Etikett: ensamhet

Man borde så mycket …

~ livsglimtar ~ Lämna en kommentar

när lågtrycken rullar in med regn och framförallt blåst. Fast jag blir avslagen och får ont i kroppen så gillar jag vädret.

Jag gör inte så mycket just nu, mer som om jag hovrar över tillvaron och väntar på något, klart jag stickar, handlar och allt det där vanliga, men inom mig har jag stannat upp för ett slag. Tittar på resterna av födelsedagsblommorna de få som är kvar, livets förgänglighet och allt tungsint far i sitt hemtama stråk genom skallen. Undrar om alla har dessa stråk av tungsinne sedan urminnes tider? Det finns många andra stråk i hjärnans vindlingar, glädje, kärlek, bus, skratt, sjuk humor, gnäll och gnöl osv i evighet men de stråken vill inte att jag sitter ensam, vilket hänger ihop med tungsinthetens stråk.

Att vara ensam är en följeslagare sedan mycket unga år, fast jag samtidigt har varit en väldigt utåtriktad social person med just den där sociala begåvningen att enkelt trivas i de flesta grupper. Idag har jag krympt ner umgänget till enstaka möten här och där, sen blir jag som fullproppad av tankar och energier som ska betas av, lägga sig tillrätta. Ensam är jag inte, en självvald ensamhet är inget man lider av, möjligen saknar jag de djupare samtalen. Förr när jag ännu snurrade runt med stort umgänge, grupper, föreningar då var det mitt liv och jag stormtrivdes att kliva in i de grupper jag umgicks med. Men nu äntligen verkar jag ha landat i den där starka längtan efter att bara vara, den längtan som har följt mig så länge.

En del av behovet att vara ensam har ju med mitt fysiska jag att göra, efter många år med en kropp som bara blev sjukare drog jag mig undan mer och mer för att jag inte orkade. Orkar ännu inte så mycket, tänker eller funderar ibland på om jag inte är mer mitt rätta jag i den jag nu är? Kanske var det meningen att jag skulle bli sjuk för att till slut bli den jag skulle vara.

Karma …

Dödsfällor för djur

~ livsglimtar ~ 8 kommentarer
Min värld går i snigeltakt

 Ännu en av de där grå dagarna, lite kallare och framförallt torrt på marken, lite isigt här och där men det gör inget lyckan är att komma hem med en hund som är torr.

På nyår så såg jag att folk skickade iväg de vackra och tysta Thailändska lyktorna, ahh de ska bli min nyårs grej tänkte jag till jag läste lite mer om dem. Aldrig får man vara glad helt och hållet.

Så vackert

De seglar iväg och hamnar kanske på en åker där bonden senare kör med slåttermaskinen. De metallbitar som är kvar av lyktan blir då små bitar som hamnar i rundbalarna, sånt sker redan med läsk och ölburkar folk slänger i kanten av åkrar. När sen djuren fodras så får de vassa metallbitar i sig vilket blir en dödsfälla för dem.

Ruskiga tanke jag som älskar kor …

Rester av en lykta
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Här hemma är det tyst, jag kan sitta här och lyssna på klockan som tickar sig fram, ibland tänker jag att det är min tid som går, men jag mår bra av lugnet och tystnaden. Det är så dubbelt det där med ensamhet kontra sällskap. Förr var det mest sällskap som gällde men nu dras jag åt ensamheten, den självvalda. 

 

 

 

 

 

 

Om att brista

~ livsglimtar ~ 11 kommentarer

GADPPJCAZ7YQ73CAMXFE77CA83ITQ6CABPSWQXCAHS17U3CA2GXYPGCASX6LOXCAK2P3V2CA73D1BZCA70WHAKCAYWY1K2CAMJS5RUCAIZFCR8CAFYOJ3ECAA3LDQHCAJYWASOCA32N29BCARZ206YEfter en några dygn i husbilen vill jag inte komma hem igen, jag trivs så bra i bilen. Vi grillar och har det skönt på alla slags vis, bryr mig inte om väder och vind. Satt med mycket kläder och filt ute större delen av dagarna.

Men hem måste man och där dyker den vanliga vardagen upp direkt och skapar problem som jag inte vill ta del av. Jag blev plötsligt så trött på det mesta och malde maniskt på om allt, tills min make fick spader. Det kan bli så där ibland när man får besök av något av mina sk vuxna barn och de går en på nerverna.

Ibland när barnen påverkar mitt liv lite för mycket, så är det lätt att tappa konceptet. Jag har insett att det är dags att ta avstånd, inte för att jag vill, utan för att jag måste. Den lilla lust och energi som finns i min kropp måste jag värna om och det barn som just nu mest tar energi får allt leva sitt eget liv och var den vuxna person han anser att han är.

Jag tror banne mig att jag abdikerar som morsa.

Man har ju en konstig tro på att ens barn någon gång ska bli just vuxna, inse vad livets olika val betyder, men det där är en bubbla som det är lika bra att peta hål på. De där sk vuxna som är ens barn, inte blir de något vettigare med åren. 🙂

Mitt naiva jag trodde att man någon gång skulle slippa all oro för än det ena än det andra. Jag blir deprimerad och vill inte umgås alls med barnen, när det alltid blir tjafs om saker. Om jag kunde få dem att fatta att jag är sjuk, jag är inte jag längre, jag är inte den mamma de växte upp med. Den jag var förminskades på alla sätt och vis av obefintlig vård och avsaknad av stöd genom en massa års väntan på som det verkar ingenting.

Mitt liv är ingenting längre och jag står inte ut just nu med barns åsikter och tankar om allt som är fel med mig. Gamla gräl dyker upp i tankarna och jag är utsatt och taskigt behandlad och orkar inte ta tag varken i mig själv eller andra, som det har blivit. De bankar och slår på redan inslagna dörrar och jag bara skälver och vill dö. Det vore så praktiskt att bara lägga sig ner och dö, när man känner sig som minns uppskattad av sina nära. Som om man faktiskt gör dem en tjänst, att slippa mig och min sjuka kropp, mitt avtynande mamma jag och allt annat som jag kunde benämna mig själv. Ok, nu är jag dramaqueen, men det bjuder jag på.

Så går vi ett varv till i samma upptrampade spår och kommer banne mig ingenstans. Jag söker nuet och livet så intensivt, att då inse att man verkar ha sina största fiender närmast sig, det är magstarkt och typiskt familjen tror jag. Varför är det så att man får sina värsta dolkstötar av sina närmaste? Dem man har mest kär av allt här i livet?

Jag betyder inte mycket i världen, Sverige, min egen kommun, vänkretsen eller närmaste, det smärtar att jag inte kan ta in annat än just smärtan. Tänk att jag alltid kommer tillbaka till att jag har noll värde. Det är ju för bubblan synd om mig. 🙂

Åren går och mamman fostrar och älskar sina små, de växer upp och man ger över rodret och ser att kursen är vinglig en del år, men mamman blundar så gott det går, att vara tyst är nästan omöjligt, men sen händer det saker och rodret förs åt helvetets håll och då kan jag inte bara se på, jag måste efter tystnad protestera och det vet ju alla att man inte ska. Barn, sk vuxna, ska igenom sina egna små hemtillverkade helveten. Som mamma ska du bara stå där och le, ständigt på pass om det behövs, men inte ha en åsikt om något, bara finnas till för andra. Där någonstans brast det i mig.

Vojne vojne

~ livsglimtar ~ 12 kommentarer

1929742okixynpmfsKänner mig som en jojo, åker upp och ner, upp och ner.

Jag är sliten både av min egen sjukdom och annat som frestar på i mitt liv. Jag kan inte skriva om det som händer mer än att det är för mycket för att en person ska klara av det hela.

Inatt stod jag på balkongen i kylan och tänkte att det var så lätt att bara dra undan fönstret och hoppa ut. Men inte gjorde jag det inte. Men just i den stunden var det svårt, maken mådde dåligt, jag ville att han skulle ta ansvar för sig själv och ringa efter taxi och ta sig ännu en gång till sjukhuset, de sa att de skulle operera om han kom in igen.  Jag erbjöd mig så klart att ringa gud vet vad, bara han tar sig till sjukhuset. Men nej…sov du sa han. Jag har nått en gräns där jag inte funkar längre, jag kan inte ta mina sömntabletter och bara somna när han ligger där och är dåligt. Jag orkar inte vara vaken ..

Men han skulle vänta … åhh den där jävla väntan som infinner sig hela tiden. Hela mitt liv är en väntan, en väntan på den där njuren som ev ska komma med livet tillbaka till mig. Väntan på att maken ska åka till sjukhuset och bli opererad inte ligga här hemma och vrida sig i plågor och kvastspy.

Låg där och funderade över vem fan man ska ringa och få hjälp av? Mitt liv rämnar i olika delar och jag räcker inte till längre. Mina nerver ligger utanpå,  jag gråter bara jag tänker på det hela.

Barnen, jo, jag har ju dem och de ställer upp ibland om man ber om det. Men jag känner att jag har hakat upp mig på allt för mycket som har med barnen att göra. Jag varken vill eller kan vara stark längre och det fattar inte folk. Hur jag än gör blir det bara fel, familjen som helhet håller på att rasa ihop framför ögonen på mig. Just nu skulle jag kunna lägga mig någonstans och bara bli omhändertagen.

Tänk att slippa alla konstiga missförstånd och slippa bli avsnäst, utskälld och använd som en slasktratt. Alla har så mycket i sina liv som är så viktigt, som går före allt annat. Det är stora saker som har hänt och händer i min familj, saker som bara inte går att skriva om här hur mycket jag än behöver det.

Jag är både besviken och framförallt rädd för hur det ska bli och nu pratar jag inte om skiljsmässa eller så utan andra relationer i familjen som bara är så galet att man inte har ord för det.

Det sista min man gjorde var att gå över med Watson till vår hundvakt, tack gode gud att de finns, hoppas de kan ta honom även under helgen. Annars får jag hasa runt dygnet runt med honom själv och det har jag ju klarat förr så det går säker igen, finns ju inget att välja på.

Så hoppas jag att maken blir opererad nu och hemma några veckor. Lite lustigt hur det kan vara, han har haft ont från och till en vecka och inte ätit så bra några dagar. Där gick hans gräns med tålamod…  mig ”kräver” de något helt annat av hela tiden.

Jag ringde idag och bad min läkare om ett paket Sobril för jag vill inte ta en halv sömntablett för att få bukt på det där inre darret på dagtid. Jag tog den sista tabletten igår av en karta på 25 tabletter som jag fick i januari 2006 när min syster dog. Så jag är ingen storkonsument av sånt, men när man behöver så ska man ha möjlighet att ta.

Försökte ringa till psykmottagningen .. men missade telefontiden så klart, vilket inte förvånar mig alls det är inte mycket som fungerar i mitt liv just nu. Letade febrilt efter telefonnumret till jourhavande människa vilket inte verkar finnas längre, inget de gör reklam för i telefonkatalogen. Det mobila psykteamet ringer jag inte, de har nog att göra med de som verkligen behöver insatser. Man kan ju hoppas att de får det … men kanske har även de en telefontid … ”tyvärr åkerkom nästa vecka med er psykos”.

Vänner har jag att prata med, men just nu känner jag att jag vill ha någon proffesionell att prata med och det kan man ju se i månen efter i detta land.

Jag skickar upp nödbloss känner mig helt övergiven … men vad hjälper det. Här gäller det att ro av bara helvete för ekan håller på och sjunker. Jag täpper tillfälligt till med Sobril och sömntabletter och inser att jag har tappat taget. Snart vet jag inte om jag vill alls längre, någon annan idiot kan få vara stark istället för mig. Nästa liv ska jag banne mig inte vara stark utan en sån där klängranka till person som jag har mött så många i mitt liv. De har de så fint med att alltid lita till att andra sköter det mesta åt dem.

Men en god sak hände imorse, jag har ringt min dietist två gånger och pratat på hennes bandspelare, bett om de där små tetrapak med näringsdrycker för jag har så lätta att sluta äta när jag mår så här. Behövde dem redan inför gastroskopin, men hon hörde aldrig av sig. Jag gick ner rätt många kilo och det kan ju vara bra, men är inte det när man egentligen svälter ner sig.

Ringde igen igår till henne och då var hon på lunch, nu fick jag rena utbrottet ska man behöva vända ut och in på hela sin själ för att få ett laddning näringsdrycker hemskickat? Ja, tydligen så var det så man var tvungen att göra, då först förstod hon tydligen varför jag inte äter. De 1596008r9qq1pkxwp1ringde från centralen och meddelade att det hela skulle komma på måndag.

Det var en befrielse att höra att näring kommer att komma så jag inte behöver bli så extra svag och orolig över allt jag inte får i mig. Men det är så som jag mest upplever hela njursvängen, man tas inte som sjuk, ingen lyssnar egentligen på mig utan jag är frisk. Man måste vara frisk för att få en njure. De har koll på mina njurvärden men hur jag mår för övrigt skiter de fullständigt fan i.

Ja, så är det fredag, jag har bett ungarna att komma över en stund ikväll. Det kan säkert gå på 15-20 minuter så att de kan ila iväg till sina liv igen. Jag vill prata med dem om vissa saker, förtydliga. Så kan det vara att vara mamma.

Men till er alla goda bloggvänner önskar jag er en skön helg. Jag tror att det drar ihop sig till en vilande period. Jag har stängt alla telefoners ring signaler, kommer att stänga den sista när jag har fått veta hur det blir med maken.

Dagen efter tankar

~ livsglimtar ~ 14 kommentarer

Just idag är jag trött, alla känslor inför förlossning och barnbarn tar ut sin rätt. Det här att det sjunger i hjärtat, kan jag tala om är sant, en sån där jublande sång med religiösa förtecken. För att inte tala om den nesliga rördheten om det nu finns ett sånt ord, låter lite konstigt. Fick skärpa mig  rejält igår, för att inte falla i stor gråt när jag såg bebisen och mamman ligga där.

Man kommer farande som en vårvind med massor av kläder och kalla händer och vill bara kasta sig fram och klappa, krama, men så står jag där och tårarna stockar sig och orden liksom bara simmar iväg ut genom dörren och vi, mamman och jag ser varandra i de tårfyllda ögonen och känner en sån där obeskrivlig närhet.

Jag vet vad hon har gått igenom och hon vet nu att jag vet, kvinnonärhet och jag älskade henne stort i denna stund och det känner hon.

Att det är omvälvande att få barn vet vi som har gjort vårt, men att det verkligen var så här stort att få barnbarn, har jag inte fattat förrän nu. Vännerna har ju varit så där mormor/farmor terrorister som hela tiden framhäver sina fantastiska barnbarn, som man hela tiden ska se foton på och höra på oändliga helt enastående berättelser om. Nu ska jag tillhöra den där enögda farmors skaran, som tar varje tillfälle i akt för att visa upp mitt, just mitt barnbarn, som är så mycket mer än andras barnbarn 🙂

Imorgon börjar livets vardag igen, maken ska börja jobba och det är dubbel. På ett vis ska det bli skönt att få ordning på sig själv, komma upp, gå ut med hunden och äta sin lunch normal tid. Sen ser jag fram emot lite ensamhet, jag gillar sånt och det kan man ju göra när den är självvald. Faktum är att jag får mer gjort när jag är ensam hemma, så har det alltid varit. Men samtidigt så har maken varit ett sånt stöd med allt här hemma under sin ledighet att jag inte vet om jag vill att han åker iväg och lämnar mig med allt här hemma.

Har nu fått en tid till gastroskopin, tvi vale den 23 januari, men jag har insett att jag nog har magkatarren som man får av njursvikten och behöver nog lite starkare doningar för att få ordning på det hela. (Det var magsår.) Tänk att jag som har varit en stor kaffekonsument har slutat helt med kaffe. Räcker med att jag känner lukten så mår jag illa. Har prövat en koffeinfri kaffeampull, ni vet jag har ju en espressomaskin som man stoppar ampuller med en dos kaffe i och det finns koffeinfritt. Igår drack jag en sån med mjölk det var första sedan julafton om jag inte minns fel och den gick ner. Det blir så konstigt när man är van att dricka kaffe, framförallt på kvällarna, det saknas något hela tiden när man inte får sitt kaffe. Jag dricker te och välling, men samma sak är det inte.

Jag har gått vilse i mina egna hjärnvindlingar…

~ livsglimtar ~ 8 kommentarer

angel_1143921812.jpgHela helgen har jag funderat på det här med ensamhet och vad det kan betyda för oss människor. Fick syn på ett reportage i DN:s Insidan imorse där en kvinnlig poet vid namnet Jenny Tunedal också hade tänkt på ensamhet. Hon skriver ”Jag trivs inte i min ensamhet, säger hon. Ofta är den direkt skräckinjagande. Men jag mår inte bra utan den, jag blir utmattad om jag hela tiden speglar mig i andra. Jag behöver utrymme för reflektion som inte bara är en reaktion.”

Men visst är det väl så det är, man kan inte leva utan ensamhet, så är det för mig. Men samtidigt så talar man om den självvalda ensamheten, den är ju inte lik den som drabbar de totalt ensamma. Jag har funderat i många år på just ensamhet och det var en tidigare granne i min egen ålder som fick mig att fundera över temat. Hon var frånskild och barnlös, med mamma i livet som också bodde ensam.

Vi fick kontakt så där som grannar kan få, jag vattnade hennes blommor och hjälpte henne att nåla upp de utklippta mönsterdelar som man då kunde beställa från Icakuriens tidning. Hon fick biljetter till cirkus och bjöd med våra barn, vi fikade lite då och då och hon lånade min man för diverse saker som vissa kvinnor gärna nyttjar män till. Hon jobbade så klart, men för övrig var hennes liv helt tomt.

Hon var vänligheten själv, men jag funderade ofta på vad det var i hennes sätt som gjorde att jag rent av slingrade mig inombords så fort vi träffades. Med åren höll jag mig mer undan då jag inte ”fick tag” i det obehagliga irriterande jag upplevde varje gång vi sågs. Jag kunde inte förstå vad det var jag kände och funderade verkligen över det här. Sällan eller aldrig i mitt liv känner jag avighet mot andra på detta vis och självklart blev jag nyfiken på både mig själv och min känsla och vad det var denna granne egentligen sände ut som fick mig att dra mig tillbaka.

Nej, jag har ännu inget svar att ge varken mig själv eller andra, men jag har funderat över om inte skolan redan från början borde ha ett ämne som tidigt lär ungar att umgås. Socialt beteende borde stå på schemat lika självklart som gymnastiken. Man kan ju ganska tidigt se de barn som hamnar utanför och borde väl kunna arbeta på ett mer medvetet vis för att lära barn att närma sig andra på ett naturligt sätt. Nu är det ju redan i hemmet man ska lära sig sociala normer, men det vet vi ju att så inte sker i väldigt många hem. Barn är utlämnade till att fostras bäst de kan av livets smällar och med lite tur andra vuxna som i olika perioder förhoppningsfullt ser barnet.

Ensamhet tror jag handlar om mönster som vi formas av och isolerades av, mönster är till för att brytas eller hur?

Men jag tänker samtidigt som jag skriver det här att mönster vi har skapar trygghet hur fel det än är på mönstret. Det är verkligen svårt att slå sig ur det invanda det trygga. Med ensamhet kommer en viss försiktighet eller en påträngande närhets lust som jag kan rygga tillbaka inför. Åhh, ni ser så snabbt jag trasslade in mig i alla tankar som far ut och in i skallen. Som en pyramid, svår forcerad och lummig vandrar jag runt i mina egna hjärnvindlingar och kommer nog inte ut idag.

Det lackar mot jul

~ livsglimtar ~ 7 kommentarer

Så sitter jag här och kikar ut genom fönstret på alla vackra belysningar som mina grannar har satt upp, rena stjärnregnet i vissa fönster så fint. Alla våra ursvenska ljusstakar och stjärnor lyser så varmt.

Även jag fick lite fart så här på slutet, la in sillen och gjorde sillsallad, griljerade den färdigkokta skinkan. Min man har dammat, dammsugit och skurat alla golv, vad gör man utan en sån man? Det doftar rent och gott i badrummet och ett nyköpt duschdraperi har jag hängt upp som min dotter slängde till oss då hon hittade ett som passade bättre i sitt nya badrum. Granen har han satt ihop och pyntat som varje jul, tänker på när ungarna var små och han drog iväg med dem i pulkan för att köpa gran. Hem kom de med de mest knasiga granar, vi prövade olika modeller varje år, typ hörngran, platt som en väggran och sällan eller aldrig var jag nöjd. Men han och ungarna var alltid lika nöjda med sitt uppdrag.

Vet ni att jag kom på att det är lite knas i skallen på mig ikväll, ingen nyhet kanske, men snopen blev jag när jag inte kunde slå in paket som förr. Inte bara snopen blev jag, utan arg när jag inte fick ihop det som jag är van vid. Är det njursvikts luddigheten som har infunnit sig och invaderat mitt ”slå in paket centrum” i skallen eller va? Fumlig och har helt tappat känslan för hur mycket papper det går åt, för att inte tala om hur mycket papper man ska klippa bort. Men nu är det gjort för detta år.

Sonen kom upp med två kilo salami som present i stället för en blomma, men jisses! Så mycket korv kan vi inte äta upp så jag skar av halva och gav tillbaka. Min lilla son är nästan lika gullig som katten, fläckvis. Dottern hon bakar nu och fixar i sitt första helt egna hem, jag ser fram emot att få gå ner och sätta mig i hennes soffa och mysa någon dag nu när vi alla är lediga.

Julen kommer varje år och för med sig tankar över hur det var förr, barndomens jular med alla hemligheter och dofter. Nyckelhålet som pappa satte bomull i när syrran och jag skulle tjuvkika, han snickrade två fina dockskåp till oss med belysning och flotta tapeter. Så lyckliga vi var min syster och jag över dockskåpen, vi möblerade och lekte mycket med dem. Jag ser på gamla bilder av oss framför granen och nog tindrade ögonen och jag minns pirret i magen och förväntningen som var så stor inför varje julafton. Mammas goda knäck och kakor, kakburkarna som vi hade tullat ifrån flera veckor före jul och mamma som blev sur varje år. Hon gömde burkarna här och där, men vi letade tills vi hittade dem.

Med julen kommer också stor ensamhet för många unga som gamla och tomrum efter de som inte finns kvar, vare sig det är människor eller själva mötet med andra som saknas. Känslig dag för så många och lite fult tror jag, att de ensamma tycker att det är, att vara just ensam den dagen. Ibland har jag sagt till min mamma som har mist sin man och sin dotter, att de där dagarna som det är extra tungt är ju alltid just aftnar. Då får man helt enkelt lura sig själv lite och låssas att det är en helt vanlig dag och egentligen så är det ju det. Fast vi lägger in så mycket värderingar i dagarna, påskafton, julafton, midsommar, alla dessa helger där illusionen av en lycklig familj och vänner spelar en så stor roll. Eller minnet från den tiden när alla var med.

Nu ska jag gå och sätta mig i soffan och titta på vår gran och känna att jag har en väldigt tur som får leva just nu. Det finns verkligen så mycket att vara tacksam för.