Lämna päronen till oss

Inser att jag själv börjar ligga i riskzonen för att omhändertas. Men ett tag till ska jag väl orka ta hand om andra både tvåfotade och fyrfotade.

Jag hinner inte med allt som ska göras, i fredags hämtade jag marsipangrisen då pappans 30-årsdag skulle firas på Finlandsbåten. Lilla grisen sprang för allt vad tygeln höll emot mig med armarna utsträckta, så kärleksfullt att hela jag blir mör.

Hem gick vi och tittade på barngram … bakade en kaka som grisen pudrade med florsocker … smakade väldigt gott tyckte han. Det ska läsas högt titt som tätt och han är så kul för om jag tar en bok som jag kan rätt bra och börjar berätta fritt från första sidan så säger han med uppfordrande röst ”Prata!” Va tänkte jag? Tills jag insåg att han menar att jag ska ”läsa” ur boken. Här kommer man inte undan med något påhitt inte … ha ha.

Igår hämtade maken mamma som var glad att få komma bort en stund, det går fint för henne hemma och det verkar som om mycket ordnar upp sig. Maken lagade en god gryta som vi alla åt, även sonen som kom hem från Finland. Han var mer än nöjd med sin resa och det gjorde mig glad.

Idag skulle en del fixas här hemma men det blir nog inte mycket mer än det som maken orkar göra.

Det blir inget skrivande här i bloggen för jag är så trött mest hela tiden … hjärnan har tagit ledigt och varje gång jag sätter mig och tänker skriva så är det tomt i skallen. Det är för mycket som jag ska klara av runt om, grisen ska passas och mamma behöver hjälp och det ska ringas och donas med hennes saker, hunden ska ut och lite gör jag ännu här hemma med betoning på lite. Sen blir det inget över, hjärnan liksom kokar och kvar blir en rest av mig som tänker att jag nog har blivit senil … seriöst, så tomt och virrigt blir det i skallen.

Bara att flytta pengar hit och dit för att det ska funka med mamma får mig att gå i däck … låter fånigt men jag tror att det blir så med oss som en gång varit redigt utbrända. Som om jag inte tål normal påfrestning längre och det har jag konstaterat förr men nu är det mer tydligt än vanligt. Svårt bara att få de närmaste att fatta att jag som ser frisk ut bara är ett skal rätt ofta. Inte ser de mig när jag ligger här och sover hela dagarna, visst rings det och väcker mig för att prata eller be mig hämta grisen och det gör jag så klart. Svarar lite svävande på deras fråga ”hur jag mår”? Äsch vem orkar höra på min klagan i evighet? Orkar inte med det själv en gång. Jag längtar verkligen efter den jag var i mitt tidigare liv, en som jobbade för två och hade massor av saker för mig för att livet var kul.

Allt jag tänker om livet omkring mig släpper jag i samma sekund som jag läser eller hör på nyheterna om hur sketet det har börjat bli där ute. Vem orkar med all negativ nyhetsrapportering? Tror vårt samhälle långsamt men säkert går mot botten, empati, moral, etik fina ord på pappret, längre verkar det inte komma. De ser fint ut på papper men när det kommer till kritan utförs inte mycket av allt det som bestäms. Rätt ofta önskar jag att jag var klarare i skallen och stark nog för att föra ut tankar jag har om hur en mängd saker kunde göras på ett annorlunda sätt. Men andra får slåss för saken där ute i det konstiga samhälle vi har fått. Går ju inte ens att rösta på något vettigt längre de är lika usla hela högen tråkigt nog. Karriärister utan långsiktiga mål ska ansvara för oss …

 

Fundera kan man ju alltid

                                                                           

 1195799808.gifDet finns en liten färgkarta där man kan välja textfärg som jag drog pekaren över och det är märkligt vilka reaktioner man får av olika färger. Färger kan man längta efter som vårens skira gröna eller sommarens fullödiga grönska. Men en del färger väljer jag omedvetet bort och det konstiga är att själva färgvalet växlar i livet.

Idag har jag en ”dagen efter dag”, precis som vanligt när det har hänt något och jag har gjort lite mer än vanligt dagen för. Solen skiner och min hund ligger på balkongen och solar sig, allt ser ut som vanligt igen med honom. Visst han är trött han med, men vi kommer hämta oss idag.

Satt och tittade på Montell på TV och hörde en kvinna säga att vi inte är det som vi var förr, utan det vi är nu. Jaha, det har jag tänk på för vi är ju summan av det som har hänt, men klart vi är resultatet av det som var. Det är precis som med hundfostran,  hundarna lever i nuet, så om jag som ägare förändrar mitt sätt att vara så utgår hunden ifrån det. Han tänker inte analysera mitt nya sätt att leda utan följer mig om jag är en bra ledare. De lever i nuet, precis som oss eller som vi borde göra.

Trasslar jag till det nu? Hänger ni med? För det vette sjutton om jag själv gör, svårt att sätta ord på vissa tankar.

Idag pratade de om USA:s eviga kännetecken på Montell; drömmen om ett rikt lyckat liv, att lyckas helt enkelt. Jag har ju själv både läst boken The Secret och jag har sett filmen och inser att det är som en ny religion, som jag själv har följt utan att tänka på det hela som en religion. Men när jag såg filmen så förstår jag budskapet, men tappar ofta lusten när USA lägger sin amerikanska våta slibbiga handduk över det hela. De har en överkänslighet som de gärna brer ut över allt de spelar in, drama, snyft, tårar och väckelsemöte känsla.

Jag i min svenska fostran som står här på jorden med två rätt stadiga fötter slår oftast ifrån mig när det här sentimentala tjafset rinner ut över mig  från det amerikanska budskapet. Det är tråkigt för budskapet är det egentligen inget fel på, det är ganska självklara saker. Vi borde lära oss tankesättet redan i första klass… hjartan1.jpg