Iväg kom jag till Kupan och köpte kakor gjorde jag, när det nu inte blev något baka av. Idag var det lugnt på kupan, jag slamrade mig in med kakor och en plånbok full med pengar ifall jag nu skulle hitta något att köpa. Ett gäng pocketböcker och en snygg gul bordslöpare som nu hänger på tork, 29 kr kostade kalaset, känner mig så nöjd. När jag satt där och fikade dök K upp, hon som jag upptäckte att jag hade mött i en busskur några år tidigare, hon som var redigt dragen den gången, men väldigt trevlig. Nu hade hon fått svar på röntgen och var redigt uppjagad, maken hade hon med sig, hon var ledig från Kupan idag. Allt som hon var rädd för kom på skam, ingen cancer, men läkaren ville ha ett samtal … levern mådde inte så bra. Nähä sa jag, nu får du ge fan i spriten. Jaa, sa K inte behöver jag dricka för att min familj har gjort det. Invärtes suckade jag över det sociala arvet som så tungt lägger sig över vissa socialgrupper generation efter generation.
På bussen hem ser jag ett bekant ansikte som jag inte har sett på ett par år, jag sitter där och blir så lycklig över att se min kära bekant och vacker är hon som en dag, jag som trodde att hon var död. När vi kommer av bussen är vi båda så glada över återseendet, vi lassar ur oss om artros, sjukgymnaster, käppar och hjälpmedel, tro sjutton det damen fyller 90 i sommar. Hon är en sk hundkompis, jag har mött så många underbara personer under alla kissturer med min hund. Det har pratats något förskräckligt, skrattats och varit en oförglömlig tid med alla mina hundvänner de 13 år Watson fanns.
Nu i min soffa igen med stickningen i näven, ni får alla ha det så gott.
