Vänskap

Känner mig så stolt, ute på gräsmattan ligger en lång rad med maskrosor med rötter uppdragna. Jag köpte en manick som man kör ner över maskrosen, trampar ner en pedal och upp kommer hela baletten.
Jag har en paus nu för jag orkar inte så många i taget, men bara att jag är där och kan, jag kan!
Tack vare tabletterna jag fick av min läkare i fredags, så här har inte min kropp känts på många herrans år.
Igår kom en granne upp och vi pratade länge stående på altanen och det slog mig efteråt att jag orkade stå utan panik, utan att känna kroppen svaja och känslan av att bara rasa ihop i en hög.
Är det värken som har gjort mig så svag, det har jag aldrig fattat, ingen kondition har jag, men inte väntade jag mig dessa resultat av två depåtabletter mot smärta.
Jag bidar min tid så får jag se hur det blir i ett längre perspektiv. Sen måste jag vara försiktig och inte köra på som en tok med mig själv, fast gud så jag vill, gå ut och trampa upp varenda maskros direkt. Nej, det kan jag lova att jag inte gör, orkar inte, men vill, vill!

Igår kväll satt jag i mobilen i timmar med min äldsta vän. Det här med vänner som man kan prata i evighet med, vara helt sig själv, det är ovärdeligt. Från lekskolan, genom alla grundskoleår och vidare i livet har vi pratat, stöttat varandra, vi har flyttat, skrivit låånga brev, pratat evighet i telefon, kärlek i sin absolut renaste form av vänskap.