Etikett: fibromyalgi

Döden, döden

~ livsglimtar ~ 14 kommentarer

Tidigt vaknar jag och inser att kroppen är annorlunda, ligger kvar i sängen, ovillig att dra undan mina mjuka, varma och omfamnande sängkläder. Ligger där och känner in kroppen och inser att den starkare värktabletten har jobbat på ett helt annat vis än de vanliga Panodil jag tar ibland.

När man som jag har ständig värk någonstans i kroppen sedan tjugo års ålder av fibromyalgi som bara flyttade in i min kropp utan att fråga om lov.  Då är man så van att ha som en värkmatta i hela kroppen att man inte vet hur det borde kännas att ha en kropp, det vill säga inte alls.

Så jag ligger där och njuter av att kroppen inte har ett dugg att liksom peka ut denna morgon. Tankarna slingrar sig ut och in och det jag inte vill tänka på tänker jag så klart mest på.

Katten som låg död mitt i vår körfil igår kväll, nyasfalterad svart gata, på väg till landet, ingen möjlighet att stanna bilen. I samma veva jag ser misse, svart med lite vitt runt nosen och blod, stel och inte i vår värld längre, så åker vi över honom. Inte på honom tack och lov, för då hade jag nog aldrig slutat gråta. Det här med alla djur vi människor dödar i vår framfart på vägarna har jag riktigt svårt att klara av, mosade fåglar med sorgsna vingar som liksom vinkar av vinddraget från bilarna som kör förbi. Hela mitt jag dras till det jag inte vill se och så gråter jag eller sitter och skärper mig för att inte gråta.

Denna morgon var det bara att masa sig upp och överraskas av hur mycket längre hösten kommit på landet än hemma. Maken har köpt en lövblåste som jag kan lova att han vill inviga idag, testa lite. Meningen är att han ska kliva i skyddsoverall, ta fram och fylla målarsprutan för nu ska nya huset målas invändigt.

Nybryggt kaffe fyller huset med sin längtansfulla runda doft, jag såg framför mig den rostade mackan med smör, marmelad gärna av aprikossmak och så skivorna med dansk fisost som vi kallar den hemma hos oss. Det är Svarta Sara eller Gamle Ole som vi periodvis bara måste dela vårt frukostliv med. Men till denna morgon har vi glömt att köpa rostbrödet vilket känns snopet när man är inställd på en kulinarisk morgonkick.

Nu ska jag ta en påtår och ute duggar det sa maken nyss …

 

Gnölande på bana sju

~ livsglimtar ~ 4 kommentarer

Inte riktigt där ännu, bara molnigt och gudomligt svalt ute. Denna morgon är jag så trött att jag inte vet vart jag ska ta vägen, gör det  som jag förväntas göra för att komma upp och ut med Watson. Promenaden som blir seg som jag vet inte vad, han känner så klart att jag är svag dessa dagar och visar mest hela tiden att han vill själv och på sitt vis … jag blir argare och tröttare och känner så klart att jag verkligen inte orkar ha hund, får dra honom hem. Hem kommer vi och äter gör vi och sen sover vi … kul dag.

Nu börjar det bli så fint i vårt område, vi har alla städat i omgångar och de som sköter om vår gemensamma ”trädgård” hela området har verkligen gjort fint. Soffor både här och där och nya bord med bänkar runt om vid nya grillplatser. Precis utanför vår port har en lönn målat hela marken ljusgrön av allt sitt pollen, inte svårt att fatta att de som är pollenallergiker drabbas hårt när ett enda träd har så mycket frön.

Jag har tänkt mycket på det här med kroniskt trötthetssyndrom … igår lyssnade jag på ett föredrag om fibromyalgi och där sa de att det inte var ovanligt att fibron överlappades av den här trötthetssjukdomen. Mitt största problem är ju denna hopplöst sjukliga trötthet som suger, verkligen suger musten ur mig. Måste sova vissa dagar och kan knappt vakna, jag menar förr om jag var trött en morgon eller la mig en stund på soffan så vaknade jag utan problem, klev upp och fortsatte dagen. Men mina sömnstunder nu för tiden är ju rena sjumilasovandet … Att lära sig leva med en massa tillkortakommanden kan man ju tänka och säga till andra att de får lära sig leva med, men att göra det är en annan femma.

Mina senaste 12 år har varit stundtals rent ”bortkastade” om jag jämför mig med friska människor, klart att man inte ska jämföra sig, men samtidigt klart att man gör vad skulle man annars ha för mall att gå efter? Klart att jag tänker på hur jag var som frisk, det är ju det måttet jag strävar efter fast jag idag vet att jag inte kommer att komma dit igen. Spelar ingen roll hur frisk blodproverna säger att jag är när jag i min egen kropp inte har kraft att leva som frisk.

Liten kaffetår har jag bryggt, dricker i mina fina nya handgjorda kaffekoppar som jag fick av dottern och maken i födelsedagspresent. De är gjorda i keramik inte helt runda och greppvänliga i sin litenhet så härliga att hålla i att jag känner lycka varje gång jag tar fram dem. Ska fota …

Så har ännu en vecka gått och jag känner en viss desperation när jag inser att veckorna går så fort att jag inte hinner med. Denna vecka tog jag mig själv på utflykt till Kupan, Röda Korsets ställe där jag hittade en hel del fina saker billigt. Sen har jag hämtat Tim och haft honom på middag två kvällar och lekt och funnits till på längden och bredden för honom. Hundens promenader och handlande på Willys …skorporna jag skulle baka finns ännu bara i min trötta fantasi, samma med matbrödet, solhatten jag håller på att sy håller jag ännu på att sy … de beställda kalsongerna räcker inte tyget till och att beställa nytt var sjukt dyrt  … jag vill inte sy helt gratis, men vara till lags ändå …

Fredag igen, maken ska golfa med sonen imorgon och jag tänker att nu jävlar ska jag sy … slipper gå ut med Watson, men vi får se hur det blir med det hela. Söndagen vill jag ut och sätta sprätt på pengar, nya sandaler och lite annat jag har tänkt köpa, hur mycket jag orkar när vi väl är i ett köpcentrum är en annan femma. Ibland får jag sätta mig och bara glo, svetten strömmar och all energi  i min kropp är helt borta och vi får åka hem utan att ha fullföljt de ärenden vi har planerat. Kul va?

Vill inte

~ livsglimtar ~ 3 kommentarer
Skulle inte tro att det är jag som skuttar

I mitt huvud skuttar jag runt och får en massa roliga saker gjort, men i verkligheten är jag mest en gnölig hög. Jag mår skit helt enkelt och kan inte göra ett dugg åt det hela som om jag sitter i ett fängelse.

Jag vägrar att vara fibropatient, jag vill inte, jag försöker skita högtidligt i det, men det går inte. Jag blir så risig, orkeslös så att jag nästan inte kommer upp i backen när jag har varit ute med Watson, vad gör man? Jag känner en stor förtvivlan, att få en ny njure och ett nytt liv och behöva hålla på med fibromyalgin i stället. Livet skulle komma tillbaka och jag skulle bli fri igen, men det är inte så utan fibromyalgin har nog varit en väldigt stor del i kombination med njursvikten. Jag förstår nu att jag har varit sämre än en del andra njursviktiga för att fibron har funnits där och gjort livet mer eländigt än det behövde vara.

Jag har satt mig här många gånger men inte velat skriva det är inte kul att skriva om alla tillkortakommanden jag har mest hela tiden, jag blir deppig och vill vara mig själv. Den där glada med lusten till livet och kreativiteten, men det känns ouppnåeligt lite för ofta.

Man tror inte att det är samma dags skrivande men nu har vi haft marsipangrisen här och jag har ålat, krålat, pussat, kramat och blivit kramad. Vi har bytt saker och han har visat mig sin magen, stor saker på gång som ni hör. Det känns så gott i mig men kroppen den svikaren darrar och vill helst gå och dra något gammalt över sig. Men det kan den glömma, jag har strykt nya gardiner till vardagsrummet och maken har tvättat fönstret. Nu håller han på och sätter upp de nya vackra med gula blommor det ska bli så vårlikt, ljust och fint. 

Mitt mantra

Öhh, kroppen kom igen

~ livsglimtar ~ 9 kommentarer

Ännu en strålande dag om än starten var lite molnig. Jag har en kropp som jag gärna skulle ställa i ett hörn och lämna där, inte lyssnade jag på kroppen idag fast den i stort sett vrålade åt mig att stanna hemma ”åk inte och träna”. Klart att jag gjorde …. 😦

Så nu kommer jag nog bli döv när kroppen börjar gapa på mig igen. Jag funderar hela tiden över hur sjutton jag ska få ordning på det här, jag vill ju träna helst tre gånger i veckan, men jag orkar inte ens två gånger i veckan. Men jag gör det ändå, tänker att kroppen i alla fall blir starkare fast jag samtidigt blir svagare några dagar efter träningen varje gång. När jag börjar känna mig lite mer normal i kroppen då är det dags att träna igen. Vad gör man när man har fler sjukdomar som liksom sätter krokben på en? Spelar ju ingen roll hur mycket jag vill när kroppen bara sätter sig på tvären och inte orkar. Jag vill öka upp längden på hund promenaderna mellan träningspassen men orkar ju aldrig det på ett vettigt vis. F*n rent ut sagt.

Första taxichauffören som hämtade mig hade något svart på pekfingret, jag trodde först att det var ett slags plåster, fick ingen mer redig titt på fingret under resan. När jag kliver in i taxin som ska köra mig hem så ser jag ännu ett svart finger och då slår det mig vad det är. Jag säger till taxikillen ”jag åkte med en landsman till dig hit, även han hade röstat”.

Sen fick jag höra om Irak och deras val, jag frågade om de hade gjort det på ambassaden men han berättade att de hade hyrt lokaler på olika ställen i Sverige dit de fick gå och rösta. Det gäller att visa den nuvarande regeringen att de finns folk som stöder dem. Han berättade om alla tidigare översittare som hade tagit makten och missbrukat den. I förra valet, tror han sa att det 4-5 år sedan så fick de som röstade en massa fördelar som de andra inte fick ta del av. Usch, så vanligt folk har de i andra länder. Människan är en riktig skit så fort den kan skaffa sig makt över andra.

Nu skulle jag ha bakat ett matbröd med bakmaskinens hjälp, men jag hittar den inte … maken har städat bort den, jag blev glad när jag hittade ett bröd i frysen. Då kände jag att det var väldigt skönt att slippa baka, jag är så trött.

Hem kom Watson, han är inte riktigt pigg, han fick en skada ovanpå en tå på tassen och slickar ju så hysteriskt mycket att det blir svullet. Nu ska vi duscha honom, det ska maken få göra när han kommer hem för jag orkar inte som jag mår nu. Sen när Watson är ren ska vi tillsammans lägga bandage om hans tass och smörja med en salva som brukar ta bort infektioner om det nu är något på gång. Sen har vi köpt som en lång sockiplast som man drar på tassen när han går ut så att den hålls torr och ren.

Hörde att det ska bli mer snö på fredag, jag har gillat den här vintern men nu får det baske mig vara nog.

Ikväll ska jag steka hederliga fläskkotletter och koka potatis till, det blir nog en svampsås för svamp har vi i frysten så det räcker och blir över. Vi älskar att plocka svamp det blir ju en del varje höst.

Jag bläddrar till nästa dag direkt

~ livsglimtar ~ 7 kommentarer
Dagen en balansgång

Får jag börja inlägget med ett stön? Dagen har varit så jobbig fast jag har gjort det jag hade skrivit upp på ett papper, ha ha inte mycket jag har orkat göra 😉 

 Strålande sol och jag kokar hundmat, känner redan när jag skär kycklingmagar i småbitar att orken inte finns där, typiskt fibromyalgin. Det här är priset för min träning igår.

Men jag skär på och kokar ihop en redig kastrull till Watson. Vi tar med oss en kasse till fåglarna, jag satt igår och skar bröd blandade med russin och fågelfrön. Utanför vår port höll snösvängen på att gräva upp snö och lasta på lastflak,  det är nog det värsta Watson vet, han blir så rädd för saftblandarna och oljudet skoporna gör. Han dra som en tok och jag håller på att halka omkull i snön och blir helt slut bara av att hålla honom och mig själv uppe.

Arg på honom blir jag men det hjälper inte ett dugg, så redan några meter från porten var mina krafter slut. Jag hasade vidare runt huset och fick ett möte vid en snövall, en stor svart hund som Watson morrade och skällde på bara för att han var svart, jag fick åter hålla i för kung och fosterland. Sen kom vi fram till fåglarna som fick sitt och jag var tvungen att sätta mig på ryggstödet till en soffa för jag orkade inte röra mig. Att det blev ryggstödet är ju inte så konstigt alla soffor är ju inbäddad i snö.

Sen gick vi hem … snopet var det att tvingas gå hem när solen sken så ljuvlig men jag satte mig på balkongen drog upp inglasningen och njöt en stund i lugn och ro.

Lite lunch, lite plock och disk och sen har jag sovit i timmar. Har ont i handleder och händer, resten av kroppen är som ett blåmärke och tröttheten ligger som en smet över hela mig. Orkeslös tillvaro är det värsta jag vet.

Min lista idag:

Bädda sängarna, duscha, gå ut med Watson, mata fåglarna, koka hundmat, beställa sjuktransport till måndags träning, pratat med Huddinge om mitt provsvar som var bra krea 84, tina kött till middagen.

Nu kom maken hem med tröst en chokladtårta och en påse med fina chokladpraliner, sån nu ska jag visa vad jag ska göra med kvällen.

Så här håller man vikten och med lite tur går man upp lite till

Ett litet pip från soffans bolster

~ livsglimtar ~ 4 kommentarer
Funderar gör jag

Började veckan med besök på Huddinge labbet och sen upp till läkarmottagningen. Labbet hade stopp i datorn, så där var det ingen ide att sitta och vänta, det fick jag däremot göra hos läkaren då jag först och främst kom tidigare pga utebliven provtagning, sen var läkaren sen.

Allt var bra enligt de prover jag tog förra veckan, läkaren skulle höra av sig om de prov jag efter besökte med henne fick ta visade något. Min mottagning tryckte ut alla klistermärken de behövde ha på provrören så det ordnade sig.

På eftermiddagen ringde läkaren och sa att sista proven var bra så när som på Hb som åter hade stigit, hon bad mig ringa blodcentralen igen och be om en tid för tappning denna vecka. Usch, jag blir så trött på allt som trasslar till mitt liv.

Jag har varit så trött nu i flera dagar, tror det är fibron som spökar och jag kan inte göra så mycket då. Vår hundvakt har haft Watson både igår och idag och ska ha honom i morgon, det räcker för mig att gå ut med honom på kvällen. Idag har jag varit ner till Ica och handlat lite, släpade mig hem det är då sjutton att kroppen ska vara så slut.

Har fått remiss till min tidigare sjukgymnast, jag ska börja med styrketräning hos honom, han är så himla vänlig och bra på sitt jobb.

Jag stickar och stickar på mina Kalixvantar är framme vid tummen nu, det är roligt att sticka mönster fast jag inte är någon fena på det, gör så gott jag kan.

Ingen ide att tänka när bollen är tom

~ livsglimtar ~ 2 kommentarer

1626287et7zn4693l

Tänkte att det var konstigt att min man som lever med en riskgruppsperson dvs mig inte fick vaccinet samtidigt som mig på sjukhuset. Det tar ca två veckor för vaccinet att börja verka i kroppen och under den tiden kan man ju ha otur och få influensan via sin man.

Jag har aldrig haft influensan, aldrig vaccinerat mig tidigare. Vore väl idiotiskt att få den nu när jag är svagare i kroppen och mer mottaglig.

Idag har jag varit deppig, låg och funderade på vem jag skulle ringa och prata med för samtal brukar alltid vara bra när jag blir deppig. Men jag orkade inte ta mig samman och ringa någon. De ringde från sjukhuset igen och gav mig tiden till morgondagens isotopröntgen och så sa sjuksystern att kreat var lite högre nu igen fast det i sig inte är alarmerande högt, men jämfört med mitt eget värde när jag låg på sjukhuset och nu så har det ju rört på sig uppåt. De är ju så noga nu med alla värden för att kunna mota Olle i grind om en avstötning är på gång och den där noggrannheten tar nästan knäcken på mig. Det ska bli så skönt när jag har kommit över den här tre månaders perioden med provtagning två gånger i veckan och läkaren varje fredag.

Aldrig i hela mitt liv har jag blivit så omhändertagen i vården och jag kan bara prisa dem alla som gör ett så fantastiskt jobb med att hålla ordning på mig och alla mina olyckssystrar och bröder. Det är bara jag som är för skör och blir rädd när de ringer och ber mig ta ännu fler prover för att något kanske kan vara fel. Det går liksom inte att prata med sig själv och sansa sig i sin oro, jag har kommit över någon gräns för länge sedan så nerverna ligger mer utanpå. Klart att även medicinering har med mitt mående att göra, cortisonet kan verkligen ge svalliga känslor och även de andra immundämpande medicinerna ger många biverkningar.

Idag lyckades jag cykla i 10 minuter och jag kände att jag nog kan cykla en stund till imorgon på eftermiddagen. Det är verkligen märkligt att vara så här svag och ynklig, jag har ju tänkt att jag ska cykla eller promenera en stund som ska ökas med tiden, men jag kommer liksom aldrig igång. Jag är yr i bollen, svag i knäna och allmänt körd i botten. Jag skakar i kroppen, flåsar och får som frossa då och då vilket inte gör att jag orkar prestera något under den tiden, alla de där sakerna är biverkningar och så har jag ännu problem med handlederna. De värker och svullnar nu har de t.o.m mörknat och ser ut som ett dovt blåmärke upp efter handleden. Ja, jag ska ta upp det med läkaren på fredag igen höra vad han säger om färgförändringen.

Jag kunde aldrig i min vildaste fantasi förstå att man skulle bli så risig av att få en ny njure, att tabletterna gör en så risig. Hur mycket jag än vill en massa saker så går det bara inte att prestera på ren vilja. När jag läser om andra som har fått en njure som verkar må så hiiimla bra och en del kastar sig tillbaka till ett jobb så snabbt att jag knappt tror att läkarna har hunnit sytt ihop såret. Då fattar jag inte hur det kan vara så olika, det är då jag blir så rädd och funderar över varför det är så här risigt med mig. Ok, jag har fibromyalgi och den gjorde mig pensionerad, så risig är jag bara av den så jag kanske är orättvis mot mig själv när jag oroar mig och tänker att jag är svagare än andra. Man ska inte jämföra sig men det är svårt att låta bli …

 

 

 

 

Fibromyalgin på återbesök

~ livsglimtar ~ 7 kommentarer

Tänkte sova ut idag men blev väckt av distriktan som skulle ge mig järnsprutorna, hon sa att de inte kunde ge mig sprutorna pga risken för andningsuppehåll. Trött jag blir på allt tjafs, att det ska vara så svårt att få lite behandling på sin egen vårdcentral. Så nu måste jag ringa till min syrra på sjukhuset och boka in nya tider med henne för att få sprutorna vilket kommer att gå utan problem.

Jag som hoppades slippa åka tåg och tunnelbanan, är både lite för trött för att flänga runt och sen tycker jag att risken för att bli smittad är för hög. Maken kan ju inte leka chaufför till mig på vardagarna, han kör när han kan, men har ju ett jobb att sköta.

Idag har fibromyalgin slagit till igen och det är så typiskt att man får en rejäl släng efter att man har gjort något som överansträngt kroppen dagen före. Jag vill så gärna vara barnvakt fast inte så många timmar som det blev igår, kroppen orkar inte.

Så idag när jag skulle sova ut blev jag väckt och kroppen signalerar att jag kommer att gå en kortare sväng med hunden, äta lite och sen sova i flera timmar. Kul dag eller hur?

Men under kan ske varje dag och jag är alltid öppen för det, tänk om jag vaknade en morgon och var frisk, bara så där. Nej, orealistiskt att tro så, men jag kan ju få en och en annan kraftdag som känns som ett under, det är vad jag längtar efter.

Nu ska jag sega mig upp ….

Är det inte det ena så är det det andra

~ livsglimtar ~ 7 kommentarer

ankaMin nya läkare ringde och talade om att jag behövde fosfatbindare och järnsprutor. Det var ju väntat att det skulle bli mer tabletter och annat för att hålla balansen. Imorgon ska jag ringa och höra om jag blir opererad vilket min läkare trodde. Om inte så ska vi planera inför insättandet av slangen i buken som jag ska få påsdialys genom.

Jag är så glad att jag fick den här läkaren, hon känns så himla bra att prata med. En som fattar att man mår skunk och att kroppen håller på och lägger av. Man får ju massa problem med kroppen när njursvikten sätter in och som inte det räcker så får man andra problem uppe på det hela.

Ni vet ju hur jag har kämpat med järntabletterna under lång tid och en mage som har varit allt för hård. Det skapar andra problem, det mest pinsamma av alla som jag knappt  kan stava till hemorrojder, en liten jäkel. Tänk jag har fött två barn och burit lite övervikt i många år utan hemorrojder, men en hård mage det ordnade biffen. Så nu är det salva och  raketer i baken som gäller… pinsamt att se verkligheten i ögat.

Sen har jag fått en inflammerad slemsäck i en stortån … men hallå! Magen är svullen som värsta graviditeten… ena höften värken så jag blir galen och jag hoppas det är fibromyalgin som har slagit till och att det inte är något i ryggslutet som har passat på att lägga sig snett.

Min lunch som jag har ätit nu under lång tid utan problem A-fil och flingor går bort nu då fosfathalten i kroppen är för hög och det innebär att alla mjölkprodukter ska dras ner till ett minimum. Vad ska jag äta till lunch? Jag som inte vill ha något och var så glad att filen med flingor och en macka gick att få ner.

Nu ska jag steka lammkorv håller på och kokar mos på palsternacka som omväxling.

Jättegrytan och jag

~ livsglimtar ~ 6 kommentarer

Här sitter jag med jättegrytan Albin och 2 kilo lammdetaljer alltså lammbitar med både ben och kött. Jag blir trött bara jag ser på det hela, men middag ska det ju bli iallafall. Jag ska koka ihop en gryta av enklaste slag då jag inte har lust att böka för mycket. Dottern kommer över på middag och ska sen ha Watson över natten. Nästa helg flyttar hennes fästman med katt in, så det kanske är sista gången Watson kan vara hos henne.

Denna ljuvliga ”sommardag” har jag det segt, fibromyalgin har satt sig i höfterna och nederdelen av ryggen ner mot baken. Det gör ont och jag har mest lust att gå och lägga mig. Vi har varit ute en sväng Watson och jag, han gjorde som jag tänkte igår la sig i vitsippsbädden och ville inte alls gå vidare med mig. Det är så vackert med dessa vitsippor att det knottrar sig på armarna när jag står och tittar ut över överflödet av blommor. Vi satt på ”vår” bänk och njöt av glittret i havet och allt underbart som hör till den här tiden.

Imorgon hämtar maken och sonen husbilen och det ska bli mysigt att få se vårt fina sommarhem igen. Nu har vi mycket planer på allt som ska fixas i bilen, jag hoppas vi kan sticka iväg snart på en tur. Men denna helg blir det inget och nästa ska jag ha kalas så den helgen går ju också bort.

Jag har börjat få mer vatten i kroppen, jag tar ju vattendrivande tabletter men de är inte så effektiva längre antar att jag behöver öka dosen något. Magen har jag fått lite fart på tack och lov, äter varje dag i filen 5-6 kokta katrinplommon och som om inte det räcker så äter jag dem direkt ur burken framför tv:n på kvällarna. Jag får rätt ofta attacker av illamående just när jag behöver gå på toa och göra nr 2, det är som om kroppen slår knut på sig själv, jobbigt och inte alls normalt.

Nu tog jag en paus i skrivandet, tog ur en tvätt ur maskinen och satte på en ny. Slängde ihop lammgrytan så den puttrar nu och ska göra så i 1½ timme, sen ska jag hacka 8 vitlöksklyftor, rivet skal av en citron och persilja som ska ner i grytan. Nu tänker jag gå och knoppa på soffan för jag är så trött att jag nästan inte håller ihop.

Trevlig helg på er alla goa vänner!

Paradiset

~ livsglimtar ~ 12 kommentarer

I snigelfart, men äntligen är det klart på balkongen. Vi fick tag i självvattnande balkonglådor och köpte finaste jord och små penseér, mörkt lila och mörkt blå, står sig fint mot det nymålade Stockholmsvita. Nu är det bara de flortunna vita gardinerna som jag väntar på, posten tog nog påsklov rätt tidigt i år tror jag.

Vi har hjälpts åt, men maken har ju tvättat fönstren och donat med det tyngsta sakerna, jag fjuttar runt och pyntar, planterade blommorna och nu har äntligen pelargonerna fått ny speciellt jord att trivas i.

Imorse satte jag mig där ute i vårt paradis, strålande solsken, spegelblank vattenyta och sjöfåglar som skriar i alla dess tonarter seglandes förbi mig. I buskarna och träden håller resten av små fåglar serenad med trillande toner av alla sorter, antar att det mest lockas och pockas för att få bilda familj.

I påsk är många bortresta så lugnet har lägrat sig över nejden, jag mår som bäst när det är tyst, så tyst det nu kan bli när man bor i ett hyreshusområde och med den stora larmande staden tvärs över fjärden. Det är det som är så skönt när jag sitter på balkongen, jag ser staden och hör ett avlägset brus men slipper delta när tröttheten hänger på.

Ikväll ska vi till dottern på påskmiddag, hela familjen samlad och lilla marsipangrisen längtar jag efter att få krama på, nu har vi inte setts på en vecka så det är verkligen på tiden. Det är roligt med dottern som ger sig i kast med middagar och klarar det med glans. Roligt för att hon går i mina fotspår och gillar att ställa till med trevligheter och bjuda till. När jag tittar på bekantskapskretsen så är det inte många som orkar bjuda till på sånt. Om det är lathet eller kassa som styr vet jag inte. I vår familj bjuder vi till när det finns anledning att festa, att det sen inte har blivit så mycket att skryta med de sista 4 åren kan jag inte göra så mycket åt. Njursvikten och fibromyalgin tar sitt och det som blir kvar räcker knappt åt mig själv.

Men det ska väl bli ändring på det om jag får en chans. Blir nästan lite rädd när jag tänker på hur mycket jag vill göra om jag blir frisk, får nog lära mig att ta en sak i taget och fibromyalgin den sitter där den sitter, men den ska jag ge en käftsmäll så fort jag kan börja träna som en vanlig människa igen. Är helt övertygad om att man ska träna rätt ordentligt när man har fibromyalgi.

Sen kommer det tillfällen när man får skov och då ska man vila, men övrig tid ska man motionera.

Mötte en granne utan sin hund en dag och han passade på att hälsa på Watson som han aldrig kunnat då hans tik är så sotis. Vi stod där och pratade och han berättade att han efter många månader ännu höll på med en lunginflammation som aldrig verkar släppa taget om honom. Usch, så jobbigt förstod jag självklart, det här med andningen förstår ju en astmatiker. På något vis halkade vi vidare i sjukdomsträsket och jag sa att jag väntade på en njure. Hans min … tystnad och så ett generat skratt följt av; här går du och väntar på en njure och jag pratar om lunginflammation Det tyckte han var magstarkt …

Men jag sa som jag har sagt förr att var och en har ju nog av sin plåga och behov att ösa ur sig. Det är ju inte så att vi som är mer ”redigt” sjuka har monopol på att må dåligt. Fan man kan ju nästan dö av en kraftig förkylning, en sån kan sänka vilken stark bjässe som helst.

Sätter in en bild på balkonglådorna  20090210-005

 

Rännilar av blod som banar sin väg

~ livsglimtar ~ 10 kommentarer

Dagen har mest bjudit på en slags dvala sängliggandes, själva förkylningen vet jag inte vart den tog vägen. Antar att det var en synnerligen fibromylagimärkt dag med både halsont och förkylning. Men trött så in i norden var jag redan igår, tänkte ett tag att kanske hade det hela med mitt provsvar att göra. Jag har ju förr alltid fått en svacka när jag har lämnat prov och väntar på svar. Som om jag varje gång förbereder mig på det värsta…

Redan igår ringde sonen och sa att han skulle komma och fika på kvällen, han skulle ta med sig den lille godingen. Jag insåg då när de kom att jag var svag och trött men det gick att rycka upp sig några snäpp när han den lille kom i min famn. Jag tror banne mig han healade mig när han låg där och sov så tungt. Jag har sagt det tidigare, säger det igen, det händer något med mig när jag får vara nära honom.

Då kan man ju tänka sig att jag ska vara piggare idag.. men se så har det inte varit, jag har nog sovit så där 3 timmar i två omgångar.

Jag drömde en så otäck dröm, jag satt ute på en filt på den grönaste gräsmattan och njöt i solen med en bok. Det fanns andra personer runt om men ingen som jag kände igen. Rätt vad det var dök det upp en hemmagjord farkost med två killar i ovanför vårt huvud.

Jag minns att jag blev rädd och tänkte att de kunde landa någon annan stans. De hovrade över oss inställda på att landa där jag satt, maskinen såg ut som en sån som man ställer ett stort parasoll i, de satt på den ”tunga” delen och över sig hade de faktiskt något som såg ut som ett parasoll. Ljudet av en båtmotor hördes, de skrek ner till oss att vi skulle flytta på oss.

Men det hann vi inte för motorn bara la av och så singlade de rakt ner från hög höjd. Plötsligt var det min dotter som satt med mig och jag tänkte bara på hur jag skulle se till att hon inte såg det hemska som höll på att hända. SPRING skrek jag åt henne och tog hennes hand och drog bort med henne i samma veva som jag hörde de två pojkarna slå i marken. Jag vågade inte titta, min fantasi skrämde skiten ur mig.

Vi sprang in i ett hus som inte var vårt, men öppet för allmänheten. Väl där tappade jag kontakten med min dotter, jag hade hela tiden så svårt att se tydligt. Jag tänkte att det är som när man vaknar och inte ser så bra den där första stunden. Jag kliade mig i ögonen och såg så dåligt och var hela tiden medveten om att jag inte såg klart.

Sen insåg jag att jag måste ut och hjälpa de där pojkarna fast jag var så rädd för det jag skulle få se. Skrek åt någon ”har ni ringt ambulansen”? Vet inte om jag fick något svar för jag gav mig ut igen mot olycksplatsen.

Gick genom något som liknade en vårdcentral och som tur var fick jag höra att det var det någon på plats som vårdade pojkarna. Jag gick med tveksamma steg för att hämta min filt och min bok. Vid gräsmattan stod det många och tittade nyfiket på ingenting, jag genade över gräsplätten och såg till min fasa långa rännilar av blod som banade sig väg mellan grässtrån och lite smågrus som fanns i slutet av gräsmattan. Åhh, läskigt mycket blod och jag tänke att de nog inte kunde ha överlevt. Tog min filt och bok som låg lite på sidan om olycksplatsen.

Det var i stort sett drömmen och jag funderar nu över vad det är jag inte ser klart på? Är ju inte så svårt att tänka sig att jag är rätt förvirrad rent mentalt inför det här jag ska gå igenom med donation eller ej. Jag är tröttare än trött och sover lätt och hur länge som helst. Kan vakna upp och liksom känna att jag bara måste gå upp någon gång, men kroppen är så trött att det är lättast att bara vända lite på sig och somna om. Jag flyter omkring i någons slags dvala när jag sover på dagarna, mycket konstig känsla och ett tillstånd som inte hör till en normal lite tupplur. Förr om jag la mig en stund på dagen så sov jag sällan länge, en kvar eller 20 minuter sen var jag pigg igen. Nu kan jag sova i timmar och klart att jag känner mig lite piggare när jag vaknar. Men piggheten brukar inte stanna på besök så länge hos mig.

Matlagning mest hela dagen

~ livsglimtar ~ 10 kommentarer

118px-gustav_klimt_035Smiter en stund från laxpudding, kålpudding och korvgrytan, antar att jag får hoppa in snart och göra kalopsen. Just idag har jag ont i halsen och känner mig risig, jag tror det halsonda hör till fibromyalgin som har satt sig i skinkorna och baksidan av låren.

Det gör ont … minst sagt, konstigt att jag ofta får ont i halsen när fibron spökar.

Igår när vi kom hem till sonen (han fyllde år) så låg mitt barnbarn på en filt på golvet och blev så till sig när jag satte mig och ”pratade” med honom. Nu hör man början till joller och en del högre ljud som plötslig kommer ur den lilla munnen. Jag kan baske mig inte sluta titta och klämma på den lilla godingen.

Idag blir det nog inte så mycket mer än matlagning, jag funderar på att svänga ihop en banankaka till kaffet men det återstår att se om orken finns. Jag tror att min man nu börjar inse varför man ska ha en extra liten frysbox. Det blir mycket mat över och det vore så smidigt om jag kunde packa matlådor på en gång och frysa ner till kommande veckas luncher till sonen.

Vår nuvarande frys är proppfull och vi förgriper oss ständigt på den i våra försök att klämmer in mer än den mäktar med. Jag och min önskan om en liten frysbox … vi får väl se nu när han själv står med mig och lagar mycket mat varje söndag Det har till och med varit han som har lagat mestadels av maten för jag är rätt trött, han säger att det är kul att laga mat. Vilket jag inte har svårt att förstå som själv normalt älskar att laga mat.

Nu ska jag ta tag i kalopsen om inte min flitiga man har klarat av det själv.

Inte alltid man känner ändan inte

~ livsglimtar ~ 13 kommentarer

1585316jkfvhgsfjxGårdagen började så fint, men kroppen ville inte vara med på eftermiddagen så det var bara till att sova. Fibromyalgin satt på alla tänkbara ställen, ett av de värre är nog ändan. Ja, konstigt nog får jag ont som fasen i fästena mitt i skinkorna. Kan inte sitta normalt utan går helst och lägger mig. Så det blev ingen tur till affären, hade fullt upp med att tärna lite fläsk till middagen. Jag kokade vitkål och potatis och hade skinksås till, orkade nästan inte tärna fläsket. Det är då jag kämpar på och blir arg och ledsen på en gång, att en så vardaglig sak som att skära lite fläsk ska vara som att resa till månen.

Maken kom hem och åt middag, resten åkte ner i matlåda till sonen och då tänkte jag för mig själv att ingen av dem vet hur slut jag var av att tärna fläsket. Det måste vara obegripligt att man kan bli så slut av en sån sak …

Ännu har inte ovädret dykt upp, Watson är med hundvakten och kommer hem på eftermiddagen. Så jag ska ta det lite piano idag, har bara ett uppdrag; En kladdkaka med fuge. Jag konstaterade imorse att jag stadigt men säkert går ner i vikt, så jag kan gott äta kladdkaka till tet ikväll. Kaffet har jag prövat på, men det funkar fortfarande inte för magen. Jag kan dricka lite, men känner att det är lätt att avstå. Oroar mig för att magsåret inte ska vara läkt till den 20 när jag ska dit igen och pinas med slangen.

Blodvite uppstod och annat misslyckande

~ livsglimtar ~ 14 kommentarer

1168777529Jisses vilket oväder, regnet trummar på rutorna och blåsten kastar allt i en virvel av lösflygande höstlöv på rutorna. Dagen seg som en deg som jag för den delen satte tidigt, degen till ett matbröd som blir allt annat än bra, ni vet som jag att vissa dagar blir det bara fel på allt man gör.

Började tidigt med att jag inte kunde sova utan gick upp och tog kaffe när mannen satt i köket, bara en sån morgon fattar ju vem som helst att det är döfött, att vara vaken så tidigt. Sen har vädret förföljt mig, slog på ändan när jag var ute med hunden, men överlevde utan problem, den där bröddegen jag satte har för mycket mjöl i sig, så det brödet lär ju inte bli som jag har tänkt mig. Fick lägga mig och sova på dagen för fibromyalgin är för j*vlig gör mig tröttare än trött, som om inte njursviktens trötthet skulle räcka.

Middag, jisses ska det alltid ätas, har rökt lax i kylen och tänker; stuvad potatis med dill till. När jag skär potatisen i bitar så skär jag halva fingret av mig, blir så frustrerad när det händer sånt som inte ska hända nu för tiden. Ja, jag gråter rakt ut som en idiot, medans jag letar och svär efter plåster med ett hushållspapper runt fingret i ett paket som skulle räcka i vårt hushåll säkert en månad.

Igår blev jag biten och idag ser jag ut som om min man har tagit för hårt i min handled, Watsons fina bandagerade bakben är han fasligt noga med att vakta. Jag ser plötsligt att stygnen tittar ut, bandaget har åkt ner. Tänkte mig inte för, blev bara förskräckt att han hade hunnit gnaga på stygnen. Böjer mig och tar tag i hans bakben och då bet han till ordentligt. Nä, det gick inte hål, men ont gjorde det och blått blev det och arg blev jag, så arg att han blev lyft i nacken och under magen. Ställde honom på hundbordet och satte nytt bandage, tänk att då går det bra, när man står på bordet, då är han aldrig lika uppkäftig. Sen när det var klart så var jag så slut att jag ställde ner honom på golvet och bara la mig ner och storgrät. Visst låter det som om jag är färdigt för psyket eller hur?

Jag har inte så mycket kraft kvar i kroppen och när det då händer saker där jag antingen blir väldigt rädd/arg eller tar i fysiskt, upprörd på något vis så rinner, verkligen rinner energin ur min kropp. Då är det inga svårigheter att lägga sig på mattan och storgråta. Men det är väl sånt som man kanske inte skriver om och jag ska ärligt skriva att sånt inte var vardagsmat för mig före jag var njursviktig.

Tror att jag grät så någon gång när ungarna var små och sjuka, jag bara inte orkade vara en glad mamma utan la mig i en hög och tjöt. Då fick jag tröst av barnen som verkligen kan trösta och vara goa när man blir ledsen, igår var det hunden som tröstade mig. Jag blev slickad i hela ansiktet och han for som en skållad råtta runt mig för att jag skulle bli glad igen. Jag är helt övertygad om att han visste varför det brast för mig och sin egen inblandning i det hela.

Nej, nu får jag allt gå ut och snacka med den där dillstuvade potatisen som höll på att sluta i ett blodbad.

yg4491