Jag lyfter dig, titta ner, ser du …

… fågelungarna med gapande näbbar i en väggaskkopp som sitter på sidan av husets ingång? Åhhh, farmor så gulliga, en gång till vill jag se, lyft mig.

Farmor lyfter och vi pratar sen i munnen på varandra över hur söta de små är, sittande på en soffa väntandes på vår taxi.

Väl framme sitter vi framför Ellas dagisentre’ och får se alla dagisbarnen sjunga pedagogiska visor om var näsa, kinden och rumpan sitter, de små kommer av sig när alla föräldrar, syskon och släktingar i samlad trupp tittar på.

Jag vänder mig om och flyger tillbaka i tiden på en vinge av igenkännande känslor. Ser ut över alla samlade anhöriga, ser deras uppmärksamhet, så intensivt blicka på sina telingar, alla underverk där framme. Så där stod maken och jag och njöt av våra underverk som små, samma känsla generation efter generation, det känns tryggt att något i nutid går att känna igen sig i, glädjen, kärleken.

 

Du klättrar jag håller

Sedan i höstas har jag sagt till maken att fågelbona måste rensas ut, men ingen reaktion har jag fått. Idag påpekade jag detta igen och insåg att det är jag som är galen i/med fåglarna. Jag skickar efter fågelmat och annat för stora summor varje år. Idag insåg jag plötsligt att maken inte är ett dugg intresserad av vad som fanns kvar i holkarna efter förra sommarens fågelgäster.

Redan i höstas ville jag räkna ägg, försöka förstå hur många fåglar som har kläckts i varje holk. Nu blev jag förbannad på maken, tycker att han kunde sagt redan i höstas att han inte har lust att klättra och tömma holkarna. Så kunde jag kanske fått hjälp av sonen eller i värsta fall klättrat själv. Kände mig lurad av att han inte sa som det var, att han inte ville det här med holkarna.

Men det slutade med att han tog en plastpåse och stegen och satte igång, inte ett ägg hittade vi, men fantasifulla fyllningar till bona med spännande material de hade byggt med. Vart tog alla äggskal vägen? Nu fick jag lik förbenat inte nyfikenheten stillad. Insåg att många fåglar gömmer sig i holkarna när det är oväder, det såg vi på rester av avföring.

Är det så att fåglarna själva rensar ut skalrester och annat innan de börjat  bygga upp ett nytt holk BB?

Snart ska vi städa av och åka hem, just nu vill jag bara stanna kvar här i tystnaden, det är nog dags för mig att stanna några dagar för mig själv, lyssna till fåglarnas allt intensivare lockrop och bara vara i mig själv. Men det får bli vid ett annat tillfälle.

Kroppen rör sig

200950
Utflyttad

Idag har jag varit lite starkare och piggare, tog mina stavar och gav mig iväg på en längre tur. Ja, det här med avstånd får ni ju ta med en nypa salt. Jag rörde på kroppen och både stavade mig fram, varierade med att bara dra stavarna efter mig eller hänga på dem. Man kan ha dem till en massa olika stilar och saker. Minns min första tur med stavar, jag var mycket tidigt ute och helt ensam om stavandet när två gubbar mötte mig och skrek efter mig att jag hade glömt skidorna. Så tidig var jag med stavar … idag är det ju aldrig någon som reflekterar över stavgång.

Nu är träden och all växtlighet så där svart och mörkt fuktig, jag har alltid gillat när nyponen hänger kvar helt svarta. Stod och tittade upp i träden och såg ett fågelbo som ännu höll ihop i sin väntan på fler höststormar för att då trasas sönder och ge plats till vårens nybygge av bon. De här tydliga bilderna av livets gång och förgängligheten gör mig så medveten om just tidens gång, jag kan titta på gamla filmer och känna en invärtes sorg över alla som är med i filmen som nu är döda. Det är så konstigt på något vis att vi alla har så kort tid på jorden och sen är det inte mer.

Det började med att nära släktingar dog, farmor, två mostrar, morfar, mormor sen var det lugnt ett tag och precis när man nästan har glömt bort döden och att man själv den vägen skola vandra så dog adoptivpappan och sen rätt snart därpå min genetiska pappa, skriver så för jag har inte vuxit upp med honom. Sen hände det där som varje stund, varje dag ännu är ofattbart min syster dog så hastigt i cancer precis inför sin 50-års dag.

Sen har min egen resa tagit tid och varit kanske närande för själen men  dyrköpt tid av mina bästa år. Jag längtar till en lång tid utan överraskningar, jag vill bara leva en dag i taget och påminna mig om att njuta av friheten i att vara frisk och kunna göra vad jag vill, när jag vill.

Nu har jag lagt en sån där värmekudde i mikron, jag har fått en svullnad under kinden och framför örat, som om inte svullnaden av kortisonet räcker. Det började i lördags med att så fort jag åt så stramade det inne i munnen som om jag åt jätte surisar, det var så att det gjorde ont. Sen svullande det hela upp och jag har fattat att det är öronspottkörteln eller spottkörteln som kanske har fått en sten som täppt  till öppningen. Jag har nu fått rådet att massera och hålla det varmt med en sån där kudde. Det är inte så lätt att sitta och hålla i en sån där lång kudde, går väl an om man ligger ner. Det har blivit lite mindre svullet men jag oroar mig för jag orkar inte med att annat ska trassla i mitt liv. Jag har nog med det som är …