Etikett: depression

Att trappa ner

~ livsglimtar ~ 2 kommentarer

antidepressiva tabletter skapar en röra i kroppens kemi, antar att kroppen känner sig lite som Ronjas polare ”Vaffö e de på detta viset”? Vi inser allt oftare att våra kroppsliga reaktioner handlar om brister i systemet, äter vi fel får vi blodbrist och mår därefter, köper järntabletter och blir pigga igen fast kanske förstoppade av det som just gjorde oss pigga, järnet. Efter transplantationen var det som om psyket varken visste ut eller in och jag blev rekommenderad att äta antidepressiva tabletter och tro sjutton att jag ville det, vem vill väl flyta som ett veligt, gråtande och snorande flarn genom tillvaron när alla inklusive du själv förväntas vara överlycklig över att ha överlevt och fått en njure från en vän. Snopen är ett litet ord för att beskriva min känsla efter transplantationen, både det där att jag fick så mycket biverkningar av medicinen jag måste äta resten av livet för att inte tala om att jag aldrig blev frisk som många andra. I allmänhet tror folk att det bara är att få en ny njure sen kör man igen och för vissa blir det så emedan andra väntar resten av livet på att komma igen. Men tillbaka till kemin, nedtrappningen av tabletterna som skulle få mig att flyta lite högre upp har gått utmärkt och tagit lång tid vilket är helt rätt, så hur glad blir jag på en skala när yrsel som börjar med ett ljud i mitt högra öra vissa dagar beter sig som om en galning har flyttat in i balansnerven. Jag går på sniskan, tar snedsteg och som om inte det var nog blir jag rastlös, irriterad och grinig. Som gjort för att börja med tabletterna igen, men glöm det, nu ska de ut ur mitt liv. Nu ska en sorg gråtas ut, ett vemod få ta plats och alla tänkbara reaktioner på livet får ta sin rättmätiga plats. Se där nu har jag skrivit ett helt inlägg om sånt vi inte förväntas varken lida av eller prata om, sopa under mattan lala  tralala trall la. Tänk att både tillstå en fd depression och otacksamhet när livet gavs mig åter av en vän. Det är lika tabu och ”vedervärdigt” som de stackars nyförlösta mammor som upptäcker att de inte älskar sitt lilla russinskrynkliga barnet, utan de känner ingenting. Förlossningsdepression, kan vara en hemsk upplevelse för du förväntas vara så lycklig när du kommer hem med den lilla. Inte vågar de säga något om sitt tillstånd, vad skulle det vara för sorts kvinna som inte älskar sitt barn? Kemi igen. En gång för många herrans år sedan var jag stationerad hemma hos en nyförlöst mamma som satt som ett tomt skal och bara tittade långt bort i ingenting, för det var där hon höll till. Jag skötte barnet och resten av alla ungar då detta var en familj med okristligt många barn. Varje dag lagade jag mat i enorma liksom restaurangkastruller och stekte falukorv i timmar både till middag och en del matlådor inför kommande dag. Jag skulle också suttit i ingenting om jag hade fött så många barn. Tillståndet ingenting gick så så småningom över och alla barnen fick tillbaka sin mamma och jag fick ett nytt jobb hemma hos en ny familj där familjestrukturen var usel och oredan stor. Under tiden jag skriver hällregnar det och haglar, solsken, hällregn, hagel och solsken, jag blir inte klok på denna sommar. Men de svala är jag och min kropp helt överens om, det är underbart.

Man borde så mycket …

~ livsglimtar ~ Lämna en kommentar

när lågtrycken rullar in med regn och framförallt blåst. Fast jag blir avslagen och får ont i kroppen så gillar jag vädret.

Jag gör inte så mycket just nu, mer som om jag hovrar över tillvaron och väntar på något, klart jag stickar, handlar och allt det där vanliga, men inom mig har jag stannat upp för ett slag. Tittar på resterna av födelsedagsblommorna de få som är kvar, livets förgänglighet och allt tungsint far i sitt hemtama stråk genom skallen. Undrar om alla har dessa stråk av tungsinne sedan urminnes tider? Det finns många andra stråk i hjärnans vindlingar, glädje, kärlek, bus, skratt, sjuk humor, gnäll och gnöl osv i evighet men de stråken vill inte att jag sitter ensam, vilket hänger ihop med tungsinthetens stråk.

Att vara ensam är en följeslagare sedan mycket unga år, fast jag samtidigt har varit en väldigt utåtriktad social person med just den där sociala begåvningen att enkelt trivas i de flesta grupper. Idag har jag krympt ner umgänget till enstaka möten här och där, sen blir jag som fullproppad av tankar och energier som ska betas av, lägga sig tillrätta. Ensam är jag inte, en självvald ensamhet är inget man lider av, möjligen saknar jag de djupare samtalen. Förr när jag ännu snurrade runt med stort umgänge, grupper, föreningar då var det mitt liv och jag stormtrivdes att kliva in i de grupper jag umgicks med. Men nu äntligen verkar jag ha landat i den där starka längtan efter att bara vara, den längtan som har följt mig så länge.

En del av behovet att vara ensam har ju med mitt fysiska jag att göra, efter många år med en kropp som bara blev sjukare drog jag mig undan mer och mer för att jag inte orkade. Orkar ännu inte så mycket, tänker eller funderar ibland på om jag inte är mer mitt rätta jag i den jag nu är? Kanske var det meningen att jag skulle bli sjuk för att till slut bli den jag skulle vara.

Karma …

Hur tar man bort en oönskad följare?

~ livsglimtar ~ 16 kommentarer

Bort med skiten …

Klart jag ska vara tvärtemot och bli deppig när ljuset kommer, men även jag njuter av en mild vind mot min kind, solens strålar och näsan upp i det blå, så som vi alla nordbor reflexmässigt tar för oss av strålarna de efterlängtade.

Men det håglösa och ”får inget gjort” kliver in och ockuperar mitt inre och jag undrar så när lusten kommer tillbaka? Visst får jag saker gjorda men det kräver extra tag för att komma till skott. Idag har jag kommit så långt som att ha tagit fram tyg, tänker sy mjukisbrallor till minsta barnbarnet … tänker sa jag, om jag kommer till skott.

Jag har bloggat så där 15-20 år, började tillsammans med ett gäng okända att skriva på en stängd blogg, bara vi kunde läsa, vi som skrev skjortan av oss i vår okändhet. Så uppfriskande det var att våga knäppa upp och berätta hur just mitt liv såg ut och kändes. Sen bar det av några år på olika ställen för att hamna på Aftonbladets blogg med Livsglimtar. Där gick diskussionvågorna höga och folk vällde in och hade upptäckt det här med bloggandet. Så underhållande med så många med olika tankar och inriktningar, massor av nytt lärde jag mig och trivdes som fisken i vattnet. Aldrig har jag varit osams med folk under alla dessa år, vi har tyckt så olika men ändå klarat ut våra gränser. Sen blev det Fb för många år sedan, jag var in tidigt och snokade, men det var så pass tidigt att det inte var något folk att tala om där inne. Men det blev ju fart även där och jag slutade skriva här inne. Men hela tiden har jag längtat att skriva igen, skriva och få respons från andra som skriver mer än vad de har ätit till middag osv. Visst har jag ett gäng som hängt med från bloggandet in på Fb men inte är det samma sak där inne.

Fb har blivit så politiskt orienterat och jag känner att det inte gör mig varken starkare eller gladare att reagera på allt som händer i samhället. Jag har tyckt och tänkt högt i alla år om obekväma saker som trevliga saker och alltid tänkt att jag har klarat mig så bra från idioter och bråk, otrevligheter det ofta talas om i internet tider. Tills jag förra året tog bort en sk vän då hon upplyste mig om att jag inte levde för det gjorde hon, hon skrev allt privat och det var det fulaste jag någonsin har råkat ut för under alla år jag har skrivit. Jag tänker inte gå in på mer av den privata skit hon kastade runt sig, kan bara säga att hon gjorde mig illa och det var väl det som var meningen. Klart hon blev blockad från min sida, tog bort henne även härifrån, men se hon dök upp bland följare med lite annat namn som hon efter ett tag ändrade tillbaka till sitt vanliga igen.

Undrar så vad hon har för intresse av att snoka i vad jag skriver? Jag vill inte ha henne här på något vis, hur gör jag för att ta bort en som bara följer?

Skriv gärna på ett lätt vis för det är så mycket jag inte fattar av det tekniska här inne. Berätta vad ni gör för att bli av med en som vill följa det du skriver.

Ingen ide att tänka när bollen är tom

~ livsglimtar ~ 2 kommentarer

1626287et7zn4693l

Tänkte att det var konstigt att min man som lever med en riskgruppsperson dvs mig inte fick vaccinet samtidigt som mig på sjukhuset. Det tar ca två veckor för vaccinet att börja verka i kroppen och under den tiden kan man ju ha otur och få influensan via sin man.

Jag har aldrig haft influensan, aldrig vaccinerat mig tidigare. Vore väl idiotiskt att få den nu när jag är svagare i kroppen och mer mottaglig.

Idag har jag varit deppig, låg och funderade på vem jag skulle ringa och prata med för samtal brukar alltid vara bra när jag blir deppig. Men jag orkade inte ta mig samman och ringa någon. De ringde från sjukhuset igen och gav mig tiden till morgondagens isotopröntgen och så sa sjuksystern att kreat var lite högre nu igen fast det i sig inte är alarmerande högt, men jämfört med mitt eget värde när jag låg på sjukhuset och nu så har det ju rört på sig uppåt. De är ju så noga nu med alla värden för att kunna mota Olle i grind om en avstötning är på gång och den där noggrannheten tar nästan knäcken på mig. Det ska bli så skönt när jag har kommit över den här tre månaders perioden med provtagning två gånger i veckan och läkaren varje fredag.

Aldrig i hela mitt liv har jag blivit så omhändertagen i vården och jag kan bara prisa dem alla som gör ett så fantastiskt jobb med att hålla ordning på mig och alla mina olyckssystrar och bröder. Det är bara jag som är för skör och blir rädd när de ringer och ber mig ta ännu fler prover för att något kanske kan vara fel. Det går liksom inte att prata med sig själv och sansa sig i sin oro, jag har kommit över någon gräns för länge sedan så nerverna ligger mer utanpå. Klart att även medicinering har med mitt mående att göra, cortisonet kan verkligen ge svalliga känslor och även de andra immundämpande medicinerna ger många biverkningar.

Idag lyckades jag cykla i 10 minuter och jag kände att jag nog kan cykla en stund till imorgon på eftermiddagen. Det är verkligen märkligt att vara så här svag och ynklig, jag har ju tänkt att jag ska cykla eller promenera en stund som ska ökas med tiden, men jag kommer liksom aldrig igång. Jag är yr i bollen, svag i knäna och allmänt körd i botten. Jag skakar i kroppen, flåsar och får som frossa då och då vilket inte gör att jag orkar prestera något under den tiden, alla de där sakerna är biverkningar och så har jag ännu problem med handlederna. De värker och svullnar nu har de t.o.m mörknat och ser ut som ett dovt blåmärke upp efter handleden. Ja, jag ska ta upp det med läkaren på fredag igen höra vad han säger om färgförändringen.

Jag kunde aldrig i min vildaste fantasi förstå att man skulle bli så risig av att få en ny njure, att tabletterna gör en så risig. Hur mycket jag än vill en massa saker så går det bara inte att prestera på ren vilja. När jag läser om andra som har fått en njure som verkar må så hiiimla bra och en del kastar sig tillbaka till ett jobb så snabbt att jag knappt tror att läkarna har hunnit sytt ihop såret. Då fattar jag inte hur det kan vara så olika, det är då jag blir så rädd och funderar över varför det är så här risigt med mig. Ok, jag har fibromyalgi och den gjorde mig pensionerad, så risig är jag bara av den så jag kanske är orättvis mot mig själv när jag oroar mig och tänker att jag är svagare än andra. Man ska inte jämföra sig men det är svårt att låta bli …

 

 

 

 

Lilla jag, mest ett ynka pynk idag

~ livsglimtar ~ 7 kommentarer
En polare till mig
En polare till mig

Önskar att jag kunde bubbla över av lycka och trevliga berättelser men min dag just nu är fylld av ångest, jag har helt tappat stinget och tröttheten ligger som en tung filt över hela mig. Jag vill mest sova, dra något gammal över skallen och bara försvinna. Matlusten försvinner och lusten till det mesta, kan inte känna ro nog att få något ur händerna. Har funderat över om jag orkar ha familjen här på middag på lördag … jag vill bara smita iväg och gömma mig, ensam.

Det här är gamla dåliga vanor som alltid dyker upp när stora saker ska hända i mitt liv, jag vet inte hur jag ska tackla det hela. Jag har en karta med Valium och jag tar en halv när det känns för jävligt, det funkar ganska bra, men det är ju ingen lösning på det hela mer än tillfälligt. Jag tänker att jag ska hanka mig fram till tisdag då först när jag läggs in kommer lugnet att lägga sig på rätt plats. Men det betyder inte att jag inte kommer känna mig nervös inför operationen. Jag är inte rädd för operationen utan mer för den okända resan efteråt, tvivlet att just jag verkligen ska bli frisk, eller snarare rädslan för att inte bli frisk. Äsch jag är i ett uselt psykiskt skick och skulle nog behöva lite hjälp men orkar inte med det heller. Har bestämt med min kurator att få komma till henne när jag går in för landning, när allt är klart och jag har kommit hem igen. Då är jag övertygad om att psykskrällen kommer att komma över mig, då behöver jag nog prata.

Samma mönster varje gång jag ska flyga iväg eller resa till något , tappar matlusten, sover uruselt och kan aldrig äta inför en resa. Men så fort jag sitter på planet och det har startat så mår jag prima igen. Men vad är det för något? Varför är jag så?

Igår satte jag mig äntligen och skrev till min familj lite hur jag vill ha det om jag dör, det var mycket jobbigt att skriva till mina barn. Det är ju ingen som räknar med att jag ska dö, men möjligheten finns så klart vid både operation och framförallt eftervårdens farliga medicindoser, klart ohälsosamma i börja. Egentligen bryr jag mig inte så mycket om vad de gör med mig när jag är död men två vackra låtar har jag valt ut till begravning. Skynda att älska, Cumulus Höstvisa och så What a wonderful world med Loui Armstrong två låtar som rör rör mig i hjärtat både med musik och text.

Ja, ni ser att jag inte är något roligt sällskap just nu.

Man tänker mycket och inser också att man är olik andra människor även sin familj. Vi har pratat om det här med att sitta och vänta utanför operation och för mig är det så självklart att man finns där fast det tar många timmar är tråkigt och stressigt väntande. Men alla är ju inte som mig och det accepterar jag men har lite svårt att förstå in i själen att man inte vill vara nära. Maken kommer att sitta där, men antagligen ingen mer och det är ju synd för hans del att sitta så där ensam i sina tankar så länge. Mig går det ingen nöd på jag sover ju. Lite knepigt att skriva om de här tankarna för jag vill absolut inte att ungarna ska sitta där om de inte vill eller kan på grund av sina jobb. Dotter ska jobba hemifrån och passa Watson, lika bra det så behöver vi inte oroa oss för honom.

Nu ska jag gå ut i köket och se om det finns något att laga middag av, inspirationen är lika med noll men maken behöver ju äta när han kommer hem, även jag behöver få i mig lite.

Ni tror väl inte att jag har en räckmacka att segla på?

~ livsglimtar ~ 8 kommentarer

134175r31gljzvl8Sitter här och bara sitter, det står still i huvudet efter läkarbesöket. Min njurläkare har skickat iväg en remiss för inläggning av slang till dialys. Hon planerar in det hela bara för att Huddinge kanske inte har en tid före midsommar, de stänger ju transplantationsavdelningen över sommaren.

För första gången i mitt liv så brast allt när jag satt där hos läkaren, jag kunde inte hålla tillbaka tårarna. Det känns bara så hopplöst hela tiden med den här berg och dalbanan av öppningar som sedan alltid visar sig vara en stängd dörr. Konstigt att få en tid för konsultation om operationen inte blir förrän efter sommaren. Jag förstår att jag måste få dialys nu, ifall det inte blir en operation.

Men mina tankar och känslor inför att säga till min donator att hon kanske måste vänta över hela sommaren och hon som har sagt att nu får det vara nog av väntan. Hon som har en handikappat dotter att planera assistenter till inför operation, hon som ville få det gjort här nu före somaren. Orkar inte med att tänka på hennes besvikelse och ilska.

Med min vanliga otur när det gäller njurvård så har de säkert ingen tid över för mig före midsommar… jag har svårt just nu att vara optimist, kan bara hoppas och be för en tid. Det verkar så otroligt onödigt att jag ska operaras en gång i onödan bara för att njurmottagningen inte kunde fixa iväg min donators remisser i tid. Den månad vi fick vänta utan att något hände är ju den månad som nu kanske förstör hela möjligheten att få en njure direkt utan att behöva dialysoperationen.

Desperat har jag blivit i min väntan, tappar greppet om konturerna av mig själv, vet inte vad jag kan göra mer än kapitulera totalt, det är väl där vården vill ha oss sjuklingar som lealösa jävla flarn som inte begär ett dugg utan bara låter oss hunsas runt varefter det passar vården. Ja, nu är jag där hoppas ni är nöjda. Men ett är säkert att samhället och sjukvården måtte ha gott om pengar eftersom de har råd att göra så här med människor.

Nu ska jag bida min tid till på torsdag, säger de att vi blir opererade före midsommar så ska jag banne mig gå ut i skogen som Ronja och vråla allt vad jag kan rakt ut!

Eviga väntan tog slut

~ livsglimtar ~ 10 kommentarer
Maripangrisen
Maripangrisen

Vem behöver mer liv än att få träffa marsipangrisen? Två dagar i rad har vi nu kalasat och jag har njutit av den lilla godingen, är väl klart han får drägla och tugga på farmor och hennes klänningar. Igår sov han när vi kom hem till honom, jag följde med in på toa när det var dags för ny blöja, det var så skönt att se grisens glada min när han fick syn på mig hängande över skötbordets ena sida. Senare under dagen så somnade han i min famn och jag skulle kunna sitta med honom i evighet känns det som.

Jag funderar ju på hur det ska bli om jag får en njure, jag menar immunförsvaret är ju sänkt och barn är ju rena bacillbomben att gosa med. Tror att jag kommer att få besvärligt med att inte vara med honom, kan ju tänka mig att jag längtar ihjäl mig redan under tiden på sjukhuset. Precis som jag kommer att göra efter Watson, jag gillar inte att vara borta från de jag älskar har alltid längtat fruktansvärt de få gånger jag har varit iväg från barnen som små. När vi var i Egypten och Watson var hos min väninna så hade jag så bråttom hem så det kan ni kanske inte fatta?

Jag är lite deppig idag, vädret gör kanske sitt till men jag blev väldigt sorgsen sent igår när jag skulle somna. Hopplöst när man känner en sån där fruktansvärd sorg och depression som liksom bara hasar sig fram över kroppen och intar hela mitt jag. Är så trött på att gråta, det må bra att kunna gråta men någon måtta kan det väl vara. De där stunderna känns det som om jag ger upp, jag tror att jag aldrig någonsin kommer att komma till Huddinge och få en njure, pessimisten i mig säger att just jag får inget, ingen bryr sig om lilla jag. Sen blandar sig tankarna i en hisklig fart, tänker på barnbarnet som jag kanske inte får vara mer med eller mamma som jag har lovat att jag ska överleva, för att hon inte ska behöva uppleva att ännu ett barn dör eller min man, dotter och son som jag vill följa ännu ett tag. Ja, i de stunderna finns det bara misslyckanden och döden som väntar. Jag är så trött på att hänga i ingenting, aldrig få veta om det finns någon plan för mig i sjukvården.

Allt här i livet brukar lösa sig så är det bara fast lösningarna kanske inte alltid blir som man har tänkt sig, men lösningar blir det. Jag vet ju det, men rids ändå av maran lite för ofta för att vara njutbart, tror det var 2001 jag fick veta att jag är njursjuk och kommer att behöva en njure i framtiden. Nu har framtiden kommit och jag väntar ännu efter åtta år på lösningen, är väl inte så konstigt att jag tappar greppet då och då? För mig är det så viktigt men det känns inte så alla gånger med hur sjukvården hanterar oss sjuka. Just det där att det aldrig är någon som hör av sig om hur det går med utredningen av min vän, när skickas journalen vidare? Jag har inget att säga till om, ingen rätt att fråga, inget rätt att få vet ett jäkla dugg. Ändå är det mitt liv det handlar om men jag är totalt utanför i hela processen som min vän genomgår.

Jag får veta via henne, men hon vet inte heller så mycket och vi klurar ihop för att få svar. Vi hänger ju ihop i det beslut min vän tog men det är som om vården slår ifrån sig det med allt de kan. Man kastar etik och moral och en massa konstiga föreskrifter på oss för tala till oss och berätta vad som är på gång verkar vara helt främmande för dem. Viktigare att de ska bestämma hur allt ska gå till, skit samma att de det hela handlar om knappt är tilltalade.

Ähh, nu ska jag gå och lägga mig, lika bra att sova bort några timmar.

Med posten kom inbjudan till Transplantationsläkarna till den 28 maj kl 16.00!!!!  Lång suck, lite tårar och känslor av att det är inte sant, äntligen. Då får vi se om de godkänner det hela så att vi kan få en operationstid.

Manodepressivitet är förlegat nu heter det bipolär typ 1 eller 2

~ livsglimtar ~ 6 kommentarer

523240x3hj8927yc

Så vill jag se mitt kommande liv som en ljus möjlighet … öppna sin grind och bara gå vidare ut i ljuset och härligheten i evighet … nja, det där sista med evigheten blir väl svårt. Läser, snabbläser en födelsedagsbok om en känd kvinna som lider av det som numera kallas bipolär typ 2 vilket för mig känns bättre att kalla vid sitt tidigare namn manodepressivitet.

Hon skriver mycket om självmord, har som yrke att prata om filosofiskt tänkande om livet, jag måste säga att jag tycker hennes liv verkar rätt hopplöst. Att leva så där och aldrig känna sig hemma någonstans och ständigt överlasta sin stackars make med utbrott och hat för att hon själv inte kan finna ro, lycka, njutning i det liv som man är född att leva. Att inte kunna leva helt enkelt, klart det måste vara hopplöst att ständigt kriga med sin inre röst som vill att man ska ta livet av sig fast man egentligen inte vill det när det kommer till kritan eller vill man det?

Att ständigt känna sig misslyckad hur lyckad hon än är när det gäller yrke och rent av kändisskap, det ger ingen tröst. Tre barn har hon som hon delar en del av en sommar med och då mitt i det där vardagliga med barnen kan hon ana ett liv som går att leva en stund, fast det är ju en chimär för vardagen tränger på och kräver inkomster, man måste jobba vare sig man vill eller inte. Gift är hon med en präst som jag antar har hand om barnen all övrig tid medans hon fladdrar omkring i sitt sökande efter något som hon inte finner. Antar att barnen inte har haft så mycket glädje av henne eftersom hon är fullt upptagen med sig själv,  fast hon skriver att barnen är det bästa hon har. Hon heter Ann Heberlein, boken heter; Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Vill inte peka ut just henne i mitt tänkande, hon fick bara igång mitt tänkande efter att ha läst hennes bok. Det står inte så mycket om hennes närmaste i privatlivet, så jag vet inte alls hur hon och maken har löst det hela, jag har egna upplevelser som jag närmast tänker på.

Vilka öden det finns och det smärtar mig att samhället inte kan plocka upp och ta ansvar för de med psykiska sjukdomar, önskar att inget barn någonsin skulle behöva växa upp med en psyksjuk förälder. När man föds in i en familj som redan är skadad av psykisk sjukdom, kan barnet med otur ärva den där skörheten, vilket betyder att barnet inte får den ro under uppväxten det har rätt till för att slippa utveckla psyksjukdom i sitt liv.

Att leva med en mamma som ständigt bråkar, skriker, slåss och hotar med självmord borde det vara lag på att barn ska slippa. Den andra delen av levernet är ju att man bara skiter i allt och bara går och lägger hela tiden, har bara en sak i huvudet och det är sig själva i alla lägen. Inkapsling av sig själva och sökande efter ensamhet och isolering, sånt ska inte barn växa upp i.

Jag gick in på bibliotekets hemsida för att se vad det har för böcker att låna när det gäller psykiska sjukdomar och varje bok jag klickade att jag ville reservera var försenade. Antar att de ligger hemma hos de som lider av att inte vilja delta i livet och inte kommer ihåg eller kommer sig för med något så världsligt som att lämna tillbaka lånade böcker.

Just det, de tänker bara på sig själva, vi andra är bara korkade, hatade idioter som inget fattar. Våra ömsinta kramar och försök att stå bi är något som de gör allt för att slippa. De månar om rätten att inte få någon förändring att stilla sig i sitt eget lidande, undvika vård och sånt som kan göra livet lite lättare om än inte helt.

Jag tror dessa sjukdomar är mest en anhörig sjukdom som gör deras liv till ett helvete, att älska någon som varken kan ge kärlek eller ta emot, vad finns det kvar till slut? Ett tomt skal av allt man har offrat för att försöka räcka till, tassande på tå inför en människa som totalt saknar viljan/möjligheten att finnas till på ett vettigt vis.

-Själv har jag idag prövat min spikmatta … aj, aj kände jag i så där tre minuter sen började jag att domna bort, lite som meditation såg bilder och var mer borta än närvarande. Somnade till slut och sov tungt, vaknade och rullade av mattan och fortsatte sova som en dö sill. Det här kan nog bli bra med mattan tänker jag …

Har ätit upp den sista biten av smörgåstårtan och tog fram en hederlig falukorv ur frysen. Här ska lagas falukorv i ugn med senap och tomatsås runt om, lite kokt potatis och grönsaker, längtar efter rårivet så jag får väl se hur mycket ork det finns vid middagstid.

Hur värdsligt och oviktigt en falukorv nu än kan tyckas vara är jag glad att vara i falukorvens land, att inte fängslas in av demoner och egenheter som gör livet hopplöst att leva.

En smula deppig idag

~ livsglimtar ~ 7 kommentarer

img_47c1e09f6e254Hela dagen har jag försökt att balansera mig, känner mig så deppig 😦 och hopplösheten har tillfälligt tagit över. Mycket handlar om att de inte hör av sig från sjukhuset, månader går och jag får ingen remiss att ta prover, jag har ingen läkare.

Nu har min ev donator ringt och pressat på å de grövsta för att de ska göra det de är där för och tro mig på dessa två veckor har hon nu äntligen fått göra de undersökningar som hon måste för att kunna bli donator.

Men nu har vi kommit fram till att allt i alla fall kommer att hamna i stå, för jag har ingen läkare. Den 6 mars åker min ev donator bort och under de två veckor hon är borta tänkte vi att läkarna skulle sätta sig och sammanställa våra journaler och skicka dem till Huddinge. 

Jag orkar inte med att känna mig så oviktig att jag inte ens får ta prover, inte en skit bryr sig om min hälsa. Det är så min upplevelse är och jag blir deprimerad bara jag tänker på att jag själv måste ringa och vara otrevlig för att de ska bry sig. Så här dåligt funkar det verkligen inte på andra mottagningar det har jag fått veta och så här ska det inte vara.

Maken kom hem med två enorma ljusrosa höga rosor med liten fransig mörkrosa kant med namnet Hoppet. Han hörde att jag var deppig när vi pratade i luren … klart jag gråter.

Ja, lite upp och ner just nu men det ändrar sig snart, vilket år som helst.

Idag skickade jag en sak till dig Vb, hoppas det inte tar för många dagar att få det. Nu är det din tur att vara nyfiken.

Dottern ringde och bubblade om sin nya arbetsplats, hon kommer att få några jobbiga veckor framför sig med många olika workshop ev en vecka i Bangalore Indien. Hon är på rätt plats nu och jag räknar med en redig karriär. Hrmf kan man nu för tiden få en redig sån? Alla får ju kicken för ingenting nu för tiden. Antar att de kickar folk för att de ska ha råd att höja chefernas löner/bonusar…. 😉

Nu ska jag ta mitt splittrade jag och lägga mig i soffan, maken har gjort en mugg te till mig och jag bjuder på kardemummakaka som jag har bakat idag till kaffet om någon av er vill titta in. 😉 Kram på er alla!

Vojne vojne

~ livsglimtar ~ 12 kommentarer

1929742okixynpmfsKänner mig som en jojo, åker upp och ner, upp och ner.

Jag är sliten både av min egen sjukdom och annat som frestar på i mitt liv. Jag kan inte skriva om det som händer mer än att det är för mycket för att en person ska klara av det hela.

Inatt stod jag på balkongen i kylan och tänkte att det var så lätt att bara dra undan fönstret och hoppa ut. Men inte gjorde jag det inte. Men just i den stunden var det svårt, maken mådde dåligt, jag ville att han skulle ta ansvar för sig själv och ringa efter taxi och ta sig ännu en gång till sjukhuset, de sa att de skulle operera om han kom in igen.  Jag erbjöd mig så klart att ringa gud vet vad, bara han tar sig till sjukhuset. Men nej…sov du sa han. Jag har nått en gräns där jag inte funkar längre, jag kan inte ta mina sömntabletter och bara somna när han ligger där och är dåligt. Jag orkar inte vara vaken ..

Men han skulle vänta … åhh den där jävla väntan som infinner sig hela tiden. Hela mitt liv är en väntan, en väntan på den där njuren som ev ska komma med livet tillbaka till mig. Väntan på att maken ska åka till sjukhuset och bli opererad inte ligga här hemma och vrida sig i plågor och kvastspy.

Låg där och funderade över vem fan man ska ringa och få hjälp av? Mitt liv rämnar i olika delar och jag räcker inte till längre. Mina nerver ligger utanpå,  jag gråter bara jag tänker på det hela.

Barnen, jo, jag har ju dem och de ställer upp ibland om man ber om det. Men jag känner att jag har hakat upp mig på allt för mycket som har med barnen att göra. Jag varken vill eller kan vara stark längre och det fattar inte folk. Hur jag än gör blir det bara fel, familjen som helhet håller på att rasa ihop framför ögonen på mig. Just nu skulle jag kunna lägga mig någonstans och bara bli omhändertagen.

Tänk att slippa alla konstiga missförstånd och slippa bli avsnäst, utskälld och använd som en slasktratt. Alla har så mycket i sina liv som är så viktigt, som går före allt annat. Det är stora saker som har hänt och händer i min familj, saker som bara inte går att skriva om här hur mycket jag än behöver det.

Jag är både besviken och framförallt rädd för hur det ska bli och nu pratar jag inte om skiljsmässa eller så utan andra relationer i familjen som bara är så galet att man inte har ord för det.

Det sista min man gjorde var att gå över med Watson till vår hundvakt, tack gode gud att de finns, hoppas de kan ta honom även under helgen. Annars får jag hasa runt dygnet runt med honom själv och det har jag ju klarat förr så det går säker igen, finns ju inget att välja på.

Så hoppas jag att maken blir opererad nu och hemma några veckor. Lite lustigt hur det kan vara, han har haft ont från och till en vecka och inte ätit så bra några dagar. Där gick hans gräns med tålamod…  mig ”kräver” de något helt annat av hela tiden.

Jag ringde idag och bad min läkare om ett paket Sobril för jag vill inte ta en halv sömntablett för att få bukt på det där inre darret på dagtid. Jag tog den sista tabletten igår av en karta på 25 tabletter som jag fick i januari 2006 när min syster dog. Så jag är ingen storkonsument av sånt, men när man behöver så ska man ha möjlighet att ta.

Försökte ringa till psykmottagningen .. men missade telefontiden så klart, vilket inte förvånar mig alls det är inte mycket som fungerar i mitt liv just nu. Letade febrilt efter telefonnumret till jourhavande människa vilket inte verkar finnas längre, inget de gör reklam för i telefonkatalogen. Det mobila psykteamet ringer jag inte, de har nog att göra med de som verkligen behöver insatser. Man kan ju hoppas att de får det … men kanske har även de en telefontid … ”tyvärr åkerkom nästa vecka med er psykos”.

Vänner har jag att prata med, men just nu känner jag att jag vill ha någon proffesionell att prata med och det kan man ju se i månen efter i detta land.

Jag skickar upp nödbloss känner mig helt övergiven … men vad hjälper det. Här gäller det att ro av bara helvete för ekan håller på och sjunker. Jag täpper tillfälligt till med Sobril och sömntabletter och inser att jag har tappat taget. Snart vet jag inte om jag vill alls längre, någon annan idiot kan få vara stark istället för mig. Nästa liv ska jag banne mig inte vara stark utan en sån där klängranka till person som jag har mött så många i mitt liv. De har de så fint med att alltid lita till att andra sköter det mesta åt dem.

Men en god sak hände imorse, jag har ringt min dietist två gånger och pratat på hennes bandspelare, bett om de där små tetrapak med näringsdrycker för jag har så lätta att sluta äta när jag mår så här. Behövde dem redan inför gastroskopin, men hon hörde aldrig av sig. Jag gick ner rätt många kilo och det kan ju vara bra, men är inte det när man egentligen svälter ner sig.

Ringde igen igår till henne och då var hon på lunch, nu fick jag rena utbrottet ska man behöva vända ut och in på hela sin själ för att få ett laddning näringsdrycker hemskickat? Ja, tydligen så var det så man var tvungen att göra, då först förstod hon tydligen varför jag inte äter. De 1596008r9qq1pkxwp1ringde från centralen och meddelade att det hela skulle komma på måndag.

Det var en befrielse att höra att näring kommer att komma så jag inte behöver bli så extra svag och orolig över allt jag inte får i mig. Men det är så som jag mest upplever hela njursvängen, man tas inte som sjuk, ingen lyssnar egentligen på mig utan jag är frisk. Man måste vara frisk för att få en njure. De har koll på mina njurvärden men hur jag mår för övrigt skiter de fullständigt fan i.

Ja, så är det fredag, jag har bett ungarna att komma över en stund ikväll. Det kan säkert gå på 15-20 minuter så att de kan ila iväg till sina liv igen. Jag vill prata med dem om vissa saker, förtydliga. Så kan det vara att vara mamma.

Men till er alla goda bloggvänner önskar jag er en skön helg. Jag tror att det drar ihop sig till en vilande period. Jag har stängt alla telefoners ring signaler, kommer att stänga den sista när jag har fått veta hur det blir med maken.

Mammas flicka

~ livsglimtar ~ 14 kommentarer

Väcktes av telefonen och hörde en välbekant röst som sa att hon hade börjat skriva till mig, men kom på att det blev bättre om hon ringde.

Jag masade mig upp och ringde upp när jag hade vaknat till, sen pratade vi nästan hela förmiddagen. En vän Marie-Louise som jag har haft mycket att göra med sedan våra döttrar föddes för över 30 år. Vi har alltid pratat familj, vår egen utveckling, sorger och glädje, försökt hjälpa varandra från tid till annan.

Jag kände hur något lättade under vårt samtal och det var så härligt att få prata och bli förstådd. Tog Watson på en liten tur och när jag kom hem hittade jag ett kärleksbrev i posten från min mamma. Jag överdriver inte om jag säger att det var de vackraste ord jag någonsin fått från min mamma. OM jag grät, det finns så mycket kärlek omkring mig, om jag bara blev av med det här gråtande täcket som har lagt sig över hela mig.

Det här att vara mamma går ju aldrig över, oron finns där när det händer saker och man kan som mamma känna sig så maktlös, när ens barn råkar illa ut. Jag förstår min mamma och jag känner mig så eländig över att jag inte kan vara en kraft att räkna med i hennes liv. Att jag mest ger henne oro och tårar på hennes hösts dagar. Hon har bara mig kvar, min syster dog  ju så hastigt och tidigt till vår stora sorg. Jag har lovat min mamma att jag ska överleva henne och det oroar mig så enormt att jag kanske inte kan hålla det jag löftet. Inte vet jag?

Mamma är ju alltid mamma och henne längtar man alltid efter när man blir liten och svag, ringer hon så gråter jag, just nu. Jag gör som mina barn faller tillbaka till mamma när jag går i bitar. Det är inte lätt att vara mamma alla stunder, men det finns ju mängder av tillfällen när hjärtat sväller av stolthet och glädje över barnen och deras liv. Har man en gång fått barn kan man aldrig tänka sig ett liv utan dem. Deras växande och alla olika perioder de ska igenom är obetalbara i minnet och känslan av att få vara med.

Ibland tror jag att jag helt enkelt har hållit mig ifrån så mycket gråtande som det bara går och när så skalet spricker, så kommer det så mycket att jag nästan baxnar. Tror allt hinner ikapp mig, all rädsla och ångest över allt som väntar eller inte väntar.

Det är befriande att gråta till en viss del, men det är samtidigt så jobbigt. Gråt kan ju vara så olika, en stillsam tår som långsamt banar väg ner för kinden och kittlas, kan till och med vara lite klädsamt med tårfyllda ögon vid rätt tillfälle. Men gråten jag tänker på är mer flödande och förskönar då inte min nuna som bara blir mosig och ful. Gråten som klämmer ut det mesta av orken som överväldigar och bara väller fram. Det är hälsosamt att gråta rent fysiskt och psykiskt har jag läst någonstans, men det är jobbigt att vara så på gränsen hela tiden. Vad tycker du när du känner att du inte riktigt kan hålla kontrollen på dig utan faller i gråt, när du pratar med folk? Alla har väl det så någon gång i livet, vad man än är utbildad för att hantera så finns det väl gränser för oss alla eller hur?

Ja, helt krasst så sitter jag där nu mitt i det sköra och vet inte när jag ska lugna ner mig. Kan ju säga att något i mitt liv hände som påverkade mig så starkt att detta slog ut mitt lilla pluttförsvar. Men jag kämpar på, rätt vad det är torkar väl tårarna och balansen infinner sig.

En Mingvas gick i bitar

~ livsglimtar ~ 15 kommentarer

20081224-31-0111

                                                           ##################

En Mingvas gick i tusen bitar och jag limmar bästa jag kan, tårar rinner och påsarna under ögonen blir bara större för varje dag.

Ibland blir det så när själen är skör, det behövdes inte så mycket för att den skyddande hinna skulle brista. Hinnan var det som gjorde att jag höll mig uppe, höll mig hovrande nära kanten till det svarta hålet.

Har tillfälligt slukats av det svarta hålet, gråten utmattar den redan utarmade kroppen. Jag vill bara kura ihop mig och sova, gråta och ömka mig själv. Men det går ju inte, hunden ska ut och jag får inte alltid hjälp från mitt hundvaktande par, de har ju ett eget liv att leva. Jag orkar inte med att känna mig sviken, orkar inte känna mig som en belastning, jag går, hasar själv runt med min hund. Känner så starkt att man är faktiskt helt ensam i allt för många stunder. Maken min kära, man kan inte begära mer av en make, han är allt och lite till, min stora kärlek.

Kroppen ulkar och matlusten är obefintlig, det var en ovanligt korkad stund att få ett utmattande psykbryt, precis det kroppen eller psyket inte alls orkar med just nu. Stundtals kan jag lika bra lägga mig ner och dö, det är mörkret som talar och jag tror verkligen inte att någon mer än min man skulle bry sig, men jag vet att det bara är ömkligt inre skitsnack för att man blir sån när mörkret får för stor plats.

Man blir sig så olik när mörkret tar över, ömklig och ynkande, varje tanke med ett uns av kärlek får mig att storgråta rent av yla. Bottenlöst är livet om än tillfälligt, jag föll ner i hålet och har inte hittat upp än. Men jag ser korken framför mig, korken som alltid kommer upp, det är jag det.

Visst är man patetisk när man harvar i mörkret …

Från en bok till en annan

~ livsglimtar ~ 8 kommentarer

Jag kan ju inte må dåligt hela tiden, så nu kan jag meddela att jag är lite jämnare i humöret. Måste ju variera mig lite kan ju inte vara snäll jämt.

Maken kom hem med en bok.

Per Olov Enquist nya Ett annat liv. Ser fram emot att få läsa den, ska bli kul att se hur han skriver, jag har faktiskt inte läst hans böcker tidigare. Önskar att jag bara faller ihop av beundran över hans skrivande, idel lovord. Han lär vara stramt återhållen samtidigt som där ska finnas ett musikaliskt flöde, jag gillar musik och den med en mörkare stråk passar väl mig rätt bra just nu. 🙂 Så att jag kan gråta ordentligt och få hjälp att hålla mig kvar så där halvdeppig ha ha. Äh, skojar bara, boken lär vara rätt tung och handla om djupare saker. Jag får väl återkomma när jag har läst klart, men påminn mig för jag är kopiöst glömskt och tanklös nu för tiden.

Det är ju så mysigt att hitta författare som får en att bara följa med och aldrig vilja lägga ifrån sig boken. Men, ibland känner jag inte alls för alla de författare som är rosade av litteraturkritiker, precis som jag sällan gillar de filmer som filmkritiker anser är bra. Ibland har jag insett att det hela handlar om min egen ålder, vissa böcker och filmer behöver man mogna till för att uppskatta.

På tal om filmer så är jag Fillini fan, älskar galna filmer med annorlunda människor. Alla dessa stortuttade damer av olika moralisk karaktär för att inte glömma alla gubbar, det där oväntade som man inte väntar sig händer och det finns en täthet som jag bara älskar. Har faktiskt träffat en kvinna som har varit med i hans filmer och hon (var) är astrolog och rätt galen. Det var på den tiden jag jobbade mycket med astrologi, den tiden bjöd på så mycket härliga människor med olika riktningar på både liv och tankar. Tack gode gud för den perioden i mitt liv, rätt många år som gav så mycket förståelse för andra.

Varför jag började med astrologi? Ren nyfikenhet och sen är det ett bra sätt att lära känna sig själv, det är väl det hela den här resan handlar om, att känna sig själv. Via sig själv känner man andra.

Vilket ben vill du stå på?

~ livsglimtar ~ 9 kommentarer

697261ms5cfpl162Ungefär så där känner jag mig, vet inte vilket ben jag ska stå på eller för den delen vad som är bak och fram på mig själv. Igår var vi till dottern och fikade med resten av familjen. Klart det blev spela av, Bezzerwizzerspelet fick sig en omgång och likaså jag. Mådde inte så bra, men ville så gärna vara med. Avslutade och gick hem rätt abrupt då jag mådde illa och bara var helt slut i kroppen.

När jag kom hem ordnade jag lite mat för jag hade inte hunnit äta lunch tidigare på dagen. Inser att jag inte har tagit min tablettdos som hör till lunchen, för att det ska bli bra med alla tabletter. Det är svårt att förklara hur jag mår de där stunderna, lite som om kroppen vänds ut och in jag är så slut och kan inte tänka, inte funka just med något alls.

Sitter där och äter, nästan skyfflar in för att jag ska få i mig mina tabletter och nu är det ju även kvällens dos och jag funderar över att fördela middagsdosen över kvällen för att det inte ska bli för mycket medicin på en gång.

Upptäcker att jag har stoppat i mig två lunchdoser med medicin vilket gör att jag helt tappar fotfästet. Orkar inte med det är skitlivet som inte ens kan låta mitt tänkande vara intakt. Gråter och mår jättedåligt och undrar hur knäpp man kan bli när man tar samma dos två gånger? Jag har ju en sån där stor medicindosa där jag har två veckors tabletter uppdelade på lunch och middagsdos, svårare än så är det inte, men inte ens det klarade jag av och jag funderar ofta över hur gamla har det med sina dosor. När jag som ska föreställa medelålders har så svårt med att hålla ordning på det hela. Ett helvete är det när jag ska få ner alla tabletter i rätt fack, det krävs en del och jag brukar vara rätt trött när det är gjort.

Som om det inte var nog så började jag rysfrysa och höll på med det och mådde skunk resten av kvällen. När jag började böka lite här hemma med sånt som hör till att få sig själv i säng då började jag ulka något fruktansvärt vilket för mig betyder att kroppen är helt slut. La mig tidigt med extra täcke och feber rösfrös ändå. Natten har varit ett evigt vaknande av att jag var törstig eller kissnödig. Upp och ner mest hela tiden och idag vaknade jag inte med nackskott men stelhet och värk i övre delen av ryggen ut i axlarna. Maken har gnidit in lite Tigerbalsam och inte vet jag om det hjälper så mycket, tror att jag är lite förkyld. Men med lite tur så går det över och visar sig vara en sån där skitnatt/dag helt enkelt.

Sitter här och kisar i solskenet och det kan ju aldrig vara fel med ljus, hoppas mina ögon kan ta in allt riktigt surpla åt sig de livgivande strålarna. Ljus är ju bra mot depression och  jag hänger ju hela tiden på staketet till att braka raka vägen ner i det svarta hålet. Mitt psyke är som ett gungfly, gungar än hit än dit och jag har fått vara med om en sällsynt dans de sista åren. Jag borde äta antidepressiva tabletter, men vill det inte för att skona kroppen mot alla gifter den ska ta emot i tablettform. Jag har givit mig lov att vara i obalans psykiskt för jag kan inte annat, det går inte att vara storstilad och prata, tycka längre hur det borde vara här i livet. Jag har fullt sjå att bara stå upp vissa dagar.

Jag har i min ”Vem är jag” satt in fina ord och tankar om hur jag vill vara och hantera livet, så här ser den ut:

“The how of happiness” av Sonja Lyubomirsky. Dessa rader lär göra oss lyckliga och jag lever efter dem alla efter förmåga.

  • Uttrycka tacksamhet
  • Odla optimism
  • Göra snälla saker
  • Vårda sociala relationer
  • Utveckla strategier för att handskas med svårigheter
  • Lära sig förlåta
  • Njut av livets glädjeämnen
  • Sträva mot att uppnå dina mål
  • Praktisera religion och andlighet
  • Ta hand om din kropp

Ska bara enkelt skriva att det där som man tycker är enkelt när man är frisk, ha åsikter om hur livet ska levas det ser tjusigt ut på papper, men det är en helt annan sak när man mår dåligt. Jag tycker ännu att de här punkterna är mina tankar om ett bra sätt att leva på, men det är så sjukt svårt att leva upp till dem när man mår skunk. Vi kan ta punkten Lära sig förlåta. Jag har alltid varit rätt bra på det, är nog faktiskt en naturbegåvning på det. Men sen skunken kom in i mitt liv så ältar jag mycket och blir irriterad på det mesta.

Det finaste tycker jag är ”Utveckla strategier för att handskas med svårigheter”. Ha ha tillåt mig garva högt och rått … Strategier, lätt att skriva och tänka, men när psyket inte orkar mer betyder ord på papper inte ett skit, man bara faller och det tungt. Sen gäller det att kravla sig upp ur hålet och det får man göra bäst fan man kan, för det är ingen som kan hjälpa dig upp.

Familjen finns alltid runt och vill så väl men ensam är man, ingen kan dela kroppens defekter med mig, ingen förstår egentligen hur det känns, hur jag mår (mer än andra njursviktiga.) Det är väl inget jag begär att de ska göra heller, men jag inser ibland att de är så inne i sina egna liv, orkar eller kan inte ta in hur jag mår. Det är ju så vi människor är, vi lyssnar och visar att vi tar del när vi möter andra med problem. Men så fort personen går vänder även vi ryggen till det som var besvärligt. Äh, hur ska jag skriva det här nu så ni fattar, man tar ju till sig, men man är ju frisk så man kan vända om och gå tillbaka till sitt och där står den sjuke kvar, ensam trots allt.

Idag skulle jag verkligen vilja lägga mig i ett hett bad, men det går ju inte för urinvägsinfektionen vågar inte utmana ödet så det blir den vanliga duschen. Maken ska inte till hufudstaden och jaga skor och byta en bok som jag fick i julklapp, jag ser fram emot att vara för mig själv några timmar. 1185323nd2mxm8nyj

Vad ger sjukdom och sorg?

~ livsglimtar ~ 4 kommentarer

head_03.jpgLite avslagen kännner jag mig efter allt fånigt trassel med att ta bort två bloggar som nu bara ger mig ångest. Jag har öppnat en ny blogg på ett annat ställe där jag kan böka lite för mig själv. Tror att det är lite rastlöshet så här i vårkanten som har drabbat mig, det brukar gå över rätt snabbt.

Idag har jag tittat i DN efter första april skämt och trodde jag hade hittat ett som handlade om att Dif-arenan som med ett förslag ska läggas i Loudddens oljehamn. Nä, ge fasten i det jag bor mitt emot och vatten leder ljud, ni kan ju tänka er när alla de där testosteron fyllda apskallarna sätter igång med sina vrål, eller gruppslagsmål. Då får man ju flytta, för det kommer inte bli en lugn stund och tänk sen när de har konser. Jisses vi sitter ju här och deltar i konserter som de har på Stadion om vinden ligger på åt rätt håll, för att inte tala om alla konserter som vi tvingas delta i som sker på Djurgården.

Nej, jag bläddrade vidare och nästa sida var lika tokig, en inglasning av Hammarbybacken för 2,4 miljarder. Nej, det kan inte vara sant, vem skulle betala så mycket pengar för en sån fånig sak? Måste väl vara själva aprilskämtet. Det är alltid kul att höra vad som var det egentliga skämtet dagen efter.

Jag har haft en svacka nu i några dagar, har mycket vatten i kroppen och den känns tung att dra med sig på promenad. Jag tänker på min figur och håller igen lite för att ta mig ner från vågens allt för tunga vikt. Igår gick vi en skön sväng, men jag blev väldigt trött i kroppen lite för snabbt.

Jag är tillbaka i grötriket och det är nog där som min kropp hör hemma, jag mår alltid som bäst när jag äter olika grötsorter. Det är som två flugor på smällen, det är gott och mättande och min mage går igång på fibrer. Just nu kokar jag kornmjöls gröt varje dag med lite klippta torkade frukter i.

Igår kväll hade jag en depparstund, ibland så sjunker jag ner och känner ledan, hopplösheten och det meningslösa i att gå här och bara vänta på att bli sämre för att få en chans att bli frisk. Det är det lilla barnet i mig som hoppar jämfota och skriker av otålighet. Det finns stunder när jag bara vill lägga mig ner och dö knall fall, men egentligen är jag en livsglad person, så jag reser mig snabbt upp och gör något roligare.

Fan rent ut sagt, jag är ju nyfiken fortfarande och vill leva hel och hållen varje minut av mitt liv. Aldrig vill man leva så intensivt varje sekund som när livet på något vis är hotat. Till vardags och som frisk så tänkter man ofta inte ett smack på sånt. Man bara lever på som om livet och tiden vore evig. Man måste drabbas av något för att förstå, inse att livet är skört. Man kan liksom inte läsa sig till den kunskapen, det blir bara lösa tankar som egentligen inte slår rot förren man själv verkligen prövats.

Stundtals kan man med god empati inse och förstå andra som lider, men den verkliga förståelsen kommer först när man själv har fått pröva på den ”andra” sidan av livet. Jag vet för jag har gått igenom alla stadier, från ovetande till empatisk med andras plåga utan att jag fick en insikt som gick på djupet i mig själv. Till min systers död och egen sjukdom… det var upplevelser som gick ner till roten av mig själv.

Ända kan jag säga att utan den insikten av sjukdom och död så vore jag halv på något vis. Man kan ju hylla tonåringen och den unga vackra människan som står mitt i sitt esse av sig själv. Men jag har kommit till insikten att esse är man i sig själv när man har pytsat på lite tunga saker i sitt liv. När man har gjort självmål några gånger och simmat i grumligt vatten lite för ofta. Man når inte det där inre av sig själv eller rent av sig själv utan att gå igenom sånt som många gör vad som helst för att slippa.

Så vad är det jag försöker förmedla? Jo, att sjukdom och sorg ger en djupare förståelse för sig själv och andra. Dit kommer man inte med det intellektuellas hjälp, man läser sig inte dit utan man upplever tunga saker som för en dit. 632139eo4ymcivo3.jpg