När jag haltade (svullen fotled) efter Watson på vår tur så gick tankarna både hit och dit. Gick förbi balkongen där vår dotter nyss bodde, jag har nog för första gången upplevt en sorg för att ett av barnen har flyttat. Min inställning har alltid varit att min uppgift med barnen har varit att ge dem så bra plattform som möjligt för att de i sin tur ska kunna leva bra och självständiga liv. De har flyttat både ut och hem några vänder, men jag har inte en gång känt det där stora vemodet som rätt många föräldrar verkar drabbas av när sista flytten går.

Min egen mamma var bara så glad över att syrran och jag flyttade, det var nästan lite väl skönt att bli av med oss kände jag då, inser nu att det var hennes inställning till utflyttade barn som har styrt min inställning. På ett vis tycker jag att det är sunt att ungar flyttar och banne mig inget att grina över och beklaga sig över. Det är väl kul att fostrargärningen äntligen är över och man får sitt fria liv tillbaka.

Men likförbaskat har jag blivit ledsen och tårögd när jag har tittat upp mot dotterns gardinlösa svarta fönster. Sonens flytt var på många vis mycket jävligare för här sitter en farmor med tid för både en och två marsipangrisar till ingen nytta. 

Men nu bor båda så att de får klara sig själva till vardags med alla hämtningar och lämningar av sina ev barn på dagis och allt som de kommer att behöva hjälp med i framtiden. Jag kan bli så arg över att de är så korkade att de inte bor kvar där hjälpen finns … att de inte inser så många gånger de kommer behöva någon som hämtar, lämnar, tröstar, läser läxor, bakar bullar, bjuder på saft och mellis, har en extra nyckel, en kul film en regnig dag osv osv i all evighet amen.

Här sitter en farmor och kanske med tiden en mormor som inte behövs … men herregud vad är det för samhälle vi har skapat där alla ska bo så jäkla långt ifrån varandra att ingen har någon som helst nytta av varandra till vardags? Vad består livet mest av? Jo, vardag och det är i den vi alla är i behov av olika sorters hjälp i alla våra stadier av liv.

En kväll ”ringde” Tim till mig och sa ”Hallå Farmor” i telefonen, jag blir så glad och stolt att det inte är klokt, han är min livsluft och jag hoppas att jag får ställa upp tillbaka för honom med åren. Igår åkte vi in till Gärdet där gick tjejmilen av stapeln och marsipangrisens mamma sprang på fantastiska ca 52 minuter. Folkfest och härligt lagomväder med sol och inte så varmt.

Jag tog med mig ballonger och ballong uppblåsaren till Tim, det blev ju inget av med ballongerna på min ”ettårsfest” den blev ju ”inställd pga sjukdom”.

När han fick se oss i vimlet blev han så glad och när vi gick iväg till ett bättre ställe att stå på så vände han sig om hela tiden för att se att famom var kvar där bakom … han log varje gång han såg mig. Sen satt han i vagnen och jag satte mig på en liten trebent stol på sidan om och blåste upp ballonger. Han blev så glad, han klämde på dem, luktade och smakade på dem … en ouppblåst kramades grundligt i hans lilla hand. Jag älskar att se barn uppleva nya material, dofter och smaker.