I’m a feeder

Jag tror att min man har gett upp, jag är bara för mycket när det gäller det här att mata. På kvällen ringer det på dörren och Postnord kommer med en stor låda, mera mat och maken han bär in lådan i lägenheten och suckar.

Denna gång 15 kilo Hi- energi blandning plus, foder för markmatning, foder för ekorrar, nötblandning för ekorrar, foderskopa och förrådshink. Men de behöver extra nu när de kommer hem från utlandsresorna med långa flygningar. Fylla på de små kropparnas energi, så att det blir många ägg lagda i våra holkar.

Trodde väl aldrig att jag skulle bli en sån fågelfantast, pappa snackade med jåglarna som ha sa och matade de små, själv tror jag inte att jag ens såg fåglarna på den tiden. Att dessa små kan göra mig så lycklig är väl inte dumt, allt som ger kärlek, värme i hjärtat ska man omge sig med. Världen är inget snällt ställe längre, så det gäller att söka sig till allt som gör att man mår bra. Hela eftermiddagen har jag tillbringat med en av mina bästa vänner, vi har inte setts på ett tag och vi skrattade gott åt alla krämpor som hemsöker oss.

Inte tänker ni att 65 år är någon ålder, tänker mest att det är pensionsdags för de flesta av oss, i alla fall för de som har jobbat mer än andra med kroppen, slitigt i sitt arbetsliv. Men i söndags fyllde jag 61 och min kompis fyller 66 den 16 maj och vart vill jag komma med det här? Men ser ni inte? Vi är på väg mot 70 år … Det är ju inte klokt, jag kan omöjligt vara på väg mot 70, det är någon annan detta handlar om.

Lite åldersnoja. Men jag är inte rädd för åldern i sig utan mer förundrad att ålderdom inte känns ett dugg annorlunda än andra åldrar, bara kroppen som får olika slags spunk.

 

 

 

Morgonbesök av en stressad vän

Denna dag skulle jag börja med att bara slöa, ta det väldigt lugnt, är trött efter helgen. Sitter där med min tekopp och hör ett fasligt liv på balkongen, Watson har blivit tossig, jag rusar dit och ser en liten ekorre, tror det är en unge sittande på utsidan av vår inglasningsdel, den som sitter på golvet.

7 våningar upp har den lille klättrat för att här möta en galen terrier, sån tur att det var inglasat mellan Watson och ekorren. När jag hade motat in Watson och dragit igen dörren, så tryckte han sig ut igen helt knäpp var han. Jag kan ju inte stänga dörren från utsidan så jag fick släpa dit en stor säck med jord, då kunde han inte öppna dörren.

Den lilla ekorren krafsade på fönstret och ville bara ta sig in och så pep den och jag blev ju så mör och olycklig över att jag inte kunde lösa hans problem väldigt snabbt. Gick in och stängde balkongdörren, gav den tid att i lugn och ro lösa sitt problem, när jag smög ut senare så var den borta, antar att han tog samma väg som han kom.

Så nu sitter jag här och är helt slut i kroppen, för mig var det både fel tid och fel dag att börja med en sån spänning och kraftansträngning, hoppas inte all dagens kraft tog slut nu.

På dagbädden har vi raddat upp massor av Byggare Bob leksaker som Tim har fått från makens arbetskamrats barn. Ikväll kommer sonen och Tim över för att äta middag, det ska bli så kul att se Tims min när han ser att sängen är full av det bästa han vet.

Människor är så ovarsamma

Ibland är livet så tungt och orättvist, vi har varit på en trevlig utställning idag på Nyckelviksskolan och på vägen hem var vi in till Willys och handlade mat. När vi sen åker på vägen hem så ser jag i backen en ekorre som ligger på vägen, svansen rör sig och jag bara måste dit och se hur det är med den lilla sötnosen. Min man han sa inte så mycket, bara vände bilen så jag fick komma tillbaka till den lilla korren. Den tid det tog för oss att ta oss dit var jag halvt hysterisk över att någon bil skulle köra över honom.

Påkörd och död var han, varm fortfarande när jag kände på honom, jag flyttade honom in på trottoaren för att han inte skulle ligga på gatan. Så mjuk och len han var och på mig tårades ögonen och gråten ville bara bryta fram. Jag är onekligen helt lost när det gäller känsor för djur i en sån här situation, tycker att vi människor är så ovarsamma med allt i vår omgivning.

Jag undrar varför vissa av oss är så här blödiga och andra bryr sig inte alls, bara konstaterar att jaha, påkörd ekorre, så är det inget mer med det. När man tittar på en sån liten vän, så är de så perfekta att man blir helt tagen, rätt stora mörka vackra ögonen, den lilla nosen och morrhåren. Små fötter eller klor kanske man säger och svansen så kraftig, tänk så smidigt de springer omkring i träden och tjattrar och retas.

Allt är en kretsgång jag vet det, men döden är så oväntad ibland, att jag helt enkelt inte vill vara med. Tänkte ett tag att jag kanske reagerar starkt för att jag själv lever som i ett vakuum i väntan på den där njuren, vilket betyder att vad som helst kan hända och gör så för många med njursjukdomar. Allt kan gå allt för fort åt fel håll om kroppen inte orkar och det är jag ju rädd för. Jag vill leva, jag vill leva hör du det?

Jag vill vara som alla andra som bara lever på och inväntar allt som med åren ska komma, utan tankar på att jag kanske inte hinner med allt som andra räknar med. Tänk att få gå till jobbet igen och känna fredagskänslan och planera inför helgen med allt man ska göra. Eller planera för semestern och be om ledigt och allt som hör till ett normalt liv, suckar för mig själv. För att inte tala om alla kafferaster och luncher när man umgås med alla de andra och pratar om livet med varandra. Fester man har hemma och allt kul man har rest till genom åren.

Det är redan nu så många resor och annat som roar som jag har fått avstå ifrån, min högsta önskan är att bli mormor och farmor, jag vill baka bullar med mina barnbarn och finnas för dem, vara den som har tid och ork att delta i deras liv. Men kanske får jag nöja mig med att jag har fått vara med hela vägen med mina barn, sett dem växa upp och bli självständiga människor.

Nu tänker någon att allt ska gå bra så det är inget att oroa sig för, det är ju lätt att säga när man sitter ”fint i sin egen båt” där ingen har dragit ut pluggen i botten. Vi är gjorda så att vi oroar oss när vi ligger risigt till, man kan inte hela sitt liv bara låssas som att inte livet är skört och kan ta slut väldigt snabbt. Jag bejakar normalt all livsglädje jag kan uppbringa, men svackorna finns och kommer indundrande i svallet efter vad som helst känner jag ibland. Det finns en väldigt tunn sträng inom mig, som darrar på ett ängsligt, känsligt vis och kommer den i svängning så faller det tårar och jag blir så sorgsen. Jag har alltid haft nära till både skratt och gråt.

Men det här blev ju sorgset och tradigt. Imorgon blir det nog en mindre tungsint dag, om jag bara får sova på saken, så tar jag nya tag.

Man kan inte rå för hur man ser ut.
Det får Gud ta på sig skulden för.
/Hassan 6år