Nya prover måste tas

Så irriterande det är att vakna av att telefonen ringer … inte hinner jag upp och svara och inget säger de på bandspelaren om vem de är som ringer.  Masade mig upp och satte mig i soffan med en kopp te, tar ett tag att vakna.

Ringde min ev donator, hon satt med två veckors postgenomgång efter sin semesterresa. I alla papper låg kallelse till några fler undersökningar eftersom de hade hittat något som inte behövde vara ett dugg på binjuren, som de ska kolla lite extra, så en månad till lär vi få vänta på svar. Hon skulle störta iväg idag på en gång och ta fler prover och resten senare i veckan.

Nu siktar vi på maj månad för operation, ja, jag tänker vara optimist hela vägen fast jag kanske inte borde. Men maj är ju en perfekt månad att bli opererad i, våren, ljuset den ljumma luften, fåglarna, blommorna och allt det gröna. Att få födas på nytt samtidigt som våren tar nya tag det är väl något att drömma om?

Igår var jag salig, satt här med barnbarnet i famnen, barnvakt i tre timmar igen. Åhh det är så mysigt, min mamma dök upp och maken han stod i köket och lagade mat, nu har sonen sagt att det är sista veckan vi ska laga mat till honom, han vill klara sig själv igen. Men jag tror att det var helt rätt av oss att erbjuda den här ”favören” till honom för en period. Nu sover den lille nästan hela nätterna, så det blir väl mindre slitningar när man får sova mer normalt kan jag tänka mig.

Jag skrattar lite för mig själv, på mitt bord ligger mina att göra listor. En för varje rum här hemma inklusive balkongen, det är egentligen inte mina listor längre för jag orkar inte göra något av det där, orkar bara skriva ner som förr vad som bör göras. Jag har visat dem för min man och tror nog att balkongen kommer att bli som vi har tänk, lite målat, ny heltäck på golvet och ut med en träskänk som står där ute, den är mest ivägen. Resten får vi väl ta om jag får något nytt liv framöver. Ibland när jag skriver sånt så gungar det till i mig av all ovisshet, måtte nu min ev donator vara frisk så att vi kan få göra det här tillsammans som det är tänkt.

Idag ska jag gå ner till vårt lilla centrum och få fotvård, det ser jag fram emot. Handla lite på vägen hem sen är min dag förbrukad.

Tiga är silver eller hur det nu är med den saken

jacka_1159822157När mannen kom hem med Watson så svepte han förbi mig med Watson i famnen, han var fullständigt full av snöbollar som satt runt hela benen. Det blev raka vägen in i badkaret och en snabbdusch för att få bort snöbollarna, Watson var inte alls glad …

Ja, nu har även vi fått snö och det är till att pälsa på sig om man nu har tänkt sig en sväng ut. Men jag tänker nog passa på att vårda den där slängen jag har i kroppen mest hela helgen. Konstigt släng för den delen, ena stunden känner jag mig nästan normal och sen får jag lite feber och känner mig rätt ynklig, fram och tillbaka. Nu tror jag inte det blir mer än det som är, men oron finns ju att jag plötsligt ska bli sämre.

Nu gäller det att mitt immunförsvar verkligen orkar hålla emot fram till februari, om jag får en ordentlig omgång då går det åt pipan för mig och jag kommer att hamna i akut dialys. Vem vill det? Inte jag i alla fall, jag vill hålla mig frisk den tid som är kvar nu och hoppas så in i norden att jag får min väns njure om hon är frisk.

Åhh, jag har väl inte sagt att hon har fått kallelse till undersökning inför att donera sin njure! Det är bra att de gör de grundläggande nu som att hennes blodtryck är ok och att hon inte har socker för har hon något av det så åker hon på en gång. I december så åker hon med sin familj till Thailand 3 veckor och det är ju lika bra att hon då vet om ifall de kommer att fortsätta undersökningarna när hon kommer hem eller inte.

Sen var det Watsons ben, proverna som togs visade att han inte hade cancer … vågar nästan inte skriva ordet, det förhatliga. Han har helt enkelt tjock hud där som är svart och ser farlig ut men är det inte. Vi har nu haft bandage i rätt många veckor på honom och har nu varit ner i källaren och hämtat struten. Struten hatar alla hundar och det är rätt synd om honom när han springer in i alla dörrkarmar och inte når ner till matskålen. Men nu ska såren få lufta sig har vi bestämt, i veckan som kommer ska stygnen tas bort.

Igår frågade znogge om hur det var med Watson och jag kom på att jag glömmer bort att tala om vissa saker, det är nog mitt tänkande som nu blir allt med luddigt av njursvikten. En vän jag pratar ofta med i telefonen sa att jag ibland är lite borta eller om hon menade att saker kom med längre fördröjning än vanligt från mig. Ja, tänkte jag så är det ju och ibland tappar jag helt den röda tråden och avslutar både skrivet och pratat mitt i, hängande så där i luften utan början och slut. 42

Det är ju rätt nyttigt för en som ständigt har pratat på längden och bredden att tappa den där nästan automatiska pratmaskinen. Jag har insett att det inte är så viktigt alla gånger att ha en åsikt, att säga något överhuvudtaget. Man är inte så viktigt som man tror alla gånger eller hur jag ska säga det hela. Jag tror inte att tala är silver och tiga är guld nej, jag tror att vi har fått en käft för att kommunicera med. Vi pratar mycket luft med varandra, vi skulle behöva prata mer om det som berör och är viktigt.

Jag tänker inte fördjupa mig mer än så just nu för jag har en känsla av att jag kommer att tappa tråden rätt snart. Ska sätta mig och sticka på ett par sockor i stället, får vara glad så länge jag håller ordning på den tråden. -Solen kämpar sig just nu igenom en stålgrå himmel, det är vackert ute idag och jag njuter av att se himmel och hav spegla sig i varandra, glittret och de små eviga vågorna slänger som gnistkyssar upp till mig.