Overkligheten lägger sig över livet

Tunga droppar rinner ner för rutan och väderomslagen tycks oändliga i sin nyckfullhet. Jag känner mig inte grå, men kroppen är tung att leva med idag, lågt blodtryck, sus i öronen och den underliga durrtonen nanosekunden innan jag tror att jag ska svimma? Vad sjutton hette han Quasamemo? Han med puckelryggen som hasar sig fram, en kopia av mig idag. Det går nästan inte att gå rak när hela kroppen vill rasa ihop på golvet.

Efter ett par dygn på landet där mina tankar kunde lugna ner sig, samtalade också med dottern i telefonen, då la sig mitt inre till ro. Overklighetskänslan smög sig på, lurig känsla som jag inte kan ta på eller få ordning på?

Ettårsdagen för vår hunds dödsdag kom i samma veva, men flöt rätt smidigt, glad var jag för det. Även där slingrade sig känslan av overklighet in, ett helt år sedan, ofattbart. Som jag har gråtit och sörjt den lilla älsklingen, och ännu gör, ett jäkla bölande här på bana åtta, rätt vad det är, vare sig jag vill eller ej.

Sen dag tre ringer sonen och berättar att han ska gifta sig i sommar, snacka om att kastas mellan förtvivlan och glädje inom loppet av tre dagar. Du som känner mig och sonen får lov att inte berätta det jag nyss skrev. Tids nog berättar de nog för andra vad som är på gång.