Försök till tröst efter att min syster dog

Hittar en pärm hemma hos mamma med många texter skrivna av mig och kom att tänka på Beskrivarbloggen kära vän, så jag delar dessa tankar med dig och ni andra får hänga med på turen. Mina rader är skrivna ca 4 månader efter att min syster dog. Tänk gärna högt om det som flyter upp om sorg när ni läser mina rader.

Lilla mamma …

Ibland vet jag inte vad som fattas mig, men just nu gråter jag mycket för jag har precis skrivit det djupaste och vackraste brev jag någonsin har skrivit och det var till dig. Jag blev osäker på hur ett ord stavades och gick in på ”stavningstjänst”, när jag gick tillbaka till texten var den borta.
Jag gråter för det var så mycket jag ville säga till dig spontant ur mitt hjärta och så föll allt ut.

Jag började skriva att jag tänker mycket på sorgen, sorgen som upplevelse och jag tänker att jag aldrig har haft riktig sorg tidigare, så djup sorg. Många gånger har jag lyssnat till andras sorg och sagt att ”jag förstår”, katten att jag gjorde.

Sorgen är som att ligga i vatten, det gäller att hålla sig flytande, ibland dyker jag ner djupt och då gäller det att hålla andan, så upp igen och ta ett nytt andetag.
Här hjälper ingen flytväst eller frälsarkrans, det går inte att rädda sig själv på det viset, man måste in i och leva i och genom sina sorgkänslor.

Man kan ligga där på rygg och bara hovra i själva känslan, nästan som en vilopaus, men så blir man översköljd igen av en ny våg och varje gång blir jag lika förskräckt över känslans starka djup, förtvivlan och längtan.

Min blick dras nu oftast till sånt som har med döden att göra. Jag läser och hör liksom tydligare sånt som handlar om just sorg och saknad, lite märkligt men förståligt.

Vår vän Astrid Lindgrens ”döden, döden” har vi skrattat åt många gånger och hon berättade en gång om sin far Samuel August när han stod vid kistan och höll Astrids mammas kalla hand i sin.
Då grät han och sa, ”Och dine händer som jag har värmt så månge gånger”, nu kunde han inte värma dem mer. ”En del går före och en del går efter”, sa han. ”Dä är inget som vi kan göre nått åt”.

Nej, vi kan inget göre åt det, så är det, men jag tror och hoppas att vi ska kunna leva vidare, göra det i glädjen även för de våra som har gått före.
Jag vill så gärna tro att de finns här omkring oss och att de vakar över oss och att de deltar i våra liv.

Gråt inte för att jag är död
Jag finns inom dig
alltid
Du har min röst den finns i dig
Den kan du höra när du vill
Du har mitt ansikte min kropp
Jag finns i dig du kan ta fram mig när du vill
Allt som finns kvar av mig är inom dig
Så vi är jämnt tillsammans

Dikt Barbro Lindgren

Kärleken till livet i det lilla

Snart måste jag ta tag i dagen och göra mig iordning, fotvård på gång och tänker att det är typiskt att jag måste ut denna grå regniga dag.
Samtidigt är jag glad att det regnar, hoppas det gör det på landet så vår gräsmatta får en redig omgång.

Ännu fler Ikeakassar i extrarummet med kläder och annat från mammas hus. Jag måste gå igenom och sortera ut ”vinteraktiga kläder”, ska skaffa klädpåsar som jag kan hänga in kläderna i, tvätta och märka upp dem, det finns ett källarförråd på mammas boende där vi ska hänga in kläderna.

Så ringer mamma och vi har ett långt och himla bra samtal där hon frågar hur jag mådde efter det där sena samtalet. Vi konstaterade att vi båda mådde dåligt och så pratade vi om döden. Hennes starka känsla av att det inte var bra att överleva med alla dessa skador.
Jag har själv varit så pass sjuk att jag förstår med hela mig hur hon känner. Men så pratar jag om alla de där små stunderna av kärlek som finns i vår tillvaro i det lilla. Stunderna som gör att man vill vara med en stund till, leva vidare trots allt, fast man vet att det kommer ännu en svacka framöver att ta sig över och förbi.

Hon berättar att hon har haft besök av en asylsökande Syrisk familj som hon tidigare bott granne med. Fantastisk familj, där barnen tyckte att min mamma var som deras mormor.
Mamman lagade mat och bakade, kom klivande med brickan full till min mamma som själv köpte saker till deras barn och bjöd på svensk mat. Denna så välkomna syriska familj där föräldrarna pluggar svenska och gör allt som behövs för att hitta sin plats i vårt samhälle.
Klart de har undrat vart hon tog vägen, nu steg de plötsligt in i mammas rum på besök och mamma blev så glad att hon grät.

Själv blir jag rörd när hon berättar att de sökte upp henne.
Kärleken, det är kärleken som hälsar på säger jag och det är dessa stunder vi alla lever för.

Dagbok om döden

Med början igår hos tandläkaren som konstaterade att kratern tappade plomben lämnade efter sig ska bli ännu en krona.
Återbesök redan imorse bevare mig väl så tidigt för en stel, gnällig kropp.
Nerven var hel i tanden så han la en redig bedövning då han slipar ner den. Svårt var det för jag ser tydligen annorlunda ut anatomiskt långt där bak i käften.
Så vi skrattade och konstaterade att bedövningen tog överallt utom i tanden.
Så min latte och smörgås, försenade frukosten när jag kom hem var inte lätt att få i sig. Jag bet mig själv i läppen och kinden på den bedövade sidan. Fick skära smörgåsen i småbitar och bara tugga på ”rätt” sida.

Igår läste jag ut en bok jag hittade i bokhyllorna i vårt grovsoprum.
Plötsligt så nära
Dagbok inför döden av Birgitta Ek

Boken är gammal kom ut 1977 men tog tag i hela mig, lättläst, intensiv, ärlig, rak. Den hade allt jag gillar och söker i andras texter. Boken var sammanställd av hennes dotter och jag kände in i själen att jag ville personligen tacka henne för att hon gjorde möjligt för andra att ta dela av hennes mammas dagbok.

Sagt och gjort jag letade upp dottern Ann-Mari Hofsten och ringde. Hon blev väldigt glad och det kändes fint att få prata med henne om hennes mamma och boken.

Jag surar mellan lammstek och nattning

Blev lite för mycket igår med färgning, bakning och tvättning, jag är ju så jäkla korkad att jag inte kan sansa mig när jag mår bra. Allt som jag som frisk gjorde ska ske just DÅ inte en annan dag. Den där andra dagen är idag och den började något sånär som en vettig dag kan göra men sen ballade allt ur och jag sov i timmar i soffan. Segade mig upp och iväg till fotvård vilket jag har längtat efter och såg fram emot, men det var motigt men gick utmärkt. Hann knappt hem så ringde maken och var på väg upp i backen med bilen, nu skulle vi handla allt inför påsk.

Han har haft det jobbigt de sista dagarna på jobbet, han har många under sig och igår dök inte en omtyckt, duktig arbetskompis upp på mötet och maken fick en konstig känsla i magen. Ringde och ringde utan svar … sökte hans familj och till slut åkte familjen hem till honom och fann honom död. Sorg och bestörtning och många samtal … så när vi hasar runt där på Ica bland andra mer eller mindre påskbesatta och slet i lammstekar och äggkartonger så blev han så sur på mitt korta tonfall (vem blir inte irriterad att handla med en karl som inte lyssnar på svaret när han frågar något) så han gick igång och var onödigt aggressiv. Okej, jag fattar att  saker ska/kan pysa ut någonstans när trycket blir högt, men jag kände att det var fel dag för mig att få en verbal smocka. Så jag surade och sa inget … Nu har jag surat hela kvällen, som om jag har fastnat, svarar på tilltal, men känner mig krängt och arg. Snart går den här griniga tonåringen och lägger sig, imorgon är det en ny dag när jag inte ska sura, barnsla mig. 🙂 det kan vara riktigt skönt att vara förorättad ett tag som omväxling. Det låter mer än det är haha!

Nu ska jag snart hoppa i loppsäcken och läsa min deckare som drar sig mot slutet.

Döden döden

Helgen såg ut precis så där …zzzzzZZZZZzzzzzz som en zombi mest hela tiden, ont i kroppen, knoppen och bihålevärk, en får skylla sig själv när jag gör för mycket under veckan.

Trött och slut efter veckan som gått, inte ett jota gjorde vi, jag bara sov, läste, stickade och åt. Nu njuter jag av svalare väder och blåst.

Idag fick jag en strålande idé … googla efter tips på rengöringsmedel till vår äggskalsfärgade soffa som nu har blivit rent av skitig, speciellt där jag lägger tidningen varje dag (korkat) … trycksvärtan sitter fast. Man kan inte använda vad som helst för då kan skinnet spricka, men det speciella medel man köper för dyra pengar till skinnsoffan är helt bortkastat.

Att jag inte tänkte på det själv, svaret är flytande Galltvål. Det är kanon funkade så bra på soffan, milt och fint används till hand- och kroppsrengöring, vi har duschat Watson och tvättat honom med Galltvål, prima resultat. I galltvålen har de vegetariska oljor så man behöver inte oroa sig för att skinnet spricker. Tror även Ikea säljer den nu mera.

I helgen började jag sticka på en kofta som stickas ”uppifrån och ner” … jag har gjort alla tänkbara fel och bara fått repa upp. Insåg att jag nog i alla fall ska hålla mig till mina vantar, lagom stora och så förstår jag mig på mönstret.

Lånat av Hugomamman.blogspot.se

Min farbror dog för någon vecka sedan av cancer … så skönt att han fick gå snabbt och slapp lida allt för länge. Så nu blir det begravning vid samma ställe som min pappa begravdes på, man kan säga att de två bröderna kom hem när de kom till bårhuset på Danderyd. Vägg i vägg med bårhuset ligger en liten lokal där man kan ha en fin begravning för de närmaste. Både min pappa och hans nu döda bror föddes på Danderyd och växte upp där… farfar jobbade där och familjen bodde i ett fint litet hus med trädgård bakom sjukhuset.

Farfar var vaktmästaren som ofta var i bårhuset, han var intresserad av obduktion. Han lär ha fått undervisa läkarkandidaterna i det grundläggande stegen i obduktion. Jag hittade en mycket spännade låda när jag växte upp med foton från den tiden när farfar och andra läkare stod där vid liken, mycket spännande för mig som alltid har varit nyfiken på döden och den döda kroppen.

Så min pappa och farbror sprang ut och in i bårhuset där farfar var en hel del. Min farbror jobbade som ambulansförare när Danderyd hade en egen ambulanspark. Han blev sen chef över ambulansförarna och de som tog prover på folk, senare slutade Danderyd ha egna ambulanser, allt centrerades till något ställe som servade alla sjukhusen.

Så min farbror kom hem och slöt därmed cirkeln för bröderna, han föddes där, jobbade där hela sitt liv och ligger nu i bårhuset och väntar på begravningen som kommer att ske vägg i vägg med bårhuset nästa vecka.

Själv känner jag att livet verkligen rinner iväg med alla mina släktingar, jag inser att det är jag som är på tur att gå vidare vara äldst i släkten och det är inte något som glädjer mig. När jag tänker tillbaka på våra släktmiddagar förr och det lilla som är kvar nu så blir jag tungsint. Det är så här för de flesta så klart, men jag räknade aldrig med att min syster inte skulle vara kvar och dela den här tiden med mig. Mamma finns än så länge och det är skönt, hon går mot 80 år så man vet inte hur länge hon kommer finnas kvar.

 

Ror mig in i meditativt tillstånd

Klart jag kom iväg till träningen igår det var en seg början, men det tog sig på slutet. Jag fick äntligen sitta i roddmaskinen något jag har längtat efter sedan jag en gång prövade en sån maskin på ett gym. Det är som om jag kommer i ett meditativt tillstånd när jag sitter där och drar.

Under taxi resan hem träffade jag en väldigt trevlig kille som jag pratade med. Det här med att medelålders och äldre kvinnor tror att de är tonåringar i sin klädstil fick oss båda att gå igång. Han, andra generationens invandrare och jag hade samma åsikt, ingen av oss ville så vår mamma i kortkort kjol eller annat som småflickor har på sig. Sen halkade vi in på döden, hans farbror fick ett halvår på sig att leva, men ville inte bry sig. I stället för att ta en massa cancermediciner så valde han att må bra den tid han hade kvar. Om det nu är ett halvår man har kvar och kan förlänga sitt liv med ca två månader är det värt priset att bli så sjuk som de blir vid cancerbehandlingar?  Vi var både så överens om att han hade valt rätt.

De körde in farbrodern till Huddinge en dag när han mådde dåligt, där fick han slangar och annat inkopplat, han sa åt dem att åka och äta lunch. När de sitter där så ringer sjukhuset och ber dem komma snabbt. Han är redan död när de kommer dit och vi konstaterade att farbrodern fick leva på bästa vis in till sista minuten. Dessa möten med andra ger så mycket och oftast är det invandrare som kör taxi, många så livskloka av egna erfarenheter och det här med döden är lite mer verkligt för dem än oss. De kommer ofta från länder där man har sina gamla och sjuka hemma tills de dör. De har inte den här isoleringen vi har från både sjuka och döden.

Jag såg igår på tv från ett ålderdomshem i Danmark där en klok kvinna öppnade ett riktigt hem för gamla. Där de får ta sig en hutt till maten om de vill och fortsätta röka om de nu har gjort det i hela livet. Jag har sett från det här stället tidigare och jag önskar så att vårt stelbenta samhälle kunde lära sig något av allt gott som finns att härma. Men här är man så rädd att inte göra rätt så det materiella är viktigare än att den gamla mår bra sina sista år. Jag vet precis vilka kompisar jag skulle ta med om jag fick öppna ett sånt hem. Kvinnor som vet att leva och har en generositet mot andra som de möter med och i kärlek. Ett ställe att verkligen leva på sin sista tid inte ett ställe som upplevs av de boende som en arbetsplats, så sorgligt vi har det i vårt land.

Idag har jag en dagen efter dag … hrmf, mår inte så bra i kroppen för att jag tränade lite för mycket igår. Ska snart lägga mig och sova en stund i hopp om förnyad kraft. När maken kommer hem ska vi iväg och handla en bok till min farbror som fyller 85 på lördag, han gillar att läsa och prylar vill man inte ha som 85-åring.Jag fick igår kväll för mig att jag skulle börja laga riktig mat igen till Watson, han åt hemlagad mat i många år men så blev jag dåligare och orkade inte hålla på, men nu verkar det som att jag har lusten igen att komma igång med hans mat. Så jag stekte köttfärs, rev morot blandade med lite olja, buljong för smaken, havregryn och kokt ris. Sen krossade jag två mineral/vitamintabletter i matskålen. Han slukade maten … Tänk så lycklig han kommer att känna sig när jag sätter igång med högrev, kyckling och fisk i en massa goda blandningar. Vi sa ofta förr att mer borskämd med maten än Watson fick man nog leta efter. Jag har tänkt mycket på det här med hundmat, det är så sjukt att vi köper sådana mängder av hundmat/kattmat. Men tänk förr … alla hundar och katter överlevde ju i århundraden utan industriresterna de säljer dyrt. Man kompletterar med de här mineral/vitamintabletterna, man kan lära sig hur mycket just min hund ska äta för att må bra. Jag har en receptbok för hundmat som är väldigt bra att ta till.

Här vare tankar djupa och höga tror jag

665382cq94nff6k1I fredags var jag till läkaren igen och allt är så bra, kreat är ju personligt så det svajar lite upp och ner och är inte så mycket att bry sig om bara det inte är för stora variationer. Läkaren tog bort tre tabletter, framförallt fick jag sluta äta cortison på kvällen och det var en stor skillnad första kvällen. Idag har jag tagit cortisonet på förmiddagen så större delen av dagen gick åt till biverkningar, jag höll på att duscha och tvätta håret halva dagen utan att jag fick mer än håret tvättat. Blev så svimfärdig att jag fick lägga mig på badrumsgolvet med lödder i hela skallen. Det gick ju det med och håret blev ju till slut tvättat. Sen sov jag några timmar och kunde till min glädje känna igen mig själv bättre när jag klev upp, tog duschen och rev bort alla mina bandage och konstaterade att jag bara behöver ha ett på PD-katetern. Det stora såret ser ”fint” ut om än äckligt gult och lite intorkat blod här och där som väl får rasa av vid nästa dusch.

Mina kinder har ju blivit rundare av cortisonet och jag undrar vad det är som händer i kinderna? Är det vatten i vävnaden som sparas så att man sväller eller vad är det? Jag är öm i kinderna känner helt enkelt av svullnaden och så drar det lite lagom ont ut i mitt ena öra som jag ofta har haft öroninflammation i och då blir jag alltid lite rädd, än så länge verkar det bara vara tillfällig värk.

Vilket lördag det är idag, inte fattar man att det är höst? Jag har inte kommit utanför dörren idag, lite rädd känner jag mig att jag nu har förflyttat min sämsta period till dagtid när jag behöver gå ut och röra mig lite. Som det var idag kommer jag inte alls att komma ut på tur … Men det bästa med flytten av tablett ätandet är att jag igår mådde skapligt hela kvällen och bonusen var ju att fick sova hela natten, bara upp och kissa några gånger. Vaknade före nio och trodde inte det var sant. (Klart att jag tog mina sömntabletter, så lätt går det inte ännu att sova utan).

Om jag mår bättre även ikväll så ska jag sätta mig på motionscykeln och trampa några minuter som kompensation för utebliven promenad. Nu är maken och alla grabbarna på väg hem från sin golftur, äntligen har även maken fått sitt spel godkänt, jag vet inte riktigt hur det funkar men sonen och maken har tagit golfcert eller vad det kallas för tillsammans så det har ju varit lite tävling om vem som blev klar först och sonen han kämpade som en galning och vann den duellen. De tävlar alltid om det ena och andra men inte på ett sjukt vis utan de har rätt kul när de håller på, sonen har ju kämpat för att slå pappa sedan han var liten. Nu är han ju pappa själv till en son så han får nog igen det hela med tiden.

Jag tycker ännu att det är väldigt ogripbart att jag har Rositas njure i kroppen, att jag ska bli frisk och få leva normalt igen är en svårsmält sak. Jag läser ju vad ni som har gått före skriver och jag förstår på ett vis att det inom en framtid kommer handla även om mig, men ändå så svårt att förstå. Har man varit sjuk så länge så har man nästan glömt hur ett friskt liv levs. Jag har levt i ett slags drömmar om hur jag ska leva så länge att nu när jag sitter här och bara väntar på tillfrisknandet så fattar jag inte ett dugg.

Jag tänker att det sjuka har ju också förändrat mig på många vis genom åren, mitt tänkande och min inre längtan. Jag kanske inte är likadan när jag kliver ut som frisk som den jag var före sjukdommen. Det är både spännande och lite läskigt att inte säkert veta vem man är idag efter allt som har passerat genom min kropp/knopp. Vissa saker tror jag vi alla har med oss oavsett vad som händer med oss, som en slags genetisk kod som sitter som ett smäck i oss.

Men sen finns det delar som tidens tand slipar ner och förändrar med det vi upplever. Jag är otroligt mycket envisare än jag har fattat tidigare och det är både min akilleshäl och min styrka. Det där obändliga i mig som vrider min kropp ett extra varv om det bara går, det är sånt som gör att man överlever men också sånt som gör att man inte inser sina gränser. Jag har också upplevt känslan när jag helt tappar taget och faktiskt skiter i vad som händer, när allt som normalt är mig närmast och kärast inte kunde locka mig att leva en sekund till om jag fått råda just då. Har man en gång smakat på den där nålfina gränsen mellan lusten att leva och att bara tappa taget och gå, då har jag iallafall svårt att glömma bort den upplevelsen. Jag förstår, fick insikt i hur det är att vara så svårt sjuk att man inte orkar en stund till, jag förstår idag när andra svårt sjuka inte vill mer och jag kommer aldrig att protestera på det vis jag gjorde förr. Det finns en stund i mångas liv när livet i sig inte har något värde och hur svårt är inte det att inse när man står mitt i livet frisk och levande?

Att liv finns i så oändligt många varianter är något som jag nog har blivit mer medveten om med åren, tänker på när jag var ung och allt bara rann på, inte tänkte man så mycket på själva livet som ju var så självklart. Jag hör det på mina barn ibland när vi pratar hur mycket de har kvar till den livserfarenhet jag själv har skaffat mig genom åren och mödorna. De har ännu lätt för att tycka att man ska släppa och gå vidare, inte tänka så mycket utan bara tänka att jag blir frisk. Men vi som har levt och kämpat vet ju att man inte kan bara lämna och gå vidare, man måste ta sig igenom och ut på andra sidan. Jag kan tycka att det är irriterande att de har lite svårt för att ta emot den här biten av mitt helande. Att de med ungas rätt så lätt avfärdar mina tankar när de för mig är så viktiga att både tänka och prata om. Minns ju själv hur min älskade mormor berättade att hon inte ville leva mer och jag blev ju förtvivlad hon var ju min bästa älskade mormor som jag ville ha med mig hela livet helst. Inte förstod jag vad hon kände då, jag var för ung och oerfaren, så jag sa väl att hon inte skulle tänka eller prata på det viset, precis som mina ungarn nu säger till mig.

Undrar varför så många av är så rädda för att prata om det som är viktigt, det viktiga sopas så gärna undan i en rolig kommentar eller ignoreras med att ”tänk inte så där nu”. Men när fasen ska man tänka så där då?

Nu måste jag sluta för nu kommer golfarna hem.

Lilla jag, mest ett ynka pynk idag

En polare till mig
En polare till mig

Önskar att jag kunde bubbla över av lycka och trevliga berättelser men min dag just nu är fylld av ångest, jag har helt tappat stinget och tröttheten ligger som en tung filt över hela mig. Jag vill mest sova, dra något gammal över skallen och bara försvinna. Matlusten försvinner och lusten till det mesta, kan inte känna ro nog att få något ur händerna. Har funderat över om jag orkar ha familjen här på middag på lördag … jag vill bara smita iväg och gömma mig, ensam.

Det här är gamla dåliga vanor som alltid dyker upp när stora saker ska hända i mitt liv, jag vet inte hur jag ska tackla det hela. Jag har en karta med Valium och jag tar en halv när det känns för jävligt, det funkar ganska bra, men det är ju ingen lösning på det hela mer än tillfälligt. Jag tänker att jag ska hanka mig fram till tisdag då först när jag läggs in kommer lugnet att lägga sig på rätt plats. Men det betyder inte att jag inte kommer känna mig nervös inför operationen. Jag är inte rädd för operationen utan mer för den okända resan efteråt, tvivlet att just jag verkligen ska bli frisk, eller snarare rädslan för att inte bli frisk. Äsch jag är i ett uselt psykiskt skick och skulle nog behöva lite hjälp men orkar inte med det heller. Har bestämt med min kurator att få komma till henne när jag går in för landning, när allt är klart och jag har kommit hem igen. Då är jag övertygad om att psykskrällen kommer att komma över mig, då behöver jag nog prata.

Samma mönster varje gång jag ska flyga iväg eller resa till något , tappar matlusten, sover uruselt och kan aldrig äta inför en resa. Men så fort jag sitter på planet och det har startat så mår jag prima igen. Men vad är det för något? Varför är jag så?

Igår satte jag mig äntligen och skrev till min familj lite hur jag vill ha det om jag dör, det var mycket jobbigt att skriva till mina barn. Det är ju ingen som räknar med att jag ska dö, men möjligheten finns så klart vid både operation och framförallt eftervårdens farliga medicindoser, klart ohälsosamma i börja. Egentligen bryr jag mig inte så mycket om vad de gör med mig när jag är död men två vackra låtar har jag valt ut till begravning. Skynda att älska, Cumulus Höstvisa och så What a wonderful world med Loui Armstrong två låtar som rör rör mig i hjärtat både med musik och text.

Ja, ni ser att jag inte är något roligt sällskap just nu.

Man tänker mycket och inser också att man är olik andra människor även sin familj. Vi har pratat om det här med att sitta och vänta utanför operation och för mig är det så självklart att man finns där fast det tar många timmar är tråkigt och stressigt väntande. Men alla är ju inte som mig och det accepterar jag men har lite svårt att förstå in i själen att man inte vill vara nära. Maken kommer att sitta där, men antagligen ingen mer och det är ju synd för hans del att sitta så där ensam i sina tankar så länge. Mig går det ingen nöd på jag sover ju. Lite knepigt att skriva om de här tankarna för jag vill absolut inte att ungarna ska sitta där om de inte vill eller kan på grund av sina jobb. Dotter ska jobba hemifrån och passa Watson, lika bra det så behöver vi inte oroa oss för honom.

Nu ska jag gå ut i köket och se om det finns något att laga middag av, inspirationen är lika med noll men maken behöver ju äta när han kommer hem, även jag behöver få i mig lite.

Om att brista

GADPPJCAZ7YQ73CAMXFE77CA83ITQ6CABPSWQXCAHS17U3CA2GXYPGCASX6LOXCAK2P3V2CA73D1BZCA70WHAKCAYWY1K2CAMJS5RUCAIZFCR8CAFYOJ3ECAA3LDQHCAJYWASOCA32N29BCARZ206YEfter en några dygn i husbilen vill jag inte komma hem igen, jag trivs så bra i bilen. Vi grillar och har det skönt på alla slags vis, bryr mig inte om väder och vind. Satt med mycket kläder och filt ute större delen av dagarna.

Men hem måste man och där dyker den vanliga vardagen upp direkt och skapar problem som jag inte vill ta del av. Jag blev plötsligt så trött på det mesta och malde maniskt på om allt, tills min make fick spader. Det kan bli så där ibland när man får besök av något av mina sk vuxna barn och de går en på nerverna.

Ibland när barnen påverkar mitt liv lite för mycket, så är det lätt att tappa konceptet. Jag har insett att det är dags att ta avstånd, inte för att jag vill, utan för att jag måste. Den lilla lust och energi som finns i min kropp måste jag värna om och det barn som just nu mest tar energi får allt leva sitt eget liv och var den vuxna person han anser att han är.

Jag tror banne mig att jag abdikerar som morsa.

Man har ju en konstig tro på att ens barn någon gång ska bli just vuxna, inse vad livets olika val betyder, men det där är en bubbla som det är lika bra att peta hål på. De där sk vuxna som är ens barn, inte blir de något vettigare med åren. 🙂

Mitt naiva jag trodde att man någon gång skulle slippa all oro för än det ena än det andra. Jag blir deprimerad och vill inte umgås alls med barnen, när det alltid blir tjafs om saker. Om jag kunde få dem att fatta att jag är sjuk, jag är inte jag längre, jag är inte den mamma de växte upp med. Den jag var förminskades på alla sätt och vis av obefintlig vård och avsaknad av stöd genom en massa års väntan på som det verkar ingenting.

Mitt liv är ingenting längre och jag står inte ut just nu med barns åsikter och tankar om allt som är fel med mig. Gamla gräl dyker upp i tankarna och jag är utsatt och taskigt behandlad och orkar inte ta tag varken i mig själv eller andra, som det har blivit. De bankar och slår på redan inslagna dörrar och jag bara skälver och vill dö. Det vore så praktiskt att bara lägga sig ner och dö, när man känner sig som minns uppskattad av sina nära. Som om man faktiskt gör dem en tjänst, att slippa mig och min sjuka kropp, mitt avtynande mamma jag och allt annat som jag kunde benämna mig själv. Ok, nu är jag dramaqueen, men det bjuder jag på.

Så går vi ett varv till i samma upptrampade spår och kommer banne mig ingenstans. Jag söker nuet och livet så intensivt, att då inse att man verkar ha sina största fiender närmast sig, det är magstarkt och typiskt familjen tror jag. Varför är det så att man får sina värsta dolkstötar av sina närmaste? Dem man har mest kär av allt här i livet?

Jag betyder inte mycket i världen, Sverige, min egen kommun, vänkretsen eller närmaste, det smärtar att jag inte kan ta in annat än just smärtan. Tänk att jag alltid kommer tillbaka till att jag har noll värde. Det är ju för bubblan synd om mig. 🙂

Åren går och mamman fostrar och älskar sina små, de växer upp och man ger över rodret och ser att kursen är vinglig en del år, men mamman blundar så gott det går, att vara tyst är nästan omöjligt, men sen händer det saker och rodret förs åt helvetets håll och då kan jag inte bara se på, jag måste efter tystnad protestera och det vet ju alla att man inte ska. Barn, sk vuxna, ska igenom sina egna små hemtillverkade helveten. Som mamma ska du bara stå där och le, ständigt på pass om det behövs, men inte ha en åsikt om något, bara finnas till för andra. Där någonstans brast det i mig.

Manodepressivitet är förlegat nu heter det bipolär typ 1 eller 2

523240x3hj8927yc

Så vill jag se mitt kommande liv som en ljus möjlighet … öppna sin grind och bara gå vidare ut i ljuset och härligheten i evighet … nja, det där sista med evigheten blir väl svårt. Läser, snabbläser en födelsedagsbok om en känd kvinna som lider av det som numera kallas bipolär typ 2 vilket för mig känns bättre att kalla vid sitt tidigare namn manodepressivitet.

Hon skriver mycket om självmord, har som yrke att prata om filosofiskt tänkande om livet, jag måste säga att jag tycker hennes liv verkar rätt hopplöst. Att leva så där och aldrig känna sig hemma någonstans och ständigt överlasta sin stackars make med utbrott och hat för att hon själv inte kan finna ro, lycka, njutning i det liv som man är född att leva. Att inte kunna leva helt enkelt, klart det måste vara hopplöst att ständigt kriga med sin inre röst som vill att man ska ta livet av sig fast man egentligen inte vill det när det kommer till kritan eller vill man det?

Att ständigt känna sig misslyckad hur lyckad hon än är när det gäller yrke och rent av kändisskap, det ger ingen tröst. Tre barn har hon som hon delar en del av en sommar med och då mitt i det där vardagliga med barnen kan hon ana ett liv som går att leva en stund, fast det är ju en chimär för vardagen tränger på och kräver inkomster, man måste jobba vare sig man vill eller inte. Gift är hon med en präst som jag antar har hand om barnen all övrig tid medans hon fladdrar omkring i sitt sökande efter något som hon inte finner. Antar att barnen inte har haft så mycket glädje av henne eftersom hon är fullt upptagen med sig själv,  fast hon skriver att barnen är det bästa hon har. Hon heter Ann Heberlein, boken heter; Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Vill inte peka ut just henne i mitt tänkande, hon fick bara igång mitt tänkande efter att ha läst hennes bok. Det står inte så mycket om hennes närmaste i privatlivet, så jag vet inte alls hur hon och maken har löst det hela, jag har egna upplevelser som jag närmast tänker på.

Vilka öden det finns och det smärtar mig att samhället inte kan plocka upp och ta ansvar för de med psykiska sjukdomar, önskar att inget barn någonsin skulle behöva växa upp med en psyksjuk förälder. När man föds in i en familj som redan är skadad av psykisk sjukdom, kan barnet med otur ärva den där skörheten, vilket betyder att barnet inte får den ro under uppväxten det har rätt till för att slippa utveckla psyksjukdom i sitt liv.

Att leva med en mamma som ständigt bråkar, skriker, slåss och hotar med självmord borde det vara lag på att barn ska slippa. Den andra delen av levernet är ju att man bara skiter i allt och bara går och lägger hela tiden, har bara en sak i huvudet och det är sig själva i alla lägen. Inkapsling av sig själva och sökande efter ensamhet och isolering, sånt ska inte barn växa upp i.

Jag gick in på bibliotekets hemsida för att se vad det har för böcker att låna när det gäller psykiska sjukdomar och varje bok jag klickade att jag ville reservera var försenade. Antar att de ligger hemma hos de som lider av att inte vilja delta i livet och inte kommer ihåg eller kommer sig för med något så världsligt som att lämna tillbaka lånade böcker.

Just det, de tänker bara på sig själva, vi andra är bara korkade, hatade idioter som inget fattar. Våra ömsinta kramar och försök att stå bi är något som de gör allt för att slippa. De månar om rätten att inte få någon förändring att stilla sig i sitt eget lidande, undvika vård och sånt som kan göra livet lite lättare om än inte helt.

Jag tror dessa sjukdomar är mest en anhörig sjukdom som gör deras liv till ett helvete, att älska någon som varken kan ge kärlek eller ta emot, vad finns det kvar till slut? Ett tomt skal av allt man har offrat för att försöka räcka till, tassande på tå inför en människa som totalt saknar viljan/möjligheten att finnas till på ett vettigt vis.

-Själv har jag idag prövat min spikmatta … aj, aj kände jag i så där tre minuter sen började jag att domna bort, lite som meditation såg bilder och var mer borta än närvarande. Somnade till slut och sov tungt, vaknade och rullade av mattan och fortsatte sova som en dö sill. Det här kan nog bli bra med mattan tänker jag …

Har ätit upp den sista biten av smörgåstårtan och tog fram en hederlig falukorv ur frysen. Här ska lagas falukorv i ugn med senap och tomatsås runt om, lite kokt potatis och grönsaker, längtar efter rårivet så jag får väl se hur mycket ork det finns vid middagstid.

Hur värdsligt och oviktigt en falukorv nu än kan tyckas vara är jag glad att vara i falukorvens land, att inte fängslas in av demoner och egenheter som gör livet hopplöst att leva.

Klurar runt döden igen

Idag måste vi ta tag i vår ”att göra lista” jag har fått lite mer ordning på andningen, så vi drar nog iväg till Rusta/Jula eller något sånt ställe för att handla stängsel. Vi såg att så många hade löst problemet med hunden på campingplatser med att göra ett enkelt staket i en fyrkant där hunden fick vara lös. Det är rätt knepigt att ha Watson i ett rep, ena stunden sitter han bakom bilen så vi inte ser vad som händer runt om honom, andra stunden krälar han sig inunder bilen och blir skitig. För att inte tala om alla gånger repet fastnar både här och där, en dag lyckades han välta vårt campingbord och naturligtvis hamnade den halva kaffeslatt som fanns kvar i en mugg i min stickväska. Surt sa räven, bakstycket till mitt blivande barnbarns lilla tröja blir nog aldrig som den var. Så nu ska vi bygga som en fyrkant med staket omkring vårt markis, för det är där vi sitter och så ska vi lägga hönsnät eller ett kortare staket precis under bilen så han inte kan ta sig in där eller ut rättare sagt. Det borde bli en bra lösning för oss alla, han är med oss hela tiden och får vara lös i den här fyrkanten som väl blir så där 8 kvadrat.

Sen ska jag leta upp en liten kaffebryggare, vi ligger ju ofta på camping vilket betyder att man har el hela tiden, det ingår. Självklart ska vi ha en liten kaffebryggare, så där 6 koppar räcker fint för oss. Nu har jag stått och vinglat med en gamla hederlig plastmelitta som vi har ställt direkt på termosen, vingligt värre.

Igår slogs jag av hur mycket trevligt vi kan göra med husbilen… tänkte att vi senare i sommar kan dra iväg och ta med oss ungarna. Då klurade jag ut att de kan ta vår vanliga bil och köra efter om alla vill med, man får bara åka 4 stycken i husbilen.  Så kan man grilla och ha det mysigt en dag och kväll och sen kan de åka hem igen i vår bil. Låter inte det trevligt? Jag tänker på dagsturer man kan göra till svampskogar i höst, ta med mig min bästa vän och njuta av en dag i skogen och kanske få uppleva lyckan att hitta svamp.

Friskhets tecken att jag börjar drömma igen om allt jag vill göra… ha ha sen vill väl ungarna inte alls hänga med. Men väninnan ska nog inte vara svårt att få med sig eller mamma…

Igår pratade mannen och jag om ”om” händer…. om jag går vidare för tidigt, för risken finns. Vi har aldrig talat om det ordentligt och jag tycker det var skönt att få säga vissa saker om hur jag vill att det ska bli om ”om” händer. Jag tror ju att jag kommer att klara av det här och sega mig fram i många år till, men man vet aldrig infektionskänslig blir man och man vet aldrig vad som kan stöta till. Lite märkligt kändes det att säga att jag vill att ungarna ska ha si och så mycket pengar och prat om mannens vidare liv. Jag vill att han ska känna sig fri att skapa ett nytt liv när han så önskar, vill att han ska veta att det är så jag ser det, som en naturlig fortsättning för den som finns kvar.

Vikten av att hålla samman familjen med middagar och annat som liksom klistrar ihop släktbanden och gör att alla får stöd vad det än må vara. Hur gör man med smyckena? Klart dottern får det mesta, men hur gör man med sonen, hans fästmö och ev kommande döttrar? Jag vill ju vara rättvis och inte försätta dem i något som kan gro och skava resten av deras liv. Hur får man dem att förstå att jag älskar dem båda fast på olika vis och ingen är mig mer kär än den andre, fast som sagt på väldigt olika vis. Hur gör man med alla frågor som de kommer att ha om mig och mina tankar efter att jag har gått? Herregud hur gör man?

Jag tänker så ofta på min mormor som gick bort för tidigt i mitt sätt att tänka, henne hade jag velat ha kvar i många år till. Vi pratade mycket och det gjorde att jag kunde en hel del om hennes liv, men min ålder gjorde att jag lyssnade lite dåligt ibland och inte tog vara på tillfället bättre. Precis så som jag upplever det med mina egna barn nu, de har inte riktigt tid med mamma utan har häcken full av sina egna liv vilket är helt naturligt så är det; livets gång. Men jag vet ju att de båda kommer att tänka att de inte frågade mer, umgicks mer och allt sånt där som man klurar på när det är för sent och jag sitter här och funderar på hur jag ska sopa fint omkring dem så att det inte blir så svårt i framtiden om nu ”om” dyker upp.

Tänk att jag lyckades få till lite tankar om döden även idag… jag är nog inne i ett tankesvep som drar med sig tankar vilt åt alla håll och kanter. Tänker ni aldrig på sånt här? Klart många av er är friska och då lever man ofta efter ”sånt drabbar inte mig”. Men ett är säkert dö ska vi alla och många av oss kommer att rasa ihop rätt vad det är utan att vi har haft en tanke på att just vi ska drabbas.

Lite semester och lite död, precis som livet

Blommor är jag galen i och ju äldre jag blir desto mer tittar jag in i blommorna och slås av den oändliga variation som bjuds, rent av mirakel i varje blomma. Det får mig att känna mig delaktig i något stort, när jag ser sån precision naturen bjuder, här snackar vi konst med en färgrikedom som verkar oändlig.

Annars lär det inte hända något mirakel just nu i min vardag, jag ska bara vila idag och se fram emot det eventuella åskväder som kan dyka upp på eftermiddagen. Mannens och min ”att göra lista” verkar bara bli längre och längre, idag fick han plötsligt för sig att källaren ska få sig en duvning denna vecka. Tja, inte mig emot där finns så mycket skräp att en rensning inte vore fel. Vi har två källarutrymmen, ett som hör till lägenheten och ett extra (vi betalar för) som vi nu ska tömma så att dottern kan ta över den ytan. Hennes källare som hör till den nybyggda lägenheten är så litet att man blir bannad när man ser ut snålt tilltaget det är.

Igår var jag olydig och fick lida pin när jag sent om sider kom i säng, var sugen på salt, vem är inte det i värmen? Åt både chips och salami, så himla gott, men salt och proteinhalten blev nog för hög, så jag fick klåda på hela kroppen lagom tills jag la mig. Grrr det är olidligt med klåda, man kan bli helt galen när det kliar än här än där. Men jag tryckte i mig den vanliga sömntabletten, så somnade jag ifrån kliet.

Nu är dottern iväg med husbilen, hon ringde och var så uppåt, men lite snopen över att det tog så pass lång tid att får ordning på allt. Precis det jag visste, att de trodde det bara vara att skutta iväg, men nu sitter de där med siktet på Öland och det kan man ju också tycka saker om. Enligt media kantrar väl nästan ön av alla turister i juli och jag skulle då aldrig åka dit. Antar att det inte finns plats på campingen för dem och att fricampa på Öland är visst mest förbjudet och rätt omöjligt. Så de lär nog få åka till fastlandet för att ställa sig, men jag ville inte säga något om det, de lär väl upptäcka det hela under resans gång och vem vet de kan ju ha tur att hitta en ledig plats någonstans.

Vi var över på bibban och lånade ett gäng böcker, jag hittade en djupare bok om döden. Typiskt mig tyckte dottern när hon kikade på boken, men jag tröstade henne med att resten av de lånade böckerna var deckare. 🙂

Att levandegöra döden En antologi, läser om begravningar och den symbolik som omges av dem via kyrkans försorg. Skillnaden mellan oss och andra religioner, när det kommer till döden, vi är så rädda för den döda kroppen och allt runt om, vi stänger kistlocket, där andra har det öppet. Vi dör på sjukhus, där andra dör hemma, i familjens närhet. Många vuxna har aldrig sett en död människa, den spontana rädslan för döden, bland annat för att den aktualiserar ens egen bortgång.

Vi har fjärmat oss från döden och skapat ett tomrum som mest verkar fyllt av ångest och rädslor. Vi är duktiga när vi går igenom en hel begravning utan att gråta, då har man klarat sig fint i vårt samhälle. Naturligt vore väl att tillåta sig att falla ihop och gråta ut som andra länder tillåter sin befolkning att göra. Nej, vi ska vara så privata i vår sorg, helst ska man ju stänga in oss och inte visa att man sörjer alls.

I en intervju med biskop Lennart Koskinen säger han ”att i välfärdsamhället försöker vi förskona oss från sorg och lidanden. Vi ska skyddas från sådant som är smärtsamt och plågsamt och vi är uppfostrade till att samhället – på något vis – ska lyfta bort det obehagliga från oss. Därför blir vi oerhört sårbara när vi möter döden direkt, som vid Estoniakatastrofen. Vi svenskar var så påtagligt oförberedda.”

Det har väl blivit så tack vare att vi har varit så förskonade ifrån döden i större händelser som krig och elände som så många andra länder har drabbats av genom alla tider. Vi är mest betraktare av döden via tv och media och då blir det hela ändå distanserat ifrån oss själva, inget som berör på djupet.

Nej, nu ska jag ta min bok och sätta mig och läsa vidare.

Människor är så ovarsamma

Ibland är livet så tungt och orättvist, vi har varit på en trevlig utställning idag på Nyckelviksskolan och på vägen hem var vi in till Willys och handlade mat. När vi sen åker på vägen hem så ser jag i backen en ekorre som ligger på vägen, svansen rör sig och jag bara måste dit och se hur det är med den lilla sötnosen. Min man han sa inte så mycket, bara vände bilen så jag fick komma tillbaka till den lilla korren. Den tid det tog för oss att ta oss dit var jag halvt hysterisk över att någon bil skulle köra över honom.

Påkörd och död var han, varm fortfarande när jag kände på honom, jag flyttade honom in på trottoaren för att han inte skulle ligga på gatan. Så mjuk och len han var och på mig tårades ögonen och gråten ville bara bryta fram. Jag är onekligen helt lost när det gäller känsor för djur i en sån här situation, tycker att vi människor är så ovarsamma med allt i vår omgivning.

Jag undrar varför vissa av oss är så här blödiga och andra bryr sig inte alls, bara konstaterar att jaha, påkörd ekorre, så är det inget mer med det. När man tittar på en sån liten vän, så är de så perfekta att man blir helt tagen, rätt stora mörka vackra ögonen, den lilla nosen och morrhåren. Små fötter eller klor kanske man säger och svansen så kraftig, tänk så smidigt de springer omkring i träden och tjattrar och retas.

Allt är en kretsgång jag vet det, men döden är så oväntad ibland, att jag helt enkelt inte vill vara med. Tänkte ett tag att jag kanske reagerar starkt för att jag själv lever som i ett vakuum i väntan på den där njuren, vilket betyder att vad som helst kan hända och gör så för många med njursjukdomar. Allt kan gå allt för fort åt fel håll om kroppen inte orkar och det är jag ju rädd för. Jag vill leva, jag vill leva hör du det?

Jag vill vara som alla andra som bara lever på och inväntar allt som med åren ska komma, utan tankar på att jag kanske inte hinner med allt som andra räknar med. Tänk att få gå till jobbet igen och känna fredagskänslan och planera inför helgen med allt man ska göra. Eller planera för semestern och be om ledigt och allt som hör till ett normalt liv, suckar för mig själv. För att inte tala om alla kafferaster och luncher när man umgås med alla de andra och pratar om livet med varandra. Fester man har hemma och allt kul man har rest till genom åren.

Det är redan nu så många resor och annat som roar som jag har fått avstå ifrån, min högsta önskan är att bli mormor och farmor, jag vill baka bullar med mina barnbarn och finnas för dem, vara den som har tid och ork att delta i deras liv. Men kanske får jag nöja mig med att jag har fått vara med hela vägen med mina barn, sett dem växa upp och bli självständiga människor.

Nu tänker någon att allt ska gå bra så det är inget att oroa sig för, det är ju lätt att säga när man sitter ”fint i sin egen båt” där ingen har dragit ut pluggen i botten. Vi är gjorda så att vi oroar oss när vi ligger risigt till, man kan inte hela sitt liv bara låssas som att inte livet är skört och kan ta slut väldigt snabbt. Jag bejakar normalt all livsglädje jag kan uppbringa, men svackorna finns och kommer indundrande i svallet efter vad som helst känner jag ibland. Det finns en väldigt tunn sträng inom mig, som darrar på ett ängsligt, känsligt vis och kommer den i svängning så faller det tårar och jag blir så sorgsen. Jag har alltid haft nära till både skratt och gråt.

Men det här blev ju sorgset och tradigt. Imorgon blir det nog en mindre tungsint dag, om jag bara får sova på saken, så tar jag nya tag.

Man kan inte rå för hur man ser ut.
Det får Gud ta på sig skulden för.
/Hassan 6år

Tankar om ett systerskap

                                             animationkransanki.gif

Jag har funderat en del på vänskap, systerskap och bläddrat i en liten bok som heter Vänner emellan, den lilla boken hittade jag i min systers bokhylla när vi samlade ihop resterna av hennes liv. På första sidan i boken har min syster skrivit ”Till mig själv -98” och jag blir rörd av de små orden från henne.

Tänker att 1998 när hon skrev de orden fanns hon i livet och vi hade ännu inte kommit fram till hur vår relation skulle se ut framöver. Min lillasyster, två år yngre än mig som jag genom åren hade så svårt att komma nära och förstå. Vi valde så olika vägar att hantera livet på. Jag storasyster av födsel och ohejdad vana var nog rätt hård mot henne på en hel del saker. De där rollerna man så tidigt får ta till sig i sin uppväxt har en förmåga att sitta gjutna resten av livet. Mamman och pappan som omedvetet skapade distans mellan syskonen i sitt val att inte uppfatta det spel som sattes igång mellan oss, säkert före vi ens kunde prata.

Jag kände aldrig att jag blev bekräftad som barn, det gällde att vara smidig och till lags för att få bli godkänd. Jag hamnade rätt tidigt i vara duktig rollen på många vis och nu talar jag inte om att sätta på potatisen i tid till middagen, vilket jag för det mesta missade och då blev ansedd som opålitlig. Jag läste och läste och tiden fanns inte, så att koka potatis i tid var svårt för mig. Min syster däremot hon kunde koka potatis hon…

Men syrran tog bohemrollen och gjorde som hon ville, det var för mycket av det mesta under uppväxten och alkoholen hjälpte väl inte till kan jag tänka. Jag var äldst så jag tuktades ordentligt och skulle sköta mig. Ute var jag och dansade sent och mamma satt och var orolig hemma, men jag var pålitlig.. drack inte och kom hem på nätterna.

Ständigt mån om att vara skötsam mitt i mitt eget personliga tonårsuppror. Jag förstod aldrig varför mamma alltid höll min syster bakom ryggen. Själv fick jag minsann veta att jag levde om jag inte skötte mig, men syrran hon kunde tänja på gränserna hon utan att något negativt verkade sätta stopp för hennes framfart. Det var alltid så synd om henne för hon kunde inte prata för sig, det var ju skillnad mot mig så klart. Jag blev arg, skrek och gapade och syrran låste in sig på toa, kvar stod jag och vrålade att hon skulle komma ut. Men det gjorde hon aldrig…

På något konstigt vis så blev hon liksom kvar på muggen resten av sitt liv…hon behövde aldrig stå till svars för något. Reaktioner kom ju så klart, men det var när vi skulle ha det trevlig och lite myspys, vilket för min syster innebar en ordentig dos alkohol. Då släppte hon lös odjuret i sig och blev galen av ilska på mig. Tänk så mycket uppdämt skit hon sparat på när hon suttit där surande och instängd på muggen alla år.

Tänk om min mamma tidigt hade hjälpt min syster att komma ut ifrån muggen? Så mycket som kunde blivit annorlunda för oss alla. Men det är ju inte alltid vi mammor varken ser eller förstår vad som händer omkring oss med livet. Hon var väl som alla andra, men mammors val sätter djupa spår i det växande släktet när de försöker visa vägen.

Vi söker väl alla det optimala här i livet och vad kan det vara? Kärleken, samvaron med andra, känslan av att ha ett egenvärde, vänskapen, syskonskapet, äktenskapet.. hela tiden är det i gemenskap med andra, man ska vara optimalt lycklig. Det finns ju familjer jag har mött där jag tänker att åhh, om vi hade varit en sån familj eller två systrar som nästan sitter ihop, det vore väl optimalt ha att det så. Eller den där mannen och kvinnan som bor flott reser och verkar leva så otroligt bra i sin symbios med varandra, de tu skola bli ett. Längtan efter det optimala…lyckan.

Men de flestas liv ser inte ut så där och vi sneglar nog alla på andra och tror att de är så lyckliga på just det viset där jag själv tycker att jag har en saknad av något. Tror inte alls att vi ens är medvetna om vad vi saknar bara att vi gör det.

Systern min och jag fick vår försoning några år innan hon dog, jag gav mig fan på att inte backa utan tog tag i oss och fick med mig syrran i en sällsam tango, där jag själv förde till att börja med, men sen fick lära mig att vänta in tills hon tog över och vi gemensamt kunde avsluta något som var livsviktigt för vår relation i detta liv. Bekräftelsen på vår ny gamla relation fick vi när jag sa till henne ”att jag följer dig hela vägen”.

Jag höll hennes hand in i det sista och jag har aldrig i hela mitt liv varit så nära en annan människa. Det var som om våra själar smälte samman,  jag har aldrig i hela mitt liv stått så stadigt på jorden. Fått så mycket kraft i min självklara roll, en roll som jag verkar ha tränat för i hela mitt liv. Försoningen med en syster, ett helt liv tog den och jag saknar henne så…. vitt_p_skris_1175613847.jpg

Dagar som silvriga pärlor

Nu är dagarna som silvriga pärlor, solen skiner så där blankt och lite kallt som den bara kan på vintern. Jag har haft mycket att stå i den senaste veckan och orken räcker inte till för allt jag vill göra.

Igår kom jag iväg till vårt lilla centrum, så nu har även jag fått handla lite klappar. Tog en sväng in på bibban och hittade lite böcker som jag blev nyfiken på, en handlar om vår sista tid i livet och jag har redan läst halva då den var så intressant. Den kvinnliga psykologen skriver på ett ställe om hur vi kan fixera oss vid ett speciellt datum eller händelse som vi vill överleva för att sedan släppa greppet och dö lugnt.

Det var intressant för i vår släkt har vi haft en del av just den sorten. Min morfar dog på min mosters 50-års dag och det var ju verkligen en konstig blandning av sorg och högtid på en gång. När min mormor låg på sjukhuset så frågade hon min mamma om det var långt kvar till min mammas 50-års dag och min mamma sa då att det är nästa vecka. Jo, mormor dog på mammas 50-års dag.

När min syster låg för döden så var vi alla så oroliga att hon skulle dö på sin dotters födelsedag den 10 januari, men hon överlevde några dagar till, vilket vi alla var så glada för.

Nu kastar jag mig från döden till livet igen och har i veckan sällskapat med min sons katt i flera dagar, ska dit idag igen och jag längtar efter honom han är för go. Men oj, så trött jag blir när det blir lite flera saker varje dag. Det håller inte i längden för mig att ta mig upp varje dag, ut med min hund och sen äta lunch. Där tar orken slut om jag ska vara ärlig, men så kan ju inte jag leva utan pressar mig iväg till katten eller vad man nu har för andra ärenden.

Igår kom vi äntligen iväg och handla julmaten, inte är det så mycket vi hade tänkt oss, men lik förbenat kom vi hem med många kassar. Bara jag får lutskinka och sillsallad så är jag nöjd, resten kan jag klara mig utan.

Jag bara sitter eller ligger här och ser omkring mig på allt jag skulle vilja ta hand om. Städa, laga mat och baka… Min man kommer att få det snärjigt nu några dagar, vilken tur att han är ledig i två veckor. Aldrig i hela mitt liv har jag varit den jag är just nu, en som inte orkar. Betraktaren har jag blivit, betraktaren av allt som är livet, det där vanliga som sker runt om mig hela tiden. Det är bara jag som har klivit åt sidan, bryr mig allt mindre kan jag ärligt säga men svårt är det att inte kunna, orka vara sig själv.

När jag åkte bussen till centrum igår så mötte jag en vän och det var så trevligt vi pratade på och jag kände mig för en stund nästan som vanligt. Men sen när hon klev av bussen så infann sig tröttheten för då hade jag på den lilla stunden ”slösat” med min energi så att jag fick gå väldigt långsamt när jag klev av bussen, sega mig runt på det jag hade tänkt och sen sikta på nästa buss hem. Benen har börjat göra så ont när jag är ute och går, mjölksyran i hela kroppen är sugande och jag har lovat mig själv nu när min man är hemma dessa två veckor att jag varje dag utan hund, ska gå ut med mina stavar och gå för att få upp flåset lite igen.