Långt bort hör jag en envis telefonsignal, jag masar mig yrvaket till telefonen och mannen undrar hur det är? Nyvaket svarar jag och får lite panik när jag inser att jag har sovit till klockan 10.00 och snart ska vi åka till veterinären för att kolla att Watsons sår ser ok ut. Det blev en faslig fart på mig, ok då jag snabbade på lite mer än vanligt. In i duschen och ut med Watson han måste ju få kissa och nr 2 innan vi åker … illamåendet kom som ett brev på posten, konstigt att jag bara vill ulka och ha mig när jag blir stressad.

Men iväg kom vi och regnet föll som vanligt så fort jag stoppar ut näsan. I väntrummet satt det lite folk och alla var olyckliga på sitt vis. Två kvinnor såg så sorgsna ut att jag inte ville tänka på vad de väntade på .. en skötare kom ut med en liten tom djurbur och i andra handen en papplåda med ett nyligen avlivat djur. Suck, det kan vara så tungt att vara djurägare och vad många inte inser när de inga djur har, är att vi som har djur vi sörjer dem lika djupt som när anhöriga dör. Men det var ju bara en kanin, eller en mus tänker någon, men det är inte så känslolivet fungerar i sorg, finns det kärlek finns det djup sorg.

Ett par satt med sin lilla hund och väntade på remiss till stora sjukhuset, jag hörde sånt jag inte ville höra då väntrummet är litet. Tumör, kvinnan, såg ut som om hon kunde falla ihop när som helst och mannen han tröstade och klappade så där lite tafatt fast kärvänligt som män kan i svåra situationer.

Just idag var vi vinnarna i detta väntrum, Watson skuttade glatt in i undersökningsrummet och jag tänkte för mig själv att han är ju frisk, än så länge.