Ord utan mening ord utan tanke

Här är något alla har att se fram emot med tiden.

Det finns dagar när lusten att skriva pockar på men orden finns inte där i sitt hoppande och skuttande flöde. Mina ord kan ju ta sig till med vad som helst, mitt i ett flöde blir det något helt annat långt bortom det som ursprungligen skrevs.

Idag vill ord om spill, fläckar och tvättad köksmatta ta plats liksom kaffepulver och sopborste. Min kordination har alltid varit mer än god liksom böjligheten och mjukheten i kroppens överledade leder. Men de sista åren är mjukheten och böjligheten sig lik men kordinationen är mer än hopplös. Den uppvärmda portionen av spagetti och köttfärssås hamnar på något vis på min vita tröja, jag har nog fått hål i läppen. Konsten att stänga ett köksskåp och samtidigt slå ut melittan med kaffepulver över nytvättade solgula trasmattan var en konst jag skulle beundrat om det bara inte var mitt kaffepulver och min matta som nu tvättas igen från den svarta mycket finmalda stora fläcken.

Dessa dagar när allt hamnar på tvärs eller på golvet för att jag ska få göra en halv böj och hämta upp än det ena än det andra. Det är inte lönt att ödsla energi och bli arg, sur men det gör jag och luftar alla möjliga och omöjliga svordomar. I min ensamhet kan jag få muttra bäst fan jag vill ingen störs.

Insåg att mannen kommer hem sent vilket betyder ingen middag i tid vilket också betyder att jag dricker eftermiddagskaffe senare än normalt och njutningsfullt äter ännu en biskvi.

Nu har snart hela dagen gått och jag har inte gjort ett vettigt något, imorgon får jag stå på, väntar besök och så ska det städas.

Yes, jag lever!

1218672qvx0ictvm1                                            

Sitter här och njuter av nåden att få träffa en själ, helt ny men ändå så välbekant. Lyckan att få spegla sig själv i en själsfrände har varit helt enormt, jag är glad uppslupen och känner igen mig själv. Energin flödar och jag kan nog heala en hel värld just nu.

Så mycket jag har fått höra från hennes resor och möten med annorlunda miljöer. Jag kommer aldrig släppa hennes framsträckta hand, så underbart att få till sig när man själv är som ett utskitet äpple.

Det är ju inte så att jag saknar ord utan mer att jag saknar de rätta orden, det var så länge sedan jag hade ett möte på den här ”nivån” ett möte som berör något som alltid har funnits där, men varit orört många många år.

Lyssnar med hela själen på en CD där The Real Group sjunger för mig, bara för mig. Det var säkert ett år sedan jag lyssnade på min favoritgrupp … Det händer saker med en när man får dessa själsliga möten. Jag fick så mycket kraft idag av henne,  jag känner hur jag svamlar här och nu, det är för att jag fortfarande är så exalterad.

En själ så snuddande lätt mot mig med skrattet och glädjen i det djupa seendet. Så befriande så uppfriskande, möten att se fram emot, resor att göra tillsammans, tankar att dela en hel värld att utforska.

Just nu just idag lever jag starkt med all min energi….

Är du lönsam lilla vän?

606939pox2fqh3fp.jpgJag känner en som var uppe och mötte tuppen imorse, vad det nu ska tjäna till. Så fort jag ska göra något annat än att bara vakna som vanligt, så vaknar jag tidigt. Har ringt min läkare och fått en ny lågdos av betablockerare, var väl sjutton om det inte ska funka så. Vi behöll min bokade tid till den 21:a då kan vi träffas och se hur det hela har gått, så allt blev bra. Jag som redan var duschad, påklädd ifall jag skulle bli tvungen att åka iväg och träffa läkaren. Skönt när man kan slippa undan ibland, men jag måste ju ändå åka iväg och hämta medicinen lite senare efter att jag och Watson varit ute.
Idag gör november skäl för sitt gråa rykte, inte ser det lockande ut med en smet av fukt som har lagt sig över precis allt där ute. Jag behöver energi, längtar efter en solig dag men det ser inte hoppfullt ut idag.
Imorgon är det dags att åka iväg till stora sjukhuset och lämna prover för att se hur njurarna mår. Jag har bokat en taxi eller sjuktransport som det heter…låter som om jag skulle ligga och komma in på en bår, gör det inte det? Sen ska jag träffa dietisten som bara kommer att kunna konstatera att jag inte har gått ner nämnvärt i vikt. Usch, ärligt talat vet jag inte vad jag ska dit och göra för jag har ingen lust att ta tag i det hela och när jag känner så brukar det inte bli någon ordning på mig. Känner mig väldigt deprimerad av att åka till njurmottagningen över huvud taget. Jag kan inte prata med läkaren, har en ny sjuksyster som jag inte känner så bra och kuratorn…möjligtvis har det kommit en ny som passar mig bättre. Inget fel alls på den de har, men det klickar inte mellan oss eller vad jag ska säga.
Känner mig så missnöjd och gnällig när jag verkligen behöver positivt tänkande och gilla det jag gör. Gilla läget…va? Det är ju så med positivt tänkande att man liksom ska gilla allt och acceptera allt som kommer. Så fan heller, fast jag kämpar så gott det går. Har mest lust att skrika och vråla slå ner någon jäkel…men så skulle jag ju aldrig göra i verkligheten.
När får man egentligen kasta sig på golvet och bara åla och yla, när anses det lämpligt överhuvudtaget att få reagera i detta land? Är det när väldigt nära anhörig plötsligt avlider som man får gå i spagat eller hur sjuk ska man vara för att vara sjuk? När jag lyssnade till nyheterna för ett tag sedan så lät det som om nya kriterier för sjukdom inte handlade om kroppen längre. Att man inte får vara sjukskriven mer än sin egen vecka, sen ska man stå där igen i produktionen. Är du lönsam lille vän?
Äsch, jag ska leta upp mig själv igen och var lite mer glad….var glad för helvete!