Snåla eller generösa klappar det var frågan?

 

1:a advent

 

Tänk att tiden går så fort, maken fixade stjärnor och ljusstakar så allt var klart till i söndags. Mitt bidrag var bara att stoppa mossan i staken och sätta dit lite svampar och ljus. Mamma tittade in med en egenhändigt gjord krans till vår dörr, den var jättefin lite glamourig med pärlhalsband som slingrade sig runt kransen.

Nyss var vår hundvakt här och lämnade in Watson, vi bestämde att jag nästa vecka ska ta honom ut på promenad själv, det är dags att ta tag i det hela nu kan inte vänta längre.

Idag har jag inte gjort så mycket mer än ringt ett samtal till en kär släkting som de har hittat en ny metastas i ryggen på. Ja, vi trodde alla att han hade klarat sig, men nu vette sjutton hur det ska gå. Han har gått ner allt för mycket i vikt, kroppar är inte så starka när cancern den aggressiva sorten sätter in allt den kan för att inta och förgöra. Jag lägger till en kvällsbön om hälsa för honom när jag håller min ängel och sänder mina tankar mot högre makter för att om möjligt få lite hjälp på vägen.

Jo, jag ber nu för tiden, inför min sista operation bad jag om precis allt jag skulle möta och vill så gärna tro att bön ger svar när jag blev så fantastiskt bemött.

Jag har skickat efter barnkläder till marsipangrisen i julklapp, om jag har förstått saken rätt så passar det inte med vad som helst, tror inte det är sonen som är petig, han inser nog att det är för dyrt att låta barnet se ut som en modell i klädväg, sen kan mamman önska sig vad hon vill, men det är för dyrt med den typen av kläder. Det är mest larvigt att köpa så dyra saker till ett så litet barn som inte ens nöter ut kläderna, sen när de blir äldre är det väl vettigare att satsa på lite dyrare kvalitet då de sliter mer på allt. Men det har ju visat sig att inte ens sk kvalitetskläder är värda sitt pris. Många gånger är billigare kläder bäst i test, snopet för snobbarna. 

Jag tog gärna emot begagnade kläder när våra ungar var små, ibland hittade jag de där små lapparna med ”fina” namn på, jag klippte ut dem och sydde fast på andra kläder när framförallt dottern var i en känslig period. Själv har jag aldrig brytt mig om sånt … men kvalitet på kläder tycker jag om, vem gör inte det?

Men jag har ju sett att Polarn o Pyret passar så jag har skickat efter kläder för en helt förmögenhet och passar inte det kan de ju stoppa upp det någonstans ärligt talat. Sen ska maken få gå på leksaksaffär och handla saker vi har sett ut i en katalog.

Det blir inte så mycket klappar i år och det är väl inte fel, jag har redan sett ut vad som ska handlas så det ordnar sig snabbt. Vi ska vara hemma hos mamma detta år, vi gör så att vi har varsitt år, när man har haft sitt år så är man ledig tre jular i rad då någon annan av släkten har julen. Alla tar med sig lite olika rätter så att det blir ett trevligt julbord.

Ärligt talat så vill jag inte vara lagom till jul, jag vill ha ett överdådigt julbord och en stor hög med klappar till alla mina kära. Men de äldre i familjen har sånt besvär med både klappar och ett generöst julbord, så vi har fått dra ner på allt. Egentligen är min lust till maten och paketen ett arv jag fick från min familj när jag växte upp, men jag tror att det mesta av den lusten hängde ihop med min pappa. Han finns inte i livet mer och då har en del saker förändrats. Jag har nog alltid velat vara generös och bjuda till extra om vi ska ha kalas av något slag, inget är liksom för jobbigt att fixa och det får kosta det är ju det som är hela meningen med ett kalas/julafton/middag/födelsedagar osv. Som gäst ska man känna att det inte har sparats på något när han kommer, det ska vara en middag där jag reser mig och känner att här har de bjudit till så det räcker och blir över.

Vardagen är ju full av lagoma middagar och kaffestunder med sniket köpebröd. Om jag inte ens kan kosta på varken energi att göra saker eller att köpa dem vad ska de då vara för mening att ha fest? Livet behöver firas och fast man kanske inte har så mycket energi så kan man alltid göra lite mer än man tror, ta sin ork ett snäpp högre och få till något litet extra.

Men det här är hur jag tänker på fest, det är inget som jag förväntar mig eller kräver av andra, andra får göra på sitt vis. Men snålhet har jag svårt för om det nu ska vara fest. Min dotter hon kan verkligen få andra att känna att hon har gjort allt och lite till när hon bjuder, är så glad att hon har sugit upp det som jag fick med mig från mina föräldrar.

Nu ska jag lägga mig i soffan en stund och läsa en ny tidning som jag köpte när jag var ute och gick, den heter Reko och verkar handla om kravmärkt-slowfood-elologiskt tänkande, får väl se hur kul den är att läsa.

 

Ett bloss och en droppställning tack!

300px-stockholm_tunnelbana_train_c20 Jag älskar tunnelbanan, bara lukten får mig lite salig. När man står där och tittar in i den mörka tunneln och undrar, när kommer den? Då kommer blåsten först genom tunneln framför tåget och det gillar jag. Svårt att beskriva lukter men tunnebanan luktar lite källaraktigt och fuktigt mmm.

Lite snopen blir man när man kommer fram till Danderyds sjukhus huvudentré, där står alla rökare med sina droppställningar, tycka vad man vill om rökning, men det ser rätt illa ut när sjuka personer står där och röker samtidigt som något livgivande droppar ner i slangen in i deras kroppar. Man kan ju känna sig provocerad/förbannad när sjuka skiter i allt och fortsätter röka, som lungcancerpatienter som smygröker fast de går på cellgiftbehandling. Sånt där tänkter jag på nu mera på ett annat vis …

Det handlar ju om att ta ansvar för sig själv .. ok, vissa vill inte leva, fine för mig men skit då i att tynga ner sjukvården med era krämpor som ni förmodligen har supit eller rökt er till. Jag har blivit på ett sjuhelsikes humör när det gäller vissa saker, främst det här som missköter sig. Ilskan riktar sig mot alla som har möjlighet att välja i sina liv och så väljer de bara ren skit, droger, alkohol, nikotin. Kastar bort livet!

Sen sitter vi här vi som vill leva ett vettigt liv men inte kan välja det hur vi än vrider oss. Ja, så var det med den ilskan.

Nu har jag tagit prover igen får ringa imorgon och höra hur det ser ut.

Jag är trött, kroppen har jag tröttnat på för länge sedan, nu har jag släpat mig till och från sjukhuset och vill inte göra om det på ett bra tag.

Tiga är silver eller hur det nu är med den saken

jacka_1159822157När mannen kom hem med Watson så svepte han förbi mig med Watson i famnen, han var fullständigt full av snöbollar som satt runt hela benen. Det blev raka vägen in i badkaret och en snabbdusch för att få bort snöbollarna, Watson var inte alls glad …

Ja, nu har även vi fått snö och det är till att pälsa på sig om man nu har tänkt sig en sväng ut. Men jag tänker nog passa på att vårda den där slängen jag har i kroppen mest hela helgen. Konstigt släng för den delen, ena stunden känner jag mig nästan normal och sen får jag lite feber och känner mig rätt ynklig, fram och tillbaka. Nu tror jag inte det blir mer än det som är, men oron finns ju att jag plötsligt ska bli sämre.

Nu gäller det att mitt immunförsvar verkligen orkar hålla emot fram till februari, om jag får en ordentlig omgång då går det åt pipan för mig och jag kommer att hamna i akut dialys. Vem vill det? Inte jag i alla fall, jag vill hålla mig frisk den tid som är kvar nu och hoppas så in i norden att jag får min väns njure om hon är frisk.

Åhh, jag har väl inte sagt att hon har fått kallelse till undersökning inför att donera sin njure! Det är bra att de gör de grundläggande nu som att hennes blodtryck är ok och att hon inte har socker för har hon något av det så åker hon på en gång. I december så åker hon med sin familj till Thailand 3 veckor och det är ju lika bra att hon då vet om ifall de kommer att fortsätta undersökningarna när hon kommer hem eller inte.

Sen var det Watsons ben, proverna som togs visade att han inte hade cancer … vågar nästan inte skriva ordet, det förhatliga. Han har helt enkelt tjock hud där som är svart och ser farlig ut men är det inte. Vi har nu haft bandage i rätt många veckor på honom och har nu varit ner i källaren och hämtat struten. Struten hatar alla hundar och det är rätt synd om honom när han springer in i alla dörrkarmar och inte når ner till matskålen. Men nu ska såren få lufta sig har vi bestämt, i veckan som kommer ska stygnen tas bort.

Igår frågade znogge om hur det var med Watson och jag kom på att jag glömmer bort att tala om vissa saker, det är nog mitt tänkande som nu blir allt med luddigt av njursvikten. En vän jag pratar ofta med i telefonen sa att jag ibland är lite borta eller om hon menade att saker kom med längre fördröjning än vanligt från mig. Ja, tänkte jag så är det ju och ibland tappar jag helt den röda tråden och avslutar både skrivet och pratat mitt i, hängande så där i luften utan början och slut. 42

Det är ju rätt nyttigt för en som ständigt har pratat på längden och bredden att tappa den där nästan automatiska pratmaskinen. Jag har insett att det inte är så viktigt alla gånger att ha en åsikt, att säga något överhuvudtaget. Man är inte så viktigt som man tror alla gånger eller hur jag ska säga det hela. Jag tror inte att tala är silver och tiga är guld nej, jag tror att vi har fått en käft för att kommunicera med. Vi pratar mycket luft med varandra, vi skulle behöva prata mer om det som berör och är viktigt.

Jag tänker inte fördjupa mig mer än så just nu för jag har en känsla av att jag kommer att tappa tråden rätt snart. Ska sätta mig och sticka på ett par sockor i stället, får vara glad så länge jag håller ordning på den tråden. -Solen kämpar sig just nu igenom en stålgrå himmel, det är vackert ute idag och jag njuter av att se himmel och hav spegla sig i varandra, glittret och de små eviga vågorna slänger som gnistkyssar upp till mig.