att läsa sin kommuns tidning och i dödsannonserna få syn på en vän som har dött. Ett äldre par som har passat vår hund så ofta under all den tid jag var njursviktig, dialyserande och slutligen transplanterad. Jag vet inte vad jag skulle gjort utan deras stöd med vår hund, mina gamla kära grannar och jag som tjatat om att jag skulle ringa. Vi har umgåtts mycket med dem genom åren, påskmiddagar, födelsedagar och så har de besökt oss på landet flera gånger.
Idag blev jag hämtad av min dotter och tvååriga barnbarnet, första gången jag åkte bil med min dotter vid ratten, hon fick körkort för ett år sedan. Så nu har jag blivit bjuden på lunch och ligger och vilar i hennes soffa, barnbarnet sover och dottern är på fotvård, så jag är barnvakt.
När jag blev hämtad så ser jag plötsligt den äldre mannen vars fru nyligen dött, jag hoppar ur bilen, han står vid återvinningsstället. Jag kramas och kramas, klappar och får höra hans historia och om tystnaden, ensamheten. Jag talar om att jag kommer till begravningen och att vi allt får fika framöver, jag kan kila över till honom och han kan komma till mig. Deras dotter ligger på sjukhus sedan några veckor, så han kommer nog behöva mig lite framöver. Det gör ont i hjärtat när jag tänker på att hans fru som dog låg på sjukhuset vid ett tidigare tillfälle och ingen av dem kunde somna, de hade aldrig varit ifrån varandra och alltid somnat hållandes i hand. Jag blir så rörd, nu har han ingen att hålla i hand.
Jag tröstar mig med att vår hund av samma ras som på bilden som nu är död har fått sällskap av kärleksfulla Irene, de är nog lyckliga att ha varandra.
Sen när dottern kommer tillbaka då ska vi ner till Spånga Torg där jag ska köpa ortopediskt vettiga skor på en specialaffär som har allt en fot kan behöver Kolpa heter de, sen blir det fika och onyttigheter till barnbarnets och min glädje, dottern har slutat med sött duktigt nog.
Livsglimtar 