Det var väl så här vi hade tänkt att barnbarnet skulle upplevet första julen hos oss, men granen visade sig vara borta. Vi funderade länge och i alla tänkbara banor, jag sa till maken kan den ligga under gästsängen? Eller har bara just den blivit stulen i källaren? Förlagen var många och alla lika dåliga visade det sig.

När vi började tänka lite mer så kom vi på att granen var en av de allra första plastgranar som såldes, den var väldigt gammal och hade fått ett konstigt mellanrum där det liksom fattades grenar mitt på (vi sa att det var en konstnärlig gran i tron att allt då kan få se ut bäst f*n det vill) och så började den se risig ut  😉  Vilket väl är lämpligt för en gran med så många år på nacken.

När vi tänkt färdigt insåg vi att förra året var granlöst för året innan slängde vi den risiga granen. Men minnet är ju så kort nu för tiden fattar inte det? Så det tog tid att förstå var vår gran var. Så det blir ingen gran i år heller.

På tal om minne så har jag upptäckt att mitt för det senaste året är så dåligt att jag ibland blir rädd. Tänk så en sjukdom kan ställa till det för en, jag tycker att jag varje dag sitter som ett urblåst äpple utan minne av det som  maken pratar om. Jag muttrar lite för det är inte alltid kul att både känna sig blåst och visa att man är blåst.

Imorse var jag iväg och tog prov igen, så dagen blir ju som alla dagar när jag ska ta prov. Det börjar alltid med att jag inte kan somna kvällen innan trots sömntablett, sen ska jag upp tidigt när jag äntligen sover som en stock för att infinna mig på labbet klockan åtta. Kommer hem och njuter av frukost och solig vacker morgon med sjörök som gör konturerna av Djurgårdslandet otydliga, men det är så vackert ute.

Sen resten av dagen är jag bara trött och borde gå och lägga mig en stund men samtidigt vill jag inte sova nu, sparar det till ikväll.