Dagen när allt skulle hända slutade med att jag sov i timmar helt slut. Jag som skulle åka och hälsa på Suatilla, vi skulle äta lunch och fika något jag verkligen sett fram emot. Kunde nästan räkna ut mig redan igår, sov halva dagen, vaknade av att sonen ringde och frågade om jag kunde hämta Tim vilket jag gjorde. Resten av kvällen var jag liksom bak och fram i skallen.
Watson är opererad och har vaknat som han ska hos veterinären, han kommer hem med husse efter fyratiden. Tänk att han fyller 10 år idag, vi får allt vara glada för varje dag vi får med honom, det känns så konstigt att tänka på att han inte kommer att vara så många år till med oss. Jag kommer bli helt förkrossad den dag har går fast jag muttrar på honom när han skäller inomhus och drar mig utomhus. Måtte nu tumören vara en ofarlig sort eller varför inte en fettknöl rent av. Cairnterrier kan bli 15-16 år så vi hoppas han håller sig frisk och blir en pigg väldigt gammal man.
Jag öppnar kylskåpet och tackar nästan med korstecken när jag ser en tjock falukorv ligga där, allt för att förenkla för mig denna dag när matlagning inte är min gren. Inget är min gren dessa dagar och jag mår inte bra när jag inte kan göra sånt jag verkligen vill.
Ute har det regnat rätt mycket och molnen har kommit och gått, solen har visat sig en stund, nu blåser det mest och havet ser stålgrått ut.
Ännu en händelserik dag i mitt liv …. ironi, jag delar mycket med den rara damen ovanför. Känner mig som hundra år och behöver verkligen ha något att hänga på rätt ofta.
Nu ska jag lägga mig och läsa …
I helgen så hängde min man upp ljusslingan på balkongen bara för att konstatera att över hundra lampor var trasiga. En säsong höll den på en inglasad balkong, så han for iväg för att höra med järnaffären vad de tyckte om det. Det gjorde de inte utan sa att han fick ta en ny slinga och det gjorde han. Hem kom han och var så nöjd med att ha köpt istappar som nu skulle hängas upp som belysning. Det lät ju fint tyckte jag och såg fram emot att titta på hela härligheten upphängd och tänd.
Snopen blev jag när det lyste isande blått på min balkong, inget mysljus alls. Jag gnällde och var besviken, ett mysljus ska ju vara varmt och få mig att vilja kika ut där så fort jag går förbi. Så min man for iväg igen och har nu fått tag i en ljusslinga med vanligt ljus hoppas jag, ännu har han inte fått upp den. Han flänger omkring med så mycket hela tiden att tiden inte räcker till. Ikväll ska han till IKEA med vår dotter så jag får nog vänta några dagar till med att få se slingan.
Igår var en trälig dag då jag var helt väck, men idag har jag varit lite mer energifylld. Tog mig ner till ICA och handlade efter att Watson och jag hade varit ute på promenad. Mötte en kille jag brukar prata med och kunde bara säga att jag inte orkar stå och prata. Men hur låter det på en skala… jag var snäll mot mig själv och sa helt enkelt att jag inte mår så bra att jag orkar prata och sen gå och handla.
Han vet ju hur det ligger till så det var ju helt ok. Men dra mig på en kärra, tror ta me fan att kärringen börjar lära sig att stå upp för sig själv. Det är svårt att förklara för andra hur slut man blir, vissa dagar är ju rätt hyfsade och jag kan åka iväg en stund och nästan tro att jag är normal… men bara en stund. Andra dagar som igår, då går jag inte ut alls mer än en kort runda med hunden. Sen är jag så slut….
Idag ska jag stuva grönkål och steka falukorv….jag är helt galen i grönkål, för den delen all slags kål gillar jag. Här har jag ett foto på grönkål men det lär väl hamna högst upp om jag försöker sätta in det här nu…..eller? Nej då det kom ingen grönkål alls, bilden fanns inte kvar. Ja, så var det med det….
Livsglimtar 