Tidigt vaknar jag och inser att kroppen är annorlunda, ligger kvar i sängen, ovillig att dra undan mina mjuka, varma och omfamnande sängkläder. Ligger där och känner in kroppen och inser att den starkare värktabletten har jobbat på ett helt annat vis än de vanliga Panodil jag tar ibland.

När man som jag har ständig värk någonstans i kroppen sedan tjugo års ålder av fibromyalgi som bara flyttade in i min kropp utan att fråga om lov.  Då är man så van att ha som en värkmatta i hela kroppen att man inte vet hur det borde kännas att ha en kropp, det vill säga inte alls.

Så jag ligger där och njuter av att kroppen inte har ett dugg att liksom peka ut denna morgon. Tankarna slingrar sig ut och in och det jag inte vill tänka på tänker jag så klart mest på.

Katten som låg död mitt i vår körfil igår kväll, nyasfalterad svart gata, på väg till landet, ingen möjlighet att stanna bilen. I samma veva jag ser misse, svart med lite vitt runt nosen och blod, stel och inte i vår värld längre, så åker vi över honom. Inte på honom tack och lov, för då hade jag nog aldrig slutat gråta. Det här med alla djur vi människor dödar i vår framfart på vägarna har jag riktigt svårt att klara av, mosade fåglar med sorgsna vingar som liksom vinkar av vinddraget från bilarna som kör förbi. Hela mitt jag dras till det jag inte vill se och så gråter jag eller sitter och skärper mig för att inte gråta.

Denna morgon var det bara att masa sig upp och överraskas av hur mycket längre hösten kommit på landet än hemma. Maken har köpt en lövblåste som jag kan lova att han vill inviga idag, testa lite. Meningen är att han ska kliva i skyddsoverall, ta fram och fylla målarsprutan för nu ska nya huset målas invändigt.

Nybryggt kaffe fyller huset med sin längtansfulla runda doft, jag såg framför mig den rostade mackan med smör, marmelad gärna av aprikossmak och så skivorna med dansk fisost som vi kallar den hemma hos oss. Det är Svarta Sara eller Gamle Ole som vi periodvis bara måste dela vårt frukostliv med. Men till denna morgon har vi glömt att köpa rostbrödet vilket känns snopet när man är inställd på en kulinarisk morgonkick.

Nu ska jag ta en påtår och ute duggar det sa maken nyss …