Bittert eller surt sa räven

Efter ruschen av kombinationen gäst/arbetare i nya huset på landet är jag nu tack och lov på tillbakavägen till mig själv, tror jag.
Redan samma eftermiddag de blev hemkörda av maken passade min kropp på att släppa taget, som en punkterad badmadrass färdig att slängas på tippen.
Jag ligger gärna på tippen bara jag får vara ifred ett tag.
Nu är jag över sextio och känner mig trött och framförallt besviken på både min sketna kropp och det mentala.
Att inte må bra, att inte passa in, att inte orka tillfredsställa alla andras krav, att allt som oftast känna sig misslyckad, att tvingas till många saker bara för att det förväntas, oavsett om jag klarar av det eller ej, att sättas på plats, att hålla masken, att inte få tycka och dumt nog likväl gör det, att mitt i allt, livet, känna att jag bara vill skita i allt.
Vad i hela friden är det för mening med detta jäkla tröskande, mamma min sitter fast i rullstolens frustration där hon bor. Jag har ingen rullstol men sitter fast i meningslöshetens garn, det blir aldrig någon bättring rent fysiskt, att prata med döva öron och se ögon som börjar flacka när jag beklagar kroppen, bara tycker jag tjatar, vilket jag har fått höra, gör mig till ett ingenting. Vilket är sant i samhällets ögon, jag är ett ingenting av värde.
Men snart ska vi åka till Norrtälje och skaffa mer saker till andra, tänk att i det har jag ännu ett värde, helt fantastiskt.
Helt personligt kunde jag lägga mig ner och dö, så synd som det är om mig, men det får vi inte låssas om, depressiva människor borde helst inte skriva en enda bitter rad.
Le för fan, sommar, fläckvis sol, mitt värde på jorden ett intet, som en utblommad maskrosboll har mina frön redan spridits för vinden.
Det är bara backen nerför kvar och orda intet om det, var glad, håll masken, spotta upp dig, ta nya tag, ställ upp för helvete, ställ upp.