Döden, döden så var det avklarat, knappast

Den här veckan har varit känslomässigt slitsam med elolyckan med min son som gick bra, blodprovstagning inför läkarbesök och som löken på laxen kommer skotern idag, mycket efterlängtad.

Kunde konstatera att Hb:t var för högt igen, så det blir blodtappning nästa vecka, Crp var också lite högre så någon infektion lever rövare i kröppen.
Inte vill jag att det är saker som måste rättas till med hälsan varje gång jag tar blodprover, men när man inte mår bra känns det skönt att det får sin förklaring med provsvar.

Större lipsill än mig de senaste veckorna får man leta efter, jag har nu äntligen lyckats sluta med Cipramil, en antidepressiv tablett jag har ätit sedan jag blev njurtransplanterad.
Om ni bara visste hur svårt det har varit att trappa ut denna tablett, den verkar lämna efter sig ett kemiskt kaos i kroppen. Jag vinglar och far, har konstiga swischljud i huvudet och svimkänsla miljoner gånger per dag. Denna uttrappningsbiverkan har blandat sig med det höga Hb värdet till en smällkaramell av konstiga fysiska mycket påtagliga känningar.

Om våra vanliga husläkare bara visste, förstod hur svårt det är att sluta äta dessa piller, så tror jag de skulle avvakta mer innan de skrev ut dem. Tabletten har varit bra på många vis, låtit mig slippa de kraftiga känslomässiga svängar som gjorde mitt inre till en kaotisk plats när jag nytransplanterad och fullständigt fullsketen av mediciner som intog min kropp, verkligen inte mådde bra varken fysiskt eller själsligt.

Alla dessa konstiga tankar om livet och döden, gåvan att få ett liv, en njure via en annan människa, hur säger man tack? Hur kommer man till balans med det här att överleva, att leva igen efter så lång tids hovrande i verklighetens förgård till döden.

Att då och då tänka på den känslan jag hade den dagen jag efter transplantation fick problem med hjärtat och läkarna ordnade en plats på hjärtintensiven, vilket jag med nöd och näppe slapp. Det där ormboet av sladdar in i min kropp, påsar som hängde med sånt som skulle ut och sånt som skulle in, alla dessa ställningar som omgärdade min kropp. Alla dessa sladdar och rör som gjorde det svårt att röra sig, som gjorde det möjligt att överleva.
Att tappa livsgnistan om så bara för en sekund, en sekund jag kommer leva nära resten av mitt liv. Den sekund som fick mig att vilja släppa taget om allt, utom min hund. Märkligt än idag och jag kan då inte förklara att det ”bara” var min hunden som stod där och viftade på svansen mitt i natten, mitt i min värsta själsliga kris.

Nu har sex år runnit under broarna sedan den stunden och jag känner att jag vill släppa lös min själ igen, låta den gråta, om den behöver det och inte stänga några dammluckor av sorg från förr, för nuet vill jag leva i med mitt hela jag utan kemiskt dämpande dimmor. Jag vet att jag har en hel del som kommer flöda upp och ut från förr att ta tag i, men det får lov att släppa taget.

Ord

Varje frö är början till något nytt
Varje frö är början till något nytt

Lufsade runt med Watson i det strålandet vädret, valde skuggiga sidan att gå på när det gick. Värme och fysisk ansträngning är inte min bästa gren eller favoritsysselsättning just nu, det blir till att hasta hem och rusa på toa. Mår illa och ja, allt som kan komma ut kommer ut.

Helgen var skön med mycket sittande både ute och inne i husbilen. Vädret växlade mellan regn och sol, vi pysslade med att ta in och ut solstolarna mest hela dagarna. Jag sov som vanligt flera timmar och visst har jag blivit ännu tröttare och svagare, inte mycket att vinka på längre. Vi pratar mycket om döden och tankar runt allt som kan hända fast vi inte har tänkt att det ska hända. Jag fattar stundtals inte att det är mig det handlar om, kan känna mig så ledsen ibland, men det går ju över.

Konstig känsla att må bäst när inte ett dugg händer och inte ett dugg uträttas, så olikt mitt tidigare liv. När vi städade ur husbilen före hemfärden så drog jag mitt strå till stacken, rengjorde det lilla badrummet och blev totalt slut. Sätt dig sa maken och ja, nu gjorde jag det satte mig med en bok eller bara tittade när han skötte om mig och hemmet.

Han stryker mig över kinden så där utan anledning när vi sitter och tittar på tv eller läser. Jag förstår att hans tankar kan vara oroliga och tunga …         Jag sa till dottern en dag att måtte det inte hända mig något för sonen kommer få väldigt svårt med det just nu. Det kunde hon förstå och klart att jag inte menar att det inte skulle betyda något för henne. Då sa hon; men pappa då, han kommer att bli övergiven, vad är han utan dig? Jag ser ju hur hon tänker, men jag har aldrig tänkt så om honom. Jag svarade att han blir nog uppraggad snabbt som ögat och det var väl inte vad dottern ville höra just då.

Måste nog säga att jag oroar mig mer för alla andra än för mig själv på något konstigt vis. Hur mina barn ska ta det hela, min mamma som redan mist en dotter, min donator som vill få det gjort NU och kanske säger de på torsdag att det blir efter sommaren. Ibland vill jag bara skita i allt och göra sluta på det hela, jag är verkligen deprimerad över hur vården handskas med mig. Ena stunden vet de inte ett dugg, andra stunden utgår de från att Huddinge inte har plats för mig före midsommar. Hur vore det om min läkare slog en signal och kollade med Huddinge före mötet med mig så att hon inte behöver oroa mig med remisser om insättning av slang om det nu är onödigt. Det finns så mycket personligt lidande som de aldrig fattar.

De verkar inte prata med varandra typ mellan den sk koordinatorn som även Danderyd har och den läkaren som är min eller med Huddinge. Den där omsorgen för att se till att jag verkligen får min njure direkt som de har sagt är målet i alla år verkar inte så viktig när det kommer till kritan. Ingen håller liksom redan på hur turerna går och att det hela funkar som det är tänkt. Alla skyller på andra, ingen kan svara på ett dugg. När jag frågar min läkare om jag får sjuktransport under den veckan jag ska åka varje dag för att lära mig dialys. Så vet hon inte det … som vanligt är det inte hennes område? Hon skulle fråga min sjuksyster … men jag utgår från att jag får fråga mig fram själv. Det lustiga är att det är min läkare som ska skriftligt godkänna sjuktransporten. Men sån kunde hon ingen om och jag fattar som vanligt inte ett dugg? Nu hoppas jag att jag slipper den där dialysen och att Huddinge säger på torsdag att de kör. Men Danderyd gjorde mig väldigt osäker när de bara talade om att de kanske inte blir av.

För att tala om något annat så vann jag 50 kronor på skraplott i fredags och fick även ett mail att jag hade vunnit 150 kronor på postkodslotteriet det är ju aldrig fel att vinna lite.

I fredags Ninnibeth stod jag här och vinkade på min balkong, men inte såg jag dig inte. Ringde men du hade stängt av mobilen vilket väl var rätt när ni åkte på semester. Så var det med det.

Nu ska jag äta lite lunch och slänga i mig en näve tabletter.