Watch me

Ännu en helg har gått denna gång med både barnkalas och middag hos makens syster. En trevlig helg, men nog ville jag helst bara hasa runt i tofflorna på söndagen … men iväg kom vi och trevligt fick vi.

Måndag morgon gick jag mot busstationen strax före åtta tiden … in rullar en buss som det står ”ej i trafik” på. Men jag tänker att den tidigare bussen säkert uteblivit och nu kommer en extra, jag gör som alla andra kliver på. Vid ratten sitter en granne, invandrad från Jugoslavien under den tid det var ett helvete där nere. Vi har båda mössor och halsduk och ser så där plötsligt att det är ”vi”, skrattar och hälsar … jag lämnar fram min bussremsa men han bara skrattar och vinkar mig vidare. Han och hans familj är en sån där lyckligt inlemmad familj i vårt samhälle, det gör mig glad, duktiga och trevliga människor som jag har känt i många år nu.

Efter en stund inser jag att bussen är en direkt buss till tunnelbanan … åh, det var bara att kliva av och börja gå, inte alls vad jag hade tänkt mig vid den tiden. Efter en stund ser jag att det kommer en buss som jag kan åka en hållplats med och kastar mig på den. Upp med min bussremsa och säger ”en hållplats” varpå killen som kör svarar mig med ”en hållplats äh gå på”, en liten gratistur till. Men sen fick jag promenera sista biten, passade på att handla nybakat matbröd och en god macka på fiket att ta med hem. Sen togs mitt blodprov och tänk att det var nästan tomt i väntrummet en måndag morgon där det brukar vara smockfullt.

Blodprovet var bättre denne gång men min läkare ringde nyss och ville sätta in ett halvt mg till av den medicin de mäter i blodet, den ena som gör att njuren ska stanna kvar hos mig. Min läkare ämnar sänka kortisonet när jag kommer till henne på torsdag och hon vill inte att jag just då ska ligga i någon som helst faroson med immundämpande medicinerna. Så nu får man se hur det blir med biverkningar … Jag ringde till vårt apotek och bad dem beställa tabletterna … nu för tiden finns det sällan tabletter hemma, det är väldigt konstigt.

Idag var marsipangrisen på BVC han växer så det knakar och är väldigt duktig på att prata … men rita och bygga klossar hade han inte ett dugg lust med, typiskt honom men när hon frågade vilken färg en kloss hade sa han grön på en gång. Jag blir lika mallig som jag blev när mina ungar gjorde det de skulle på års kontrollerna på BVC.

Nu ska jag sätta mig och sticka en stund …

 

 

 

 

Fibromyalgin tar ut svängarna i min kropp

Idag har jag inte svårt att hålla mig för skratt … fibromyalgin har tagit mig och det värker över stora delar av kroppen. Ja ja, min ända är stor del av kroppen, men det räcker inte med värk i bara den, det sitter verkligen både här och där.
 
Dagen har varit välfylld med göranden … började med att ringa min husläkare klockan åtta, fick en tid till 14.00. Slängde mig i duschen och flängde iväg med maken eller han med mig till labbet, tog blodprov hos ännu en ny ”stickare” som inte visste hur blodprovet skulle hanteras.
 
Killen var jättetrevlig men fattade inte alls hur han skulle göra med informationen som ska skrivas för att mitt prov ska bli rätt, men han ville inte erkänna att han inte fattade utan spelade bara med. Jag som anade oro efter alla prover jag dagen efter har fått gå och ta igen började prata med honom om hur det skulle se ut. När jag sa att tiden skulle skrivas upp, när jag senast tog tabletterna som de kollar halten av i blodet så skrev han det på baksidan av en sån där lapp som de sätter på provrören.
 
Nej, jag kände att jag höll på att ruttna … då kom en kvinna in som hörde mig prata … frågade om det var här det hade varit så mycket fel? Ja, sa jag och berättade … då började hon visa var han på datorn skulle skriva in mina uppgifter, då sa jag att nu kan jag gå hem i lugn och ro, nu blir det ordning på provet.
 
Ringer de från Danderyd imorgon och säger att provet inte har kommit eller är i fel rör eller ”utan” tid så skriker jag rätt ut då måste jag gå vidare med allt det här.
 
Efter provtagningen åkte vi till bouppteckningen jag var kallad till … väl där frågade juristen som höll i det hela om jag hade skrivit på? Jag har aldrig varit på en bouppteckning tidigare så jag fattade inte ens vad han menade. Godkänt testamentet … hur skulle jag kunna göra det när jag inte har fått ett sånt papper? Oj, men då har sekreteraren gjort en miss, men det fixade han med en kopia som jag fick skriva på. Sen läste jag och konstaterade att min faster sitter i ”orubbat bo” och det som ev blev över den dag hon gick skulle gå till bla Läkare utan gränser, dvs det fanns inget arv, så vad i hela friden gjorde jag där? Min faster var också arg, berättade om hur mycket juristen på begravningsbyrån tog per timme och jag är helt övertygad om att han/de med flit struntade i att skicka testamentet med alla siffror på för att jag inte skulle avstå från att komma, bara för att han skulle suga ut lite extra av min faster. Alla dessa papper var helt klara, hade gått hur fint som helst att skicka dem per post. Jag är så glad att jag aldrig väntade mig något i form av arv, för hade jag gjort det antar jag att jag hade blivit sur. Mest för att luras dit helt utan anledning …
 
Sen hem och äta brunsch …. ville så gärna sova men kroppen värkte så det var helt hopplöst, bara att ta Alvedon och gå upp igen.
 
Besöket hos min husläkare löste sig och jag kan säga att det var första gången jag var glad över kroppsfett som sitter på sidan av halsen och upp förbi nyckelbenen, som två fettrullar. Min njurläkare ville att husläkaren skulle palpera känna efter att det inte var några tumörer som lurade i den ena fettbullen som var större än den andra. Den här typen av fett är biverkning från kortisonet, så det får jag leva med.
 
Just nu känner jag mig överkörd av allt vi ska göra …säkert fåniga saker i andras ögon, men jag orkar inte med semester längre, vill bara vara för mig själv i den vanliga vardagen där jag hasar fram i min egen takt. Makens syster väntar sig besök, mamma väntar sig besök, dottern väntar sig besök, ska handla födelsedagspresent till dottern vilket gör att vi måste in till stan imorgon, vi har ett presentkort som ska överlämnas under lite trevligare former till vår hundvakt … ska inte tråka ut er med mer, jag blir helt urkramad och orkar inte alls. Folk fattar sig inte på hur jag mår … gör vi någonsin det med andras krämpor? Jag ser pigg ut och kan ju hålla igång när jag är borta om jag bara får sitta ner när jag pratar. Men ska jag stå eller gå samtidigt som vi pratar så kommer vem som helst ganska snabbt att inse att jag inte alls är pigg.
Läste i en skvaller tidning där det stod om ”prins” Daniel, folk i hans närhet var oroad över hur han mådde? Han var blek och såg trött ut, orkade han med alla turer? Säkert gör han inte det alla gånger men han håller säkert masken så gott han kan för att det förväntas av en. Inte för att jag vill jämföra mig med honom för han är både yngre än mig och med säkerhet väldigt vältränad, inte har han fibromyalgi, men han kan ju som mig även ha fått ont av medicineringen.
 
Marsipanlimpan har idag blivit vägd och mätt på BVC … allt till belåtenhet, kunde han räkna till tre frågade BVC Agneta som för den delen hade både vår son och dotter inskrivna hos sig när det begav sig … nå, kunde han räkna till tre? Ja, han kan räkna till 13 rätt ofta sa sonen … Agneta visste nog inte vad hon skulle tro just då.
 
Men det fattar väl alla att marsipanlimpan är något över det vanliga 😉 Farmors bästa lilla gris.
ZZZZzzzzzzz
 
Nattinatti alla vänner …