Här är jag igen och tack alla som undrade hur det gick igår. Jag överlevde sitter här med en fet klisterlapp bak på sidan av rygg nere ovanför ändan… vilken lång beskrivning. Jag var så trött igår att jag inte orkade skriva något här.

Mannen följde med och vi gick först och lämnade blodprover på ett ställe, det gick bra mycket snabbare än vi hade räknat med, sen fick vi sitta och vänta på punktionsavdelningen.. har ni hört vilket namn på en mottagning. Undrar just om cykelpump ingick bland verktygen?

Vänta fick vi och jag blev rätt trött av den den där oron som man lätt får när man ska göra något helt okänt. Men sen gick det snabbt, fick ligga på mage med alla kläder på, bara dra ner brallorna och underbyxorna lite. Sen gav de en ytlig bedövning som inte tog så bra på mig så det fick ge mer. Konstigt ställe att bli stucken på kändes ändå ner i benet, men efter lite mer bedövning så var det som det skulle. Sen upplevde jag ett starkt tryck när läkaren skulle få in nålen genom skelettbenet och så futt så var hon inne. Det som var obehagligt var precis när de sög ur märgen, det sa hon att det skulle vara och jag tänkte först ja ja … men det var en läbbig känsla inte helt smärtfri. Men allt gick snabbt mannen sa att det nog inte tog mer än 15 minuter. Det här med tiden är ju alltid svårt när man gör saker som är lite otäcka… då har i alla fall jag svårt att tänka i tid.

Den kvinnliga blodläkaren sa att jag normalt inte skulle fått komma med vad de ansåg vara ett högt blodplättsvärde (här jämförs jag med alla med blodsjukdomar), men undersökningen behövdes ju för min transplantation därför fick jag det gjort. Vet ni att det var så skönt att få höra henne säga så. Då först förstod jag att det var hon som var cykelpumpen, hon gav mig faktiskt luft igen. Att jag har reagerat så starkt på den här remissen handlar nog om att jag inte alls var förberedd på den, ännu har jag inte hört ett ord från remitterande läkare om att jag skulle på den här undersökningen.

Idag är jag öm och klisterlappen får nog sitta kvar till ikväll, antar att det inte syns mer än möjligen ett ingångshål och ett blåmärke.

Jag har ringt syrran på njurmottagningen och fått veta att av de prover som var klara så ser det bra ut, jag har en förhöjd sänka den korta var på 9 ska vara under 3 och den långsiktiga var 34 och ska vara under 20. Inga alarmerande siffror, men visar väl ändå på att jag har något i kroppen som jag kan vara utan. Nu hade blodplättarna höjt sig till 150, inte vet jag vad de håller på med?

Nu med posten kom en bok jag blev rekommenderad att läsa och jag känner nu när jag sitter här med den i handen att det var så länge sedan jag läste en bok om healing av Eric Pearl, Väck din egen healer . För er som inte vet så jobbade jag väldigt aktivt med det under rätt många år. Jag var ju väldigt intensiv med allt andligt under säker över 20 år och så plötsligt en dag så la det sig bara. Jag blev ju så pass dålig (sjuk) att jag inte kunde hjälpa andra längre, men framförallt så var det som om något i mig själv insåg att jag inte behövde insikter/upplysning via andra. Det som kom till mig, kom ju till mig av det liv jag levde var ju mina egna erfarenheter som visade mig min väg. Alla har ju sin väg att gå och det gäller att inse det och inte rusa runt efter gurusar som ”vet din väg”. Alla som vet din väg ska du skippa, man kan använda sig av en medial personer för att få lite gnista och kanske se sina problem ur en annan vinkel, för oftast har folk som söker fastnat i något, svårt att släppa taget om något. Då kan ett samtal vara väldigt befriande, jag byggde nästan all kontakt på just samtal. Att vara uppmärksam och verkligen med en annan person det är ju det vi alla har behov av, att bli sedda, lyssnade på.

Jaha, nu drog tankarna iväg mig både hit och dit igen, jag har ett brokigt liv bakom mig och tänker uppkäftigt skriva att jag har ett lika brokigt liv framför mig. Ett lugnare liv kommer det att bli för jag är inte samma person idag som jag var när njursvikten började ”ta mig”.

Måste skriva att jag blev så glad idag när jag fick en kommentar av mina barns kusiners mamma, där nere i Skåne sitter hon och här sitter jag. Det värmde mer än hon nog fattade … tänker på alla roliga minnen vi har tillsammans genom de år vi träffades relativt ofta. Många skratt och trevliga middag…