I’m a feeder

Jag tror att min man har gett upp, jag är bara för mycket när det gäller det här att mata. På kvällen ringer det på dörren och Postnord kommer med en stor låda, mera mat och maken han bär in lådan i lägenheten och suckar.

Denna gång 15 kilo Hi- energi blandning plus, foder för markmatning, foder för ekorrar, nötblandning för ekorrar, foderskopa och förrådshink. Men de behöver extra nu när de kommer hem från utlandsresorna med långa flygningar. Fylla på de små kropparnas energi, så att det blir många ägg lagda i våra holkar.

Trodde väl aldrig att jag skulle bli en sån fågelfantast, pappa snackade med jåglarna som ha sa och matade de små, själv tror jag inte att jag ens såg fåglarna på den tiden. Att dessa små kan göra mig så lycklig är väl inte dumt, allt som ger kärlek, värme i hjärtat ska man omge sig med. Världen är inget snällt ställe längre, så det gäller att söka sig till allt som gör att man mår bra. Hela eftermiddagen har jag tillbringat med en av mina bästa vänner, vi har inte setts på ett tag och vi skrattade gott åt alla krämpor som hemsöker oss.

Inte tänker ni att 65 år är någon ålder, tänker mest att det är pensionsdags för de flesta av oss, i alla fall för de som har jobbat mer än andra med kroppen, slitigt i sitt arbetsliv. Men i söndags fyllde jag 61 och min kompis fyller 66 den 16 maj och vart vill jag komma med det här? Men ser ni inte? Vi är på väg mot 70 år … Det är ju inte klokt, jag kan omöjligt vara på väg mot 70, det är någon annan detta handlar om.

Lite åldersnoja. Men jag är inte rädd för åldern i sig utan mer förundrad att ålderdom inte känns ett dugg annorlunda än andra åldrar, bara kroppen som får olika slags spunk.