Om Fellini

Sätter in information om Fellini då Daniel undrade lite om vem han var.

 

Federico Fellini

Födelsedatum 1920-01-20
Avled 1993-10-31
Land Italien
Skribent Jonas Höglund

Den 20 januari, år 1920, föddes Federico Fellini, vars liv och historia börjar i den italienska staden Rimini, vid Adriatiska havet. Han växte upp i en medelklassfamilj där fadern var resande försäljare. Hans far hoppades på att sonen Federico skulle bli advokat då han blev stor. Men skolan var inte så intressant för den unge pojken, det enda ämne som han tyckte om var teckning. Det sägs att han vid sju års ålder rymde sin väg, ifrån en internatskola, och följde med en kringresande cirkus. Han blev dock hemskickad till sina föräldrar redan efter ett par dar. Men cirkusen gjorde ett sådant kraftigt intryck på den unge pojken att det kom att förbli en passion och inspiration då han senare blev regissör. Han gick i ett par religiösa skolor, ingen av dem passade honom särskilt bra.

Under 1937, sista året i skolan, började Fellini och några av hans kamrater leva ett gatuliv. för att undvika eventuella framtidsplaner. Behållningen av denna tid blev en massa bus. Något han framgångsrikt senare beskrev i filmen Gänget (I vitelloni, 1953).

Hösten 1938 flyttade han till Florence för att bedriva universitetsstudier. Han stannade i sex månader, läste korrektur och arbetade som serietecknare, en upplevelse som skulle bli bakgrund till hans film Den vite shejken (Lo sceicco bianco, 1951).

Han fortsatte till Rom, där han skrev in sig på universitetets juristutbildning, men han närvarade aldrig vid några lektioner eller föreläsningar. Istället arbetade han ett tag som journalist samt tecknade och skrev noveller. Hans skicklighet att teckna använde han sig senare av för att rita rollfigurer, som förberedelser inför hans filmer.

I Rom mötte Fellini skådespelaren Aldo Fabrizi, som blev hans vän och fick honom att bli intresserad av teater. Han började som diversearbetare i skådespelarens grupp, målade kulisser, var garderobsansvarig och senare också inhopp som aktör. En erfarenhet som låg till grund för Fellinis första film som regissör, Rampljusets barn (Luci del varietà, 1950), där han samarbetade med Alberto Lattuada.

1940 arbetade han som medförfattare till manus samt skrev en del för radio. 23 år gammal gifte han sig med skådespelerskan Giulietta Masina, som kom att influera hans liv och filmer. Hon medverkade i flera av dem.

Då Rom fritogs av amerikanerna så startade Fellini, i sällskap med sina kollegor, The Funny Face Shop. En liten rörelse som bistod de amerikanska soldaterna med karikatyrer, fotografier och inspelning av röstmeddelande som de sedan kunde skicka hem till USA. En dag så gästades The Funny Face Shop av Roberto Rossellini, regissören, han föreslog att Fellini skulle samarbeta på ett manus till en dokumentär. En dokumentär som senare skulle utvecklas till en långfilmsklassiker, Öppen stad (Roma, città aperta, 1945).

Fellini inledde ett samarbete ånyo med Rossellini som manusförfattare och regiassistent till honom i filmen Paisan. Medverkade med en berättelse av två i filmen L’amore (1948) av Rossellini. Episoden fick namnet Il Miracolo, där Fellini med för rollen blekt hår agerade medspelare åt Anna Magnani.

Flera åtaganden, i slutet av 40-talet, som medförfattare till manus samt regiassisstent åt Pietro Germi och Alberto Lattuada. Fellini gjorde sedan ett försök att själv regissera, det blev med filmen Rampljusets barn eller som den heter på originalspråk Luci del varietà. Det blev ingen framgång för Fellini och han återgick till arbetet som regiassisstent till Pietro Germi. Men han var övertygad om att han skulle regissera igen.

Och det skulle han. Filmen Den vite shejken var tänkt att Antonioni skulle regissera, sedan Lattauda, men en envis Fellini presenterade historien för ett antal tänkbara finansiärer, slutligen fann han en som lät Fellini regissera denna satiriska fars. Filmen blev ingen kassasuccé.

Utan att bli nedslagen började Fellini genast att förbereda sin nästkommande film. Gänget (Il vitelloni) blev en enorm succé som medförde att Fellini blev känd internationellt. Filmen är en blandning av komedi och drama om en grupp ungdomar vars behållning i en tråkig tillvaro är bus och practical jokes. Ett tag funderade Fellini på en uppföljare till filmen, men övergav sedan projektet.

En ännu större succé blev filmen La strada – landsvägen (La strada, 1954), en film som medförde att vänstervridna kritiker anklagade Fellini för att ha frångått de neorealistiska idealen. Giulietta Masina blev, genom sitt skådespel, en internationellt känd aktris. Oscar för bästa utländska film.

Fellini svarade vänsterkritikerna med filmen Skurken (Il bidone, 1955), en starkt realistisk och grymt bittert drama om en grupp småaktiga svindlare som samvetslöst lurar fattiga. Trots en del misstag så var filmen en seriös social betraktelse.

Cabirias nätter (Le notti di Cabiria, 1957) blev en ny milstolpe i Fellinis utveckling som filmskapare, filmen erbjöd också Giulietta Masina att ånyo visa prov på sin unika skådespelartalang i rollen som en varmhjärtad prostituerad. Filmen blev omtyckt internationellt och Fellini fick ta emot ny Oscar för bästa utländska film.

En triumferande succé, till de internationella framgångarna under 50-talet, blev det med filmen Det ljuva livet (La dolce vita, 1960). En sensationell insyn i den dekadenta societeten i Rom, samt det nya decenniet, igenom Marcellos (spelad av Marcello Mastroianni) ögon. Filmen är kanske mest känd för att vår egen Anita Ekberg svalkar sig i Fontana di Trevi. Begreppet paparazzi, kändisfotograf, är hämtat ifrån denna film där Marcellos kollega heter Paparazzi, en fotograf. Filmen skapade en viss turbulens bland företrädare inom såväl kyrka som stat. För idé och manus stod Fellini, Ennio Flajani, Tullio Pinelli och Brunello Rondi. Filmen belönades med en Oscar för bästa kostym, Piero Gherardi gjorde dem. Vann också pris i Cannes 1961.

1961 medverkar Fellini i en film bestående av tre episoder av olika regissörer, de andra regissörerna var Vittorio De Sica, Luchino Visconti. Filmen var Det ljuva lättsinnet eller Bocaccio ’70 (Bocacce 70, 1961). Fellini regisserade episoden Doktor Antonios frestelse. Ursprungligen, i den italienska versionen, innehöll filmen även en fjärde episod av regissören Mario Monicelli.

Sedan kom Fellinis kanske mest personliga och stilistiskt oortodoxa film, 8 ½ (Otto e mezzo, 1963), titeln sägs anspela på antalet filmer han tidigare regisserat och medverkat i (de sju filmer han regisserat själv samt de tre han på annat sätt medverkat i, de räknas alla som en halv). En självbiografi som i sin natur är en bekännelse eller självanalys. En blandning av fakta och fantasi. Filmen belönades med första pris i Moskva samt Fellinis tredje Oscar för bästa utländska film.

I Julietta och andarna (Giulietta degli spiriti, 1965) börjar Fellini arbeta i färg. Man får ta del av en kvinnas neuroser och fantasier då hon tror att hennes man är otrogen. Giulietta Masina spelar kvinnan. Det finns ingen sammanhängande berättelse i filmen, det är snarare ett antal psykologiska och sociala observationer.

Medverkar som regissör i en episodfilm (Tre passi nel delirio, 1968). Regisserar episoden kallad Toby Dammit.

Därefter regisserar Fellini en färgstark film, fritt baserad på Petronius satir om sin samtid under första århundradet e. Kr. Filmen är i sin form uppbyggd av lösryckta episoder, med en stor mängd bisarra rollfigurer och miljöer, filmen är som sin förlaga endast fragment. Filmen är Satyricon (Fellini-Satyricon, 1969).

1970 kommer Clownerna (I clowns, 1970), Fellinis hyllning till cirkusclowner i dokumentärform. Den gjordes för italiensk television.

Med filmen Roma (Fellini-Roma/Roma, 1972) får man följa med på en guidad tur i staden Rom, ur Fellinis mycket speciella perspektiv. Den återknyter till de filmer som gjort honom så framgångsrik under 50- och 60-talet. Det är en hyllning till den italienska huvudstaden, hur den har sett ut i olika skeden av regissörens liv. Mycket bra. Då man har sett Fellinis tolkning av Rom kanske man blir intresserad av hur han ser på sin egen uppväxt i staden Rimini, i filmen Amarcord (Amarcord, 1973) får vi just detta. Det är en nostalgitripp till 30-talets Italien och hur det var att växa upp. Amarcord är en mustig och härligt varm film som behandlar familjeliv, kärlek, sex och politik. Allt i en underbar blandning. Filmen är som så många gånger förr uppbyggd av episoder. Amarcord belönades med en Oscar för bästa utländska film. Hans fjärde i ordningen.

I Casanova (Il Casanova de Federico Fellini, 1976) skildras tidernas kanske störste kvinnokarl och älskare, filmen är en praktfull kostymhistoria som utspelar sig på 1700-talet men är i övrigt inte så egensinnig som man blivit van med i många av Fellinis filmer. Donald Sutherland spelar Casanova. Den är vacker och Nino Rotas musik är som vanligt väldigt bra, men känns lite livlös i sin helhet. En Oscar tilldelades Danilo Donato för bästa kostym.

Han regisserade ytterligare en film för italiensk television, den hette Orkesterrepetitionen (Prova d’ orchestra, 1979).

1980 regisserade han filmen La città delle donne. Därefter kom Och skeppet går (E la nave va, 1983), en film som i viss mån återknyter till Fellinis forna dagar med absurditeter och intressant bildspråk. Handlingen utspelar sig på en oceanbåt, året är 1917, där åskådaren får bekanta sig med ett antal figurer som samlats till en stor operasångerskas begravningsfärd.

Filmen Ginger & Fred (Ginger e Fred, 1986) handlar i korthet om ett par gamla b-komiker, som spelas utav Giulietta Masina och Marcello Mastroianni. En bra film även om den inte kan mäta sig med många av Fellinis tidigare filmer. Men den är stundom riktigt rolig och bra, väl värd att ses.

Så kommer vi till filmen Intervista (Intervista, 1987), en film som hyllar honom själv. En slags låtsasdokumentär om inspelningen av en Fellinifilm. Vi får åter stifta bekantskap med Anita Ekberg och Marcello Mastroianni (båda medverkade i filmen Det ljuva livet), som i Intervista spelar sig själva. Fellinis hyllning till filmstaden Cinecittà i Rom, den plats där hans klassiska filmer skapades.

Federico Fellini gjorde ytterligare en film, La voce della Luna (1989).

Han tilldelades en Oscar 1993 för sitt bidrag till filmhistorien, en s k lifetime achievement award.

Federico Fellini drabbades av stroke 1993 och avled sedan, efter en tids medvetslöshet, den 31 oktober samma år.

Från en bok till en annan

Jag kan ju inte må dåligt hela tiden, så nu kan jag meddela att jag är lite jämnare i humöret. Måste ju variera mig lite kan ju inte vara snäll jämt.

Maken kom hem med en bok.

Per Olov Enquist nya Ett annat liv. Ser fram emot att få läsa den, ska bli kul att se hur han skriver, jag har faktiskt inte läst hans böcker tidigare. Önskar att jag bara faller ihop av beundran över hans skrivande, idel lovord. Han lär vara stramt återhållen samtidigt som där ska finnas ett musikaliskt flöde, jag gillar musik och den med en mörkare stråk passar väl mig rätt bra just nu. 🙂 Så att jag kan gråta ordentligt och få hjälp att hålla mig kvar så där halvdeppig ha ha. Äh, skojar bara, boken lär vara rätt tung och handla om djupare saker. Jag får väl återkomma när jag har läst klart, men påminn mig för jag är kopiöst glömskt och tanklös nu för tiden.

Det är ju så mysigt att hitta författare som får en att bara följa med och aldrig vilja lägga ifrån sig boken. Men, ibland känner jag inte alls för alla de författare som är rosade av litteraturkritiker, precis som jag sällan gillar de filmer som filmkritiker anser är bra. Ibland har jag insett att det hela handlar om min egen ålder, vissa böcker och filmer behöver man mogna till för att uppskatta.

På tal om filmer så är jag Fillini fan, älskar galna filmer med annorlunda människor. Alla dessa stortuttade damer av olika moralisk karaktär för att inte glömma alla gubbar, det där oväntade som man inte väntar sig händer och det finns en täthet som jag bara älskar. Har faktiskt träffat en kvinna som har varit med i hans filmer och hon (var) är astrolog och rätt galen. Det var på den tiden jag jobbade mycket med astrologi, den tiden bjöd på så mycket härliga människor med olika riktningar på både liv och tankar. Tack gode gud för den perioden i mitt liv, rätt många år som gav så mycket förståelse för andra.

Varför jag började med astrologi? Ren nyfikenhet och sen är det ett bra sätt att lära känna sig själv, det är väl det hela den här resan handlar om, att känna sig själv. Via sig själv känner man andra.