Dagen har mest bjudit på en slags dvala sängliggandes, själva förkylningen vet jag inte vart den tog vägen. Antar att det var en synnerligen fibromylagimärkt dag med både halsont och förkylning. Men trött så in i norden var jag redan igår, tänkte ett tag att kanske hade det hela med mitt provsvar att göra. Jag har ju förr alltid fått en svacka när jag har lämnat prov och väntar på svar. Som om jag varje gång förbereder mig på det värsta…

Redan igår ringde sonen och sa att han skulle komma och fika på kvällen, han skulle ta med sig den lille godingen. Jag insåg då när de kom att jag var svag och trött men det gick att rycka upp sig några snäpp när han den lille kom i min famn. Jag tror banne mig han healade mig när han låg där och sov så tungt. Jag har sagt det tidigare, säger det igen, det händer något med mig när jag får vara nära honom.

Då kan man ju tänka sig att jag ska vara piggare idag.. men se så har det inte varit, jag har nog sovit så där 3 timmar i två omgångar.

Jag drömde en så otäck dröm, jag satt ute på en filt på den grönaste gräsmattan och njöt i solen med en bok. Det fanns andra personer runt om men ingen som jag kände igen. Rätt vad det var dök det upp en hemmagjord farkost med två killar i ovanför vårt huvud.

Jag minns att jag blev rädd och tänkte att de kunde landa någon annan stans. De hovrade över oss inställda på att landa där jag satt, maskinen såg ut som en sån som man ställer ett stort parasoll i, de satt på den ”tunga” delen och över sig hade de faktiskt något som såg ut som ett parasoll. Ljudet av en båtmotor hördes, de skrek ner till oss att vi skulle flytta på oss.

Men det hann vi inte för motorn bara la av och så singlade de rakt ner från hög höjd. Plötsligt var det min dotter som satt med mig och jag tänkte bara på hur jag skulle se till att hon inte såg det hemska som höll på att hända. SPRING skrek jag åt henne och tog hennes hand och drog bort med henne i samma veva som jag hörde de två pojkarna slå i marken. Jag vågade inte titta, min fantasi skrämde skiten ur mig.

Vi sprang in i ett hus som inte var vårt, men öppet för allmänheten. Väl där tappade jag kontakten med min dotter, jag hade hela tiden så svårt att se tydligt. Jag tänkte att det är som när man vaknar och inte ser så bra den där första stunden. Jag kliade mig i ögonen och såg så dåligt och var hela tiden medveten om att jag inte såg klart.

Sen insåg jag att jag måste ut och hjälpa de där pojkarna fast jag var så rädd för det jag skulle få se. Skrek åt någon ”har ni ringt ambulansen”? Vet inte om jag fick något svar för jag gav mig ut igen mot olycksplatsen.

Gick genom något som liknade en vårdcentral och som tur var fick jag höra att det var det någon på plats som vårdade pojkarna. Jag gick med tveksamma steg för att hämta min filt och min bok. Vid gräsmattan stod det många och tittade nyfiket på ingenting, jag genade över gräsplätten och såg till min fasa långa rännilar av blod som banade sig väg mellan grässtrån och lite smågrus som fanns i slutet av gräsmattan. Åhh, läskigt mycket blod och jag tänke att de nog inte kunde ha överlevt. Tog min filt och bok som låg lite på sidan om olycksplatsen.

Det var i stort sett drömmen och jag funderar nu över vad det är jag inte ser klart på? Är ju inte så svårt att tänka sig att jag är rätt förvirrad rent mentalt inför det här jag ska gå igenom med donation eller ej. Jag är tröttare än trött och sover lätt och hur länge som helst. Kan vakna upp och liksom känna att jag bara måste gå upp någon gång, men kroppen är så trött att det är lättast att bara vända lite på sig och somna om. Jag flyter omkring i någons slags dvala när jag sover på dagarna, mycket konstig känsla och ett tillstånd som inte hör till en normal lite tupplur. Förr om jag la mig en stund på dagen så sov jag sällan länge, en kvar eller 20 minuter sen var jag pigg igen. Nu kan jag sova i timmar och klart att jag känner mig lite piggare när jag vaknar. Men piggheten brukar inte stanna på besök så länge hos mig.