest problem och något som de mest verkar vilja smita ifrån. Generalisering är inte bra för klart att det finns föräldrar som är suveräna.

Holm ifrågasatte igår varför de har så bråttom? Jag ställer mig samma fråga och tänker på när jag själv äntligen blev mamma. Det var ju en njutning att få vara där i mitt eget hem och ta del av varje liten utveckling mina barn gjorde. Att tvingas ut och jobba var tvunget när de blev äldre, men inget jag hade någon större glädje över utan såg mest som ett sätt att få in pengar. För vilket jobb kan vara bättre än det att ta hand om sina barn? Ja, kanske är jag gammeldags, föråldrad rent av men jag känner ännu så starkt att det var det som hela mitt liv gick ut på. Allt annat är bara en piss i Nilen jämfört med kärleken till barnen och hemmet.

Det är väl vägen det handlar om inte målet, ni vet som man säger. Har ni inte upplevt att när ni äntligen har kommit i mål och gjort det där efterlängtade så kommer en tomhet ofta med en känsla av; var det inte mer än så här? Vi människor har behov av att inse att det är vägen det handlar om, hur vi tar oss till ett mål, då själva målet ofta lämnar ett, jaha inte mer med det.

Antar att det är samma sak när man får en kroppsdel, själva transplantationen är det högsta målet och först kommer euforin, oändlig lycka över att vara där, för att sen säkert som amen i kyrkan falla ihop i ett intet som ger en depressiv svallvåg. Man kan nog inse att det hänger ihop så här men igenom det hela ska man ändå, psyket hanterar saker på det viset.

Man kan vara som jag ha en positiv grundinställning att hela tiden falla tillbaka på, måste ju vara hopplöst att vara pessimist som hela tiden självförverkligar sina negativa förväntningar. Jag är naiv nog att tro att allt på något mirakulöst vis ändå kommer att gå bra och det tror jag också banar väg för lyckligare slut. Nu ska jag väl i sanningens namn erkänna att jag stundtals kämpar med mig själv för att vara positiv, men tror ändå att man har en grundinställning som man dras till.

Tankar styr det mesta hos oss och jag tror också att man kan programera om sig när så behövs, inte är det en lätt sak, men insikten av att man alltid tar sats i något negativt borde kunna få även en pessimist att omgruppera sig.

Nej, nu halkade jag inte på evighetstankar som jag inte har tid att rota mer i just nu, ska ut med Watson.