Sent ska syndaren vakna …

… till det som borde vara en sk brunch men nu i sin enkelhet blir en grov fullkornsmacka med rostbiffsrest sedan gårdagens middag. Nattens tystnad med koncentrationen riktad i en bok, den kombinationen är oslagbar och småtimmarna flyger iväg.

Upp går jag när maken går iväg på städdag i föreningen, jag har inte dåligt samvete längre, livet blir inte alltid som vi har tänk oss och jag har väl nästan accepterat de rent fysiska sakerna jag inte längre mäktar med.  Men erkännas ska att jag tittar längtansfullt ut på de runda rumpor som visas upp när de flitiga klipper ner små träd och sly i dikeskanterna efter vår väg. Maken är en slitvarg och ställer upp varje gång föreningen kallar och snart kommer sonen med familj att bo här med oss, då kommer ännu en slitvarg med till föreningens nytta.

Visst sjutton fostras man in i den man blir när det kommer till ”städdag”. Jag har alltid inbillat mig att de som ständigt smiter gör det för att de tillåts smita och att de inte fick se sina föräldrar ställa upp för kollektivet, antar att även de var smitare, föräldrarna menar jag. Jo, man vill ju gärna ha högt pris när man säljer, men inser inte att arbetet runt boendet är otroligt viktigt för trivseln och dessutom höjer värdet även vid försäljning.

Själv har jag varit lite annorlunda genom åren som frisk, vi bodde i ett höghus i många år och jag anordnade städdag i huset för allas trevnad. Vi som dök upp fick en härlig eftermiddag när vi rensade runt huset, pratade och skrattade för att avsluta med att grilla korv. Förvaltaren kom med säckar och plockare och hämtade sedan allt skräp. Det var där jag lärde mig att folk är verkligen olika, vilket ju är så fint i vårt land. Några kom hem mitt i städningen och såg förvånade ut, skyndade förbi utan att hälsa. Andra stannade till för att passa på att vara oförskämda ” Sånt här betalar vi förvaltaren för att göra”. Alla de där som jag ser som förlorare i samhället, alltid någon annan som har skyldigheter, själv har de bara rättigheter.

En man i huset en riktig föreningsmänniska (vilket inte jag är) hade massor av korv kvar i frysen sedan Nationaldagens firande på Millesgården och den korven skänkte han till oss. Men se den korven skulle minsann ”förvaltaren ha betalt” tyckte en del av de som gick förbi utan att delta mer än med en glappkäftskommentar. Usch, de där ”olika” kan jag vara utan, de är aldrig riktigt med om det inte är är lönsamt enbart för dem själva. Slöfockar och samhällets bakåtsträvare, de har fullt sjå att hålla ordning på allt andra har skyldighet att göra för dem.

Nu lockar solen, fåglarna och det skira gröna på sällskap så ut ska jag och njuta. Fridens på er alla!

 

 

 

 

Dyker ner i tidigare intresse

Undrar sa flundran hur lång tid förkylningen tar?

Perfekt tid att bli förkyld … menar med snöoväder och kylan där ute. Jag nyser så högt att jag nästan får lock för öronen, tycker jag börjar låta som min pappa gjorde. Han nös så säkert hela grannskapet tog del.

Maken skickade jag iväg för att handla idag och på vägen ut fick han gå iväg och mata fåglarna.
Så fort jag blir frisk ska jag själv ta mig en tur dit varje dag.
Jag har roat mig idag med att titta lite på horoskop, dels mitt eget från året som gick och lite på året som nu kommer. Jag har kommit så långt ifrån astrologin, förr var det som att andas för mig att tolka och ständigt hålla mig ajour med planeterna. Undrar hur det har gått för alla som var med i StockholmsAstrologerna? Gemytet som fanns när föreningen hade sina träffar, allt prat och tittande på andras horoskop, alla föreläsningar det var så totalt engagerande. Många intensiva och bra år för min del, alla mycket speciella människor jag mötte  fick mig att vidga mina vyer.
För er som aldrig har varit med i en förening med lite udda intresse så kan jag lova att man lär sig väldigt mycket om religion, andlighet och människor i grupp för att inte tala om stor konkurrens mellan astrologerna. En del var hopplösa som medmänniskor så fulla av sitt eget ego, allt de gjorde och sa var det rätta. Det fanns plats för många tolkningar, människan kan verkligen vara egoistisk, speciellt som vissa levde på det hela och ville ha alla kunder och ses som bäst. Jag är ingen föreningsmänniska egentligen, men det var själva astrologin som fick mig i sitt garn och där information om ämnet fanns där ville jag vara.
Idag är jag glad att jag hade den där långa perioden och brann för något, det är inte alla som hittar ett sånt bränsle till intresse under sitt liv. Jag vet hur det är att brinna både för mig själv och med andra, en härligt känsla.
Helgkram på er alla från