Hudcancer och solande går inte ihop

Där for dottern och maken till Skottland, dotterns present till pappa på 60-års dagen.
Sonen hämtade vår bil och drog till vårt land med familjen.
Själv sitter jag här och brukar prisa den självvalda ensamheten, men just nu känns det mest, jaha, tomt.

Jag provringde till mamma för att se om Telia hade flyttat och öppnat hennes telefonnummer på den nya adressen, men så var inte fallet. Jag ringer Telia och frågar, då säger hon att ”den ska uppgraderas hela natten och vara klart till imorgonbitti”.
Jaha, säger jag.
Alltid lika förvånad att de inte kan säga saker på en gång när man pratade med dem om flyttandet.

Ute är det så vacker och somrigt att jag blir helt förskräckt, nu börjar årstiden när jag ständigt kommer känna en inre stress över att man borde så mycket.

Framförallt är det ute man ska vara, helst i solen hela dagen och på kvällen ska grillarna osa och getingar i solgass girigt söka sig ner i saftglasen eller på bullkladdiga småbarnsfingrar.

Det ska spelas krocket, kastas pil och alla tänkbara utelekar ska förhöja glädjen för oss alla. Ljuset, värmen och friheten, den eftersökta efter mörker och kyla har äntligen kommit till oss.

Till alla som mår bra av värmen och solens strålar, jag räknar mig inte till soldyrkarna. Värmen suger ut orken och drar värmen iväg uppåt 30 grader, då självdör jag. Strålandet får någon annan bjuda sitt fläsk på, min immunodepressiva medicin, ni vet den som ser till att njuren inte blir utkastad av kroppen. Den medicinen ger stort ökande av hudcancer, hudcancer och solande går inte ihop. Så det är skugga, keps och gärna en svart säck att dra över hela kärringen.
Där har ni mina somrar i ett nötskal.

Men ni andra ska fortsätta njuta i solen, vattnet, vid bryggan, i en segelbåt, på picknick filten, altanen, vid grillen var sjutton ni nu vill tillbringa sommaren. Själv håller jag mig utanför, lite i kanten av bilden av sommaren, i skuggan njuter jag av surrandet, fågelsången och att bara vara.

Med en roddbåt i arslet, vilken otur jag har

Vägde mig imorse, bara för att njurläkaren nästa vecka kommer att vilja  se vikten på pappret. Suck, stavar i blick och roddbåt i arslet. 🙂

Vad i hela friden gör man med sig själv när man inte vill, gå ner i vikt vill jag, men att ta ansvar för att det hela sker, verkar så långt bort att jag nog är både död och begraven innan jag kommer dit. Synd att man inte går ner i vikt av stickning, då hade jag nog sett anorektisk ut sedan länge.

Jag har sedan fyra dagar slutat med vanlig mjölk och allt med laktos i i ett desperat försök att få hejd på min krånglande mage. Magen håller på att knäcka mig och jag vet inte vad jag ska ta mig till om det är IBS som är väldigt vanligt hos oss med fibromyalgi. Just IBS vet de inte varför man får eller har något bot för heller för den delen, det är väl en sån sjukdom där ”gilla läget” gäller. Jag vill inte alls vara laktosintolerant, men nog skulle det vara skönt om jag kunde påverka magen med att välja bort laktos. Bara måste pröva det hela.

Tiden är som ett flöde som sköljer över mig allt för snabbt, jag hinner inte det jag vill och hinner jag så orkar jag inte, helgen blev inte alls som vi hade tänkt, det där ovädret snöade bort lördagens resa till Ikea och landet. Men skit samma för min del jag sov nästan hela dagen,  en sån där hopplös dag, spelar ingen roll om det är helg eller vardag.

Söndag bar det iväg med hyrt släp, Ikea är sig likt allt fanns utom madrasserna, för mig är det samma service som om Ica några dagar var och varannan vecka inte har mjölk hemma. En madrass i det där mellanläget som nog de flesta väljer, inte för dyr inte för billig. Undrar vad de har all uppdatering till, när de inte i god tid kan lägga in en order om påfyllnad. Teknikens under som skulle hjälpa och avlasta oss alla så mycket, vilken bluff.

På vägen till landet funderade vi på om vi fick in madrasserna i vanliga bilen? När maken plötsligt sa vi kör till Uppsala, okej, Uppsala, där fanns allt som tur var. Många timmar försenade kom vi till landet, maken började skruva ihop sängen och det höll han på med tills det var dags att åka hem. Det sista vi gjorde var att lägga på madrasserna och bäddmadrasserna, så skönt att det är klart. Men jag tror att jag var dum som tog den fasta madrassen, enligt min vikt är det den jag ska sova på, men tyckte den var som en planka att provligga.

Landet bjöd på två skilla, kan det vara allt som har planterats under alla år huset har stått där? Ska bli kul att se vad som ev dyker upp senare i vår.

Idag har jag planterat om alla pelargoner, tack och lov att det hela är klart nu.

Veckan som kommer ska sonen till Barcelona med dottern, hon bjuder honom dit på 30-års resa, vi håller med fickpengar och får leva med marsipangrisen tills pappan kommer hem igen. En hopfällbar gästsäng, köpte vi också till marsipangrisen i går på Ikea, ska bli roligt att ha honom här. Imorgon ska jag göra fyra papper med collage, en för varje dag som ”pappa hans” är borta. Tänkte att tiden för honom skulle kännas mer hanterbar om vi tar bort ett collage för varje dag och sista dagen är det ett flygplan på. Vi ska hämta ungarna på Arlanda, tror det blir en höjdare för marsipangrisen.

Tid och längtan är inte lätt när man är barn om det viktigaste man har reser bort ett tag, därför ska jag göra dessa collage till honom.

Nu är det dags att laga middag.