Vacker på insidan, pyttsan!

Syrliga tankar …

Smyger sig runt mig, in i mig och får mig att bli sittande, denna förlamande känsla av uppgivenhet, med all säkerhet sprungen ur att jag sitter här och inte mäktar med att komma igång. Som tur är går det upp och ner och jag tvingar mig upp, upp och igång var och varannan dag. Ibland vill något i mig bara vråla rakt ut om det orättvisa med kroppar. Kroppar som gör allt de ska, smidiga, smäckra och vackra. Inte vara som min fylld av cellgifter, smärtsamma leder, fettringar och total avsaknad av kondition. När började jag se så gammal och ful ut, hela tåget har gått, drog till och med med sig stationen och jag varken såg eller hörde. 🙂

Det är nu man ska prata om insidan, det är den som ska glöda och vara vackrare än vacker. Ärligt talat vem sjutton ser insidan hos sig själv? Andra kan se ut precis hur som helst och jag ser dem som helt ok personer, men se sig själv med samma glasögon finns inte på kartan. Jag är bara en tant i mängden som har blivit övermogen av allt kroppen och jag har varit med om. Tanten som jag har älskat så i alla år sedan ungdomen, tanten som är livets salt, trygghet, kärlek, värme, klokskap. När sjutton blev jag tant?

Har ett par äkta tanter i området som jag brukar titta på med fascination när de kommer gående med foträta breda skor, tjocka strumpor, vid kappa och en hatt. Inget som en gång i framtiden kommer väcka köplust hos second hand publiken.

Abrupt blir jag så trött på alla mina ord att jag nu tar fram piskan och tvingar mig upp och igång. Så fridens …. solen skiner idag fläckvis och jag ska ta mig ut och hem, baka sockerkaka till picknicken imorgon på barnbarn nr 2 dagis som nu inte heter dagis utan föris … ska ta med mig barnbarn nr 1, vi kommer dit i taxi, ska bli en kul dag utan gnäll från bana fyra som nu står i startgropen för att inbilla sig att hon fångar dagen.  🙂

Blir euforisk flygande på en kroppkaka

        Den här lilla skylten fann jag passande då vi har varit barnvakt ganska mycket åt Tim denna vecka. Igår hämtade jag honom på dagis redan vid 2 tiden, hemma väntade farfar och min mamma som hade fint paket åt honom.

Hela veckan har min kropp protesterat mot det mesta, men jag mår så himla bra när jag får ha Tim omkring mig. Igår var han en solstråle när jag klev in på dagis, fick stora kramen så hämtade han saker för att visa saker de har på hans nya dagis. Fröknarna är gamla vänner och den ena hade sonen som dagbarn när han växte upp, visst låter det kanon. Allt har gott som en dans med inskolningen och han är otroligt glad från morgon till kväll säger fröknarna och så han prata.

Idag fick jag uppleva matlycka och kan ni gissa vad det handlade om? Nej, skulle inte tro det … igår kom min mamma under tiden jag hämtade Tim och i kylskåpet ställdes en plastbunke till mig. Men inte kom varken mamma eller maken ihåg att tala om vad jag hade fått … idag vid lunchtiden snokade jag i kylskåpet och såg den här plastbunken som jag inte kände igen. Öppnar den och ser att det ligger hemgjorda kroppkakor i rad.

Mammas kroppkakor var det absolut bästa jag visste i hela uppväxten, minns alla vintrar när jag kom hem och stora kastrullen stod på spisen med kokande vatten och en mindre kastrull med smält smör. Åhå jag suckar och ser allt framför mig … så min lunch kan ni säkert räkna ut vad som avnjöts.

  

Det här är ingen kroppkaka utan en kul bild som jag hittade hos Dellablogg.blogg.se Kanske får vi pröva metoden någon gång när vi är barnvakter till Tim. Ha ha knappast men kul var bilden och man förstår att även föräldrar kan känna att de vill tejpa upp ungen på väggen ibland.

Igår ringde min nya fina läkare från njurmottagningen och vi insåg att jag var tvungen att ta ännu ett Hb då det är på väg upp igen. Hon skulle prata med en blodläkare för att höra hur de ska få ordning på det hela, är inte så kul att hålla på och tappas så ofta … sist var före jul.

Maken var sista gången till akuten/ortopeden imorse (de har haft så fullt på ortopeden att han har fått hjälp nere på akuten) och äntligen ser CRP ut som det ska och han kan börja jobba på måndag igen. Visst är han ännu svullen i benen och fötterna … jo, båda benen och fötterna drabbades till slut och det kan ta många veckor innan det hela sväller av. Han har gått ner 6 kilo sedan före jul så inte har han varit pigg inte ….

Måste säga att Danderyd akuten/ortopeden har varit väldigt måna om honom och verkligen skött om honom fast de under ena veckan drabbades av stora benbrytardagen när det var så infernaliskt halt ute. Klart han har fått vänta för många timmar de två första gångerna, men nu har ju våra politiker  bestämt att allt ska vara så neddraget personalmässigt att det inte har en chans att funka optimalt och då är det som det är. Synd bara att det blir personalen som får ta skället och stressen av att inte hinna göra det som är tänkt på ett sjukhus. Politiker är nog de mest korkade som vi har i samhället .. hur kan man vilja stå för att allt monteras ner till det sämre? Jag hoppas att de själva blir senila och sjuka när de blir äldre så att de själva drabbas av att ligga i korridorer och vänta timme ut och in på den hjälp de redan har monterat bort av ekonomiska själ. Vi ligger väl sämst till när det gäller vård/väntan osv fast vi väl ännu tror att vi på något vis är överlägsna andra länder.

Nu ska jag hjälpa maken i köket vi ska skära rotfrukter i bitar och ha i ugnen till vår stekta entrecote, ladda lite har vi gjort idag = sova i soffan tillsammans för imorgon ska vi kanske ha Tim igen under eftermiddagen.

Inskolning

Så här ligger maken nu ovanligt nog … med en fot som ser ut som en klumpfot, vätskan verkar ha runnit ner från resten av benet och fyllt upp foten. Jag tror inte att han får på sig en sko på den klumpen.

Idag har marsipangrisen börjat inskolning på sitt nya dagis tvärs över gatan, sonen och Tim kom upp en stund och var så nöjda. Tim la sig på golvet och skrek, grät när de skulle gå hem från dagiset vilket var bästa tänkbara.

Ska bli så skönt när inskolningen är klar och allt flyter på som det ska.

                   

Lägger mig i soffan försiktigt med nytränad kropp

Är så nöjd med att ha kommit igång med träning men sitter nu här helt slut. Inser att kroppen kommer att gnälla allt den kan till imorgon, träningsvärk kallas det. Det var lite som att komma ”hem” känner ju en del som jobbar där sedan sist jag gick hos dem och min sjukgymnast är bästa av bästa. Ett år tror han att det kommer att ta för mig att hämta upp hela kroppen och jag tror honom. Idag ökade vi på så att jag har ett program att köra på med.

Tidigt imorse var jag hos husläkaren min älskade Louise Eggimann som såg till att jag fick sjukresor till och från träningen tills färd-tjänstintyget blir klar. Jag var så tacksam över att kunna åka taxi hem efter träningen för nu är kroppen verkligen ynklig efter dagens ansträngning. Efter mötet med min doktor tog jag blodprov som jag nu ringde och hörde efter hur de såg ut. Allt är bara fint kreat ligger på 92, synd att klaga.

Sen har Watson och jag varit runt en tur och pratat med andra hundägare det är alltid trevlig och nu är jag mer som förr igen, orkar prata och behöver inte smita över på  andra sida gatan för att slippa stanna och samtala. Det är ju inte klokt så mycket som har ändrats för mig sedan jag fick njuren.

Idag började marsipangrisen invänjningen på dagis, ska ringa ikväll och höra hur det har gått. Lilleman som får börja ute i livet så tidigt … önskar att jag kunde vara med som en madrass som han kunde falla på utan att slå sig eller bli lessen. Nu är det som det är men jag tycker att barn ska få vara hemma, jämrans påhitt att kvinnor ska vara som män ute och jobba, lämna barnen att växa upp hos andra. Om jag var frisk och inte så infektionskänslig så skulle jag med nöje ta hand om honom som dagfarmor eller något sånt.

NUUUU ska jag lägga mig i soffan och självdö en stund innan det är dags att skramla med kastrullerna i köket.

Fotomodell för en sekund

Blir uppringd av en fotograf som vill fota mig utanför vårt hus … jag fattade inte ett dugg först men sen berättade han att det var till tidningen som vår fastighetsägare skickar ut ett par gånger om året. Jag blev tidigare intervjuad via telefonen om hur jag handlade när det brann hos grannen av en journalist, nu ville de även ha med ett foto på mig. De vill göra ett reportage som ska handla om hur vi alla ska göra om det börjar brinna.

Phu, tänkte jag som snabbt insåg att jag måste tvätta håret och sätta på mig ett ansikte innan fotografen kunde komma. Just nu är väl inte bästa tiden utseendemässigt i mitt liv om jag säger så …

Så nu sitter jag här nyfönad och lite sminkad, vad gör man inte för att se lite tjusigare ut än man är?

Imorgon början han vänjas in på dagis

Tycker han är så söt med sin lite oranga näsa … sån blir man om man stoppar näsan i moset med mycket morötter i. Igår åt vi tårta tillsammans och jag fick åter gosa med honom, han sov en stund, när han vaknade var det mysigt att sticka in skallen i hans dörrhål och se hans glada min när han såg mig. Å andra sidan så är väl alla ungar glada att få komma ur sin säng, vem som än sticker in skallen. 😉

Det är som ett träningspass att träffa honom, jag lyfter, kryper, vrider och vänder mig på alla sätt som man normalt inte alls rör sig på. Han är bra att rehabilitera sig med för att inte glömma hur hjärtat får pumpa kärlek helt vilt över honom. Jag tror på kärlek som läkande kraft!

Jag bara måste sätta in en bild på min sons terrass, det som var en stor terrass. Nu är där så snöfyllt att man inte kan gå ut, han kan inte skotta ner snön för grannen längst ner har uteplats med bord och stolar stående, så det är till att vänta tills våren och solen gör sitt.

Snö upp och över fönsterkanten

Imorgon är det en dag jag inte längtar till. Jag ska börja med min husläkare kl 08.15 för att få sjukresor till rehabiliteringen hos sjukgymnasten, sen ska jag till labbet och ta blodprov, efter det åka bussen hem och gå ut med Watson. Slänga i mig lunch och ta buss eller sjukresa=taxi till sjukgymnasten och träna. Jag blir helt slut bara av att tänka på hur jag ska orka allt detta samma dag. Sen får jag ledigt både onsdag och torsdag för att på fredag åka och träna igen.