Inte mer sprit

Iväg kom jag till Kupan och köpte kakor gjorde jag, när det nu inte blev något baka av. Idag var det lugnt på kupan, jag slamrade mig in med kakor och en plånbok full med pengar ifall jag nu skulle hitta något att köpa. Ett gäng pocketböcker och en snygg gul bordslöpare som nu hänger på tork, 29 kr kostade kalaset, känner mig så nöjd. När jag satt där och fikade dök K upp, hon som jag upptäckte att jag hade mött i en busskur några år tidigare, hon som var redigt dragen den gången, men väldigt trevlig. Nu hade hon fått svar på röntgen och var redigt uppjagad, maken hade hon med sig, hon var ledig från Kupan idag. Allt som hon var rädd för kom på skam, ingen cancer, men läkaren ville ha ett samtal … levern mådde inte så bra. Nähä sa jag, nu får du ge fan i spriten. Jaa, sa K inte behöver jag dricka för att min familj har gjort det. Invärtes suckade jag över det sociala arvet som så tungt lägger sig över vissa socialgrupper generation efter generation.

På bussen hem ser jag ett bekant ansikte som jag inte har sett på ett par år, jag sitter där och blir så lycklig över att se min kära bekant och vacker är hon som en dag, jag som trodde att hon var död. När vi kommer av bussen är vi båda så glada över återseendet, vi lassar ur oss om artros, sjukgymnaster, käppar och hjälpmedel, tro sjutton det damen fyller 90 i sommar. Hon är en sk hundkompis, jag har mött så många underbara personer under alla kissturer med min hund. Det har pratats något förskräckligt, skrattats och varit en oförglömlig tid med alla mina hundvänner de 13 år Watson fanns.

Nu i min soffa igen med stickningen i näven, ni får alla ha det så gott.

Watch me

Ännu en helg har gått denna gång med både barnkalas och middag hos makens syster. En trevlig helg, men nog ville jag helst bara hasa runt i tofflorna på söndagen … men iväg kom vi och trevligt fick vi.

Måndag morgon gick jag mot busstationen strax före åtta tiden … in rullar en buss som det står ”ej i trafik” på. Men jag tänker att den tidigare bussen säkert uteblivit och nu kommer en extra, jag gör som alla andra kliver på. Vid ratten sitter en granne, invandrad från Jugoslavien under den tid det var ett helvete där nere. Vi har båda mössor och halsduk och ser så där plötsligt att det är ”vi”, skrattar och hälsar … jag lämnar fram min bussremsa men han bara skrattar och vinkar mig vidare. Han och hans familj är en sån där lyckligt inlemmad familj i vårt samhälle, det gör mig glad, duktiga och trevliga människor som jag har känt i många år nu.

Efter en stund inser jag att bussen är en direkt buss till tunnelbanan … åh, det var bara att kliva av och börja gå, inte alls vad jag hade tänkt mig vid den tiden. Efter en stund ser jag att det kommer en buss som jag kan åka en hållplats med och kastar mig på den. Upp med min bussremsa och säger ”en hållplats” varpå killen som kör svarar mig med ”en hållplats äh gå på”, en liten gratistur till. Men sen fick jag promenera sista biten, passade på att handla nybakat matbröd och en god macka på fiket att ta med hem. Sen togs mitt blodprov och tänk att det var nästan tomt i väntrummet en måndag morgon där det brukar vara smockfullt.

Blodprovet var bättre denne gång men min läkare ringde nyss och ville sätta in ett halvt mg till av den medicin de mäter i blodet, den ena som gör att njuren ska stanna kvar hos mig. Min läkare ämnar sänka kortisonet när jag kommer till henne på torsdag och hon vill inte att jag just då ska ligga i någon som helst faroson med immundämpande medicinerna. Så nu får man se hur det blir med biverkningar … Jag ringde till vårt apotek och bad dem beställa tabletterna … nu för tiden finns det sällan tabletter hemma, det är väldigt konstigt.

Idag var marsipangrisen på BVC han växer så det knakar och är väldigt duktig på att prata … men rita och bygga klossar hade han inte ett dugg lust med, typiskt honom men när hon frågade vilken färg en kloss hade sa han grön på en gång. Jag blir lika mallig som jag blev när mina ungar gjorde det de skulle på års kontrollerna på BVC.

Nu ska jag sätta mig och sticka en stund …