Sorg och saknad urlakar mig

Ok, jag har hållit mig undan ett tag, begravningen i fredags tog mer av mig än jag insåg att den skulle göra. Den gamla mannen som blir ensam efter så många års äktenskap. Han och frun har varit de som har hjälpt oss med vår hund när jag var som sämst i njursvikten/dialys och slutligen njurtransplantation. Nu är vår hund död sedan över ett år, men närheten har vi haft hela tiden till det äldre paret. De har varit med på våra familjemiddagar, hälsat på på landet osv.
Det var så sorgligt på begravningen, paret är nog ett av de mest kärleksfulla personer jag har mött.
Jag växte upp i trygghetens socialdemokrati när den var som bäst, de som gav mig kraft att växa var ofta den äldre generationen, de som själva upplevt fattigdomen som de liksom vuxit ur med hårt kroppsarbete in i en bättre social status.
Nu möter jag sällan de där fina människorna, de dör bort och inget liknande har jag i alla fall upptäckt.
Med det vill jag inte säga att det inte finns fina människor idag i nutid. Men inte de där genuina som liksom skolades av socialdemokratiska tankar om hur vi ska vara mot varandra och i samhället.
Så begravningen och hela dagen, kvällen grät jag från och till av sorg över Irene som gick och Bertil som blev kvar, över ideal som inte verkar finnas längre.

Dagen efter var det goda vännen som fyllde 60 år och festen var trevlig och jag mötte mamman till en av mina närmaste vänner, det var fantastiskt att se denna kvinna igen, som jag var så fascinerad av när jag var ung.
När jag tänker på människor jag har mött som har betytt mycket för mig, så är det alltid kvinnor. De har visat vägen, vågat och lyft mig med sig. Otroliga kvinnor, starka, intelligenta, riktiga tuffingar.

Män?
Ja, vad ska jag skriva? De jag växte upp med var liksom inte där, de umgicks med varandra. Bilden av min pappa är korsord, groggen, nyheterna på radio/tv och tystnaden han krävde. Semesterresor i bilen runt i Sverige, inte öppna fönstret det fick man drag av. Fostran skötte mamma, som allt jobbigt i familjen.
Han var rättvis kom min numera döda syster och jag fram till, lika rättvist ointresserad av oss båda. Fick hon en gul klänning fick jag en blå.
Nej, han skulle inte haft barn konstaterade han när vi var vuxna. Som om vi skulle undgått det i uppväxten …

Sen efter begravning och fest var det som om det blev tomt i mig och kroppen liksom tappade kraften, trodde jag skulle bli förkyld, men blev bara energilös. Har inte haft lusten orken att skriva eller läsa här inne.

Så var det med det, hoppas ni alla mår bra, snart hoppas jag ta tag i läsandet igen.

Jag åker gärna med Afrika och Bosnien…

La la la la sitter här och nynnar för mig själv efter att ha lyssnat på intervjun med Mick Jagger på morgonprogrammet. Tja, skönt att män får se ut som ett däck i fejjan utan att bli passé…längtar tills vi även kan se kvinnor med alla rynkor i behåll stå upp för sitt utseende och tillåtas bli gamla. Senast igår såg jag en komisk film med Jane Fonda, hon är säkert över 60 år, på lite håll såg hon så vacker ut att det inte är klokt. Tänker på vilket livs lidande det säkert har varit för henne att ha en så tjusig yta. Budskapet säger att vi inte duger som vi ser ut, samma predikan hela tiden.

Men gårdagen var en skööön dag. Vi åkte iväg och handlade lite mat och vin och jag kilade in till Almia och köpte en vacker överdel i silke. Så ljuvlig att ha på kroppen… tänker på showen vi ska till på torsdag, då vill jag vara lite fin.

Sen var jag bjuden över till min vän millanmill då hennes son fyllde 30 år och skulle ha lite baluns i vår gemensamma lokal som hyresgästföreningen håller i. (Där jag var och handlade loppis böcker förra helgen). God mat och trevlig sällskap bjöds jag på där, mötte en klasskompis till min dotter som jag inte har sett på åratal. Dottern skulle självklart varit med, men hon blev matförgiftad igår och låg och ropade på Ulrik halva natten. Så det blev till att gå på kalaset själv…

Det blir så tydligt att man mår så himla bra när man får umgås lite med andra människor, äter gott och har det mysigt. Trött var jag när jag haltade hem… haltade för att klacken på min härliga gamla in trampade boots helt plötsligt hade eroderats bort. Jag stod där vid buffén och skulle förse mig när jag plötsligt gungade bakåt. Märkligt och inte fattade jag att det var halva klacken som givit vika. Jag tittade på golvet efter vad det var jag hade klivit i…

Idag är mannen med ungarna på den där lektionen man måste delta i för att få övningsköra med sina barn. Jaha, alltid hittar staten på några nya sätt att snyta till sig lite pengar av folk. Byråkraternas mecka måste vara vårt land, kom inte byråkratin ifrån oss från början???? Ironi, idioti

Men jag undrar på tal om körkort, vilka de har tänkt sig ska sköta all service när det gäller transporter? Det är inte så många som tar körkort i unga år, de som normalt kör transporter har oftast inte så bra lön, att man har råd att ta körkort. Verkar som om de vill att det ska bli en klassfråga. Men någonstans har de helt glömt näringen, för de tror väl inte att de som har råd och lyckas ta körkortet ska sätta sig och köra lastbil eller leveranser överhuvudtaget?

Åka taxi idag är att möta världen…en del kan inte läsa sa en svensk chaufför till mig, men körkort har de lyckats ta. Jag har inget emot att åka taxi varken med Afrika eller Bosnien, men jag undrar vad bristen på ”ur svenska” chaufförer egentligen betyder i förhållande till svårigheten/kostnaden att ta ett körkort.  Menar inte det här som ett rasistiskt påhopp utan mer som en fundering av det jag har sett av yrkestrafik idag.