Tänk att en tossa kan göra mig så glad

Nu blommar det … verkligen, när jag gick kissturen med Watson så njöt jag av vitsippor och blåsippor en sån rikedom att jag blir tagen. Tänk att jag ännu vid 57 år ålder ännu känner mig upprymd och förvånad över vårens intåg.  Inte kan man tro när snön ligger meterhög att det finns växter som bara vänta på att få blomma igen.

Igår var jag till optikern och blev testad … ”du skelar” sa hon och så fick jag en remiss till en specialist med bättre medel att undersöka just denna defekt jag nyligen har fått, en skelning som inte syns. Så mina nya glasögon får vänta ett bra tag på att bli verklighet … jag funderar efter några år av lila bågar på att köpa turkosa … inte vet jag, vi får se vad det blir. Sen flängde jag runt som en galning, gick ner till vårt centrum, både bibban, apoteket och en bokaffär stod på listan. Jag var så glad över att hitta bebistosser på Lindex … efter tips från en annan matte vars hund har haft samma problem som Watson. Dessa tossor sitter perfekt på tassen när han är inne, skydd måste vi ha på för att han inte ska slicka sönder svullnaden, nu slipper maken varje kväll byta dyrt bandage. Äntligen ser vi att det hela går åt rätt håll och tossan är perfekt, 39 kronor för 2 par istället för att köpa dyrt bandage om och om igen.

Synd att jag inte har lyckats dressera Watson att gå på toa

När maken kom hem åkte vi till stora härliga bullriga familjen vars näst yngsta fyllde tonåring. Som vanligt bjöds det på många skratt, verkligen en trevlig kväll. Jag hade även med mig en peng i kuvert till yngsta sonen och ett par stickade strumpor, tror det var maken som låg på sjukhuset när han fyllde år. Den yngsta med sina vackra bruna ögon som djupa brunnar … mellan oss lever kärleken. Jag fick lova att vi skulle ses snart igen och jag känner att det är så sorgligt att vi inte ses så ofta.

Jag vet inte om ni känner som mig ibland när det gäller en del barn? Det är inte det att han behöver mig för att hans föräldra på något vis brister, näää aldrig i livet utan det är som om vi har ett eget band mellan oss som gör att han/jag har ett behov av att bara vara där lite nära, prata, fantisera, läsa högt och bara mysa.

Att få vara den där vuxna som en period (när han föddes bodde vi grannar) hade lite extra tid att se, tid att lyssna att bara vara, sånt där som man som förälder mitt i smeten inte alls har så gott om tid för. Det är nog det som har bundit ett kärlekens band mellan V och mig. 

Nu har jag lita att pyssla med, ikväll kommer min vän som köpte de första två skåpen och köper även det sista. Tänk att jag kände det när hon var här första gången och hämtade skåpen. Ibland känner jag så tydligt hur det kommer att bli att jag blir lite full i skratt, men det går ju inte att säga till andra hur jag tänker. Allt för ofta har jag siat rätt om både det ena och andra … snacka Saab, bara visste att det där kommer inte att gå. Varför envisas med något som förmodligen redan har gjort sitt och varför slösa med våra pengar på privata ägares problem? Fattar inte varför vi ska gå in och betala allt som börjar halta med våra surt skattade pengar, dem ser vi aldrig röken av sen. Kanske skulle vi öppna bank och gå dåligt så kan staten (vi) betala det hela och vi som bank behöver aldrig betala tillbaka hur bra vi än går framöver.

Nej nu ska jag sätta igång ….

Första övernattningen

Gårdagen blev bara för mastig, vi var till Huddinge för sista gången, jag blir nu remitterad till Danderyd, de får ta hand om kommande provtagningar. Det var med en konstig känsla jag lämnade Huddinge, på samma gång som jag kände mig lycklig över att det här första året snart har gått till sitt slut, så är det vemodigt att avsluta något. (Sista gången på Huddinge blir det bara, om inget tillstöter, då är det Huddinge som har ansvaret för mig.)

Samtidigt som jag känner en lättnad över att slippa känna den numera välkända ångesten som själva synen av Huddinge ger mig varje gång vi har kommit dit. Fast jag fick livet åter där och har blivit fantastiskt omhändertagen hela vägen, så var det också där jag trodde att jag skulle dö. Aldrig i mitt liv har jag varit så sjuk och känt mig så övergiven blandat med de där obehagliga psykiska upplevelserna jag fick av medicineringen. Det fanns stunder när jag hur lätt som helst hade lämnat in för gott, utan minsta problem. Livet, själva levande livet har aldrig någonsin känts så overkligt och oviktigt för mig.

Efter Huddinge åkte vi direkt till IKEA och strosade runt i det svala varuhuset, det var inte mycket folk vilket jag var glad över. En lättare lunch och sen hem för att vara barnvakt till marsipangrisen, tills det var dags att gå ner till dotterns födelsedag med grillmiddag. Jag älskar verkligen min lilla marsipangris och han verkar må bra av att vara med oss, vi är ju hela tiden bara med honom och det måste vara underbart för alla barn att två vuxna bara ser dem hela tiden. Det är väl sånt farmor/mormor, farfar/morfar är till för?

Imorgon ska han sova över här för första gången, det ska bli spännande vi har många planer för hur söndagen ska förlöpa. Här ska grävas i sand och sen när vi kommer in ska han få sitta i badkaret och leka, han har bara dusch hemma hos sig, så ett bad i ett badkar ligger nog högt på hans tycka om lista. Idag ska vi laga en god mild gryta med lagom stora bitar av allt som han får till lunch imorgon.

Igår var ju marsipangrisen och sonen också med på dotterns kalas, så vi skrattade åt den lille glada token när han åt de där pyttesmå korvarna som dottern köpt speciellt till honom. Han är glad och sällskaplig den lille, rolig helt enkelt och fick oss alla att skratta gott.

När maken och jag stolpade hem ja, jag stolpade hem med värkande kropp av all rörelse jag fått under dagen då var jag så trött rent fysiskt, men så härligt det är med både kalas, släkt, barn och barnbarn. Det är gudagott att ha familj omkring sig.