
Med en tillfällig lösning sitter jag här nu igen och skriver, förhoppningsvis kommer det som gick sönder i adapter och vad det nu var vilket år som helst från Com Hem.Dagarna går och det kan hända saker fast jag inte ens går utanför dörren.
En dag har jag precis dragit upp rullgardinen, ser då en av mig känd mopsägare gå på vägen då det inte gick att gå på avsedd trottoar. Hon och hunden går där i uselt snöoväder … ovanför hennes huvud svävar stora kråkor och jag undrar varför de hovrar runt henne hela tiden? Då ser jag hur hon tar upp något från fickan som hon kastar på vägen, vips så flyger flera tuffa kråkor ner och en äter upp … de andra går, vankar i lugn takt gemse mopsmatten och jag skrattar verkligen när de följer henne till porten. Där ser man, en vanlig dag utanför mitt fönster endast iklädd nattlinne.
Dagen efter upprepar jag samma dragning i rullgardinen och denna morgon ser jag en kille som leker bakom en enorm snöhög. Han slänger med armarna så högt han kan och jag börjar undra vad han håller på med … så där länge brukar inte ungar hålla på med samma rörelse. Det är då jag hämtar glasögonen och ser att det är en tant som sitter fast … dumma kärring tänker jag för hon har försökt gena fast det omöjligt går över den enorma snöhögen. Hon är dessutom en av de få jag inte gillar i området … jag hälsar som jag brukar på folk .. men när jag för många år sedan hälsade på henne så där som man gör med grannar man ser ofta så sa hon med elak röst ”känner jag dig eftersom du hälsar” Av alla lea kärringar så slutade jag bums att hälsa på henne och har fått klart för mig att det inte står riktigt till i skallen på henne.
Nu sitter hon alltså där i jättedrivan Albin och kastar med sin stav hysteriskt för att komma upp … jag står där i nattlinnet och ser att det är folk på väg mot henne så jag slipper slita av mig nattlinnet och kliva i vinterskruden för att göra en hjälte insats. Stor och tung är hon så det behövdes en karl och två fruntimmer för att få upp kärringa. Undrar om hon var lika le mot dem som mot mig?
Igår hämtade jag marsipangrisen på dagis och tog med honom till Sören … frisören, han oroade sig för den där mahinen som de snaggar av nacken med och ville helst slippa gå dit. Men vi ingick en pakt om att vi tillsammans skulle avstyra alla försök att köra maskinen på hans nacke och då gick allt bra. Han såg så liten, rädd och spröd ut när han satt där uppflygen på den höga stolen. Efter några minuters klippning konstaterade han att det inte gjorde ont och då var allt som vanligt och munnen började gå på honom. Lättad och glad efter klippningen gick vi till ett kafé och hade sån tur att Tims bästa kompis satt där med sin mamma. Tårta hade jag lovat och tårta blev det …
Imorgon är det till att få gå på Lucia firande, jag vill verkligen se pepparkaksgubben och njuta av alla goa ungar som sjunger. Han ringde i förrgår och kollade om farfar också kunde komma … haaha han blev vek som rena bomullen och skulle kolla och så klart han kommer. Nu börjar det rotera lite julmat i skallen .. i år ska vi vara hemma hos oss och en del donande lär det bli, fast maken är en fantastisk livspartner som har axlat ibland det mesta här hemma sedan jag blev sjuk. Den där julen … vill jag inte vara utan.