Kvack, kvack, sitter här och känner mig så nöjd med dagen som började bra med hundpromenad, lunch och en lite lur på soffan. Sen pratade jag med Vendettanbettan som äntligen hade fått post från mig. Då var jag lite trött och sliten först med piggnade till av pratet.

På eftermiddagen var jag och fick manikyr vilket var på tiden, jag är nagelbitare vissa delar av året och sen när jag av någon anledning slutar att bita, så får naglarna växa sig fina. Nu fick jag alla jämna och välskötta och då kan jag lättare sköta om dem själv.

Idag när jag kom låg det en plastkasse i vår postburk, den där som vi har ställt utanför dörren för att Watson inte ska bli så galen när posten kommer farande i brevlådan. Det var lite omtanke från en god vän som låg i påsen, hon fick tag i en bok om stickning och virkning från början på 50-talet. Direkt tänkte hon på mig och tog den till mig.

Jag har lusläst mönster och drömt mig bort till 50-60-talet och där i den här boken låg det en liten ”katalog” som en föregångare till IKEA katalogen med med serviser och en massa andra saker till hushållet. En sida med barnvagnar, dyrast kostade 172 kronor. Sånt blir jag salig av, alla olika modeller av skålar som jag själv minns från uppväxten fanns där, helt underbart.

När jag och Watson igår gick vår promenad så såg jag en dam med en tax som jag känner igen från mina hundpromenader. Man får så många nya ”vänner” när man går ut med sin hund. Jag tittade på hennes tax, den strävhåriga varianten av tax som jag är så svag för. Han, Astor gick som en gammal sjuk gubbe och jag som gick på andra sidan gatan tänkte för mig själv, men han är väl lika gammal som Watson, har han blivit sjuk?

Jag vandrade vidare och i slutet av min promenad så mötte jag damen med taxen Astor och det första hon sa när jag hälsade var, ”att hon var ensam nu”. Mannen hennes som var så super trevlig hade dött i sin cancersjukdom och Astor sörjer så. Oj, tänk att han sörjde så tydligt att jag såg det på honom, jag blev ledsen å hennes vägnar och Astors vägnar. Han tittade bara lite snabbt på Watson och sen stod han bara där helt avstängd.

När jag kom hem ville min matfriska hund inte äta lunch … jag tror att han påverkades på något vis av den sörjande hunden som han normalt brukar hälsa på och ”umgås” lite med när vi träffas.

Som om det inte var nog så mötte jag idag på väg till manikyren en dam med en av de hundar som Watson alltid skäller ut, en stor svart labbe, snäll så det inte är klokt. Vi nickade till varandra hundens matte och jag och då sa jag till Zorro som haltar lite han är ju rätt gammal och har nog lite ont, ”lilla gosse hur har du det”? Han kom direkt fram till mig och startade en fantastisk pratstund samtidigt som han tryckte sig mot mig med sin bakdel vilket är en fin hundgest. Jag pratade med honom och sa att han hade så mycket att prata om… då sa hans matte, tänk om man kunde förstå vad han sa?

Då visade det sig att kvinnans man som också har varit cancersjuk i många år bara hade rasat ihop hemma i januari och dött innan ambulansen kom. Han var inte gammal husse och Zorro sörjde sa hon … Inte klokt två hussar som har gått bort, två trevliga personer som jag kommer sakna. Jag har inte pratat så mycket med Zorros husse för Watson blir ju galen när vi möts. Men trots det så var Zorro så till sig när vi möttes, kände verkligen att han hade mycket att berätta och det var en klagosång utan like.

Ikväll kom sonen över med sina tomma matlådor och tog veckans sista fyllda matlåda med sig. Maken och jag har börjat planera för nästa veckas matlagning, som det ser ut nu så kommer menyn se ut ungefär så här. Laxpudding med smält smör, kålpudding med lingonsylt och en korvgryta. Så långt är vi klara men vi ska ha två till, måste tänka lite mer på det.

Nu är det dags att nattinatti….