Golf änka

Igår sa jag till maken att imorgon ställer jag klockan, tar min medicin och somnar om, bara så du vet. Inte kunde jag somna om … gick upp och lagade lite frukost och undrade var maken var för Watson han var hemma. Jag tänkte att han handlar kanske Aftonbladet eftersom jag trodde att morgontidningarna inte kom idag heller. Men det måste vara väldigt långt till kiosken för han har inte kommit hem på flera timmar.

Plötsligt slog det mig, han och sonen skulle ju golfa för första gången idag, de lär inte komma hem på hela dagen. Så var det med den väntan.

Igår hade vi lite kalas och jag fick så fina saker det roligaste var nog sonen som hade nappat på min lust att fiska. Jag sa ju det när vi fick öringen från en granne att jag ville fiska men då sa maken att vårt kastspö var risigt. Så sonen gav min en hov och ett nytt kastspö, så nu ska jag planera för en fisketur.

Tårtan blev väldigt god, stor och dyr bara jordgubbarna kostade 44 kronor sen hallon, physalis och 450 gr 70% choklad som blev tryffel. En stor bit hamnade i frysen som nu är så proppfull att jag snart inte får igen locket. 

Idag ska jag passa på att knata på mitt gåband, nu ska jag börja min resa mot bättre kondition. Ska se om jag lyckas få in en bild på gåbandet …

Alla prövade bandet igår och tyckte det var kanonbra, vår dotter skulle skaffa ett hon också.

Marsipangrisen var inte alls pigg igår, han har varit hemma hela veckan med ännu en förkylning de tar aldrig slut för honom sedan han började dagis. Men igår var han hängig och jag tror att han behöver penicillin för nu har det gått en vecka sedan det bröt ut och då borde han vara piggare inte sämre. Inte nog med att han var snorig dotterns fästman kom också med en förkylning och det var jag inte så glad åt för den bröt ut precis, måtte jag inte få den. Men han var så ledsen för hans älskade mormor dog på morgonen. Men det var bra för honom att gå bort en stund och glömma sin sorg för ett tag.

Nu måste jag sätta igång dagen ….

Prosit

Snörvel och fräs

Redan igår kände jag mig svag efter turen med Watson, min väninna kom över och vi hade det väldigt trevligt under eftermiddagen. Senare på kvällen så var jag minst sagt irriterad över maken som denna höst/vinter har varit förkyld tre gånger. Men hur kan jag vara irriterad på det kan man undra, men tänk er en karl som aldrig är sjuk. Men just denna vinter när jag är extra känlig för infektioner så kommer han dragandes med den ena förkylningen efter den andra. Jag sa en dag att ”du lär väl inte nöja dig förren jag också är förkyld” nu har han lyckats med sitt nysande och hostande. Låter jag bitter och grinig så är det inget mot vad jag känner mig. Nog vore det skönt med ett eget sovrum så kan han ligga där och snora bäst han vill, kanske skulle jag klara mig då?

Tursamt har jag Watson hos hundvakten idag så jag kan hasa runt här i morgonrocken hela dagen. Jag har ringt sjukgymnasten och sagt att jag inte kommer imorgon och det gör mig också så grinig för nu vill jag vara där och kämpa på. Trot eller ej men jag har inte varit förkyld på flera år … jag fick ofta öroninflammationer när jag var mot slutet av njursvikten, men de bara kom utan förkylning, feber eller sjukdomskänsla, ont i öronen fick jag så klart. Öronen min svaga punkt på kroppen som visade sig när jag var som sämst, så det blev ju en del penicillin och massor av avsvällande otyg i både sprayform och tabletter.

Igår åkte vi ner till Willys och som av en händelse köpte vi många paket med näsdukar, vilken tur. Idag ska maken köpa näsdroppar och en sån där tub brustabletter med massor av vitaminer och mineraler, lika bra att proppa i sig, det som blir överskott kissar man ju ut och kanske kan kroppen suga i sig lite av något den behöver extra av just nu. Man inbillar sig alltid att det ska finnas en genväg genom snoreriet. Det finns liksom ingen förståelse för förkylning för min del, jag blir bara förbannad, har väl nog ändå med att ta mig upp till vardags.

Igår var marsipangrisen och hälsade på på dagis, det var inte första inskolningsdagen som jag trodde utan det blir nästa vecka. Så inatt vaknade han och spydde ner sig själv, sin säng och föräldrarnas säng och golv. NÄ, fy för dagis säger jag … vara där några timmar och sen är det dags direkt för sjukdom. Nu framöver börjar kämpandet med att överleva alla baciller dagis bjuder på … stackars barn.

Nu ska jag lägga mig i soffan och snora för mig själv.

Ett litet ynk idag

Här sitter jag och tycker sååå synd om mig själv, halsont och förkyld är inte att leka med. Det blir en dag i sängen med mycket sömn, som omväxling till andra dagar när jag sover i soffan, här ska sovas i sängen denna dag. Vad gör man inte för att få lite omväxling?

Igår var jag iväg till labbet och tog mina prover, det gick bra. Ute snöade det oavbrutet och snösvängen var väldigt sent ute, det här med snösvängen.. hur kommer det sig att ju mindre snö vi får desto mindre blir det plogat när snön väl kommer? Förr så gick plogarna varma redan tidigt på morgonen för att förenkla livet för oss alla. Nu får man vara glad om de plogar upp  vägarna vid lunchtid, trottoarerna använder de till överbliven snö.

Ringde min ssk och frågade om proverna idag, det såg väl skapligt ut, klart att kreatininet var sämre, men andra prover var lite bättre och det har nog med att jag äter så lite. Kaliumet var ännu sämre och jag blir ombedd att äta bananer vilket jag gör varje dag och en tablett med kalium, men det är ändå lågt. Det blir man trött av sa ssk .. jo, tack trött är jag så det räcker och blir över.

Nu fick jag höra att nu när alla prover är klara på min ev donator så skickas svaren direkt till Huddinge. Sen är det bara att vänta på en tid från dem, ops minst sagt.

Så här i slut tampen är jag rädd, kan inte annat säga och jag vet inte vad jag är rädd för? Att min vän visar sig vara olämplig som donator, eller att vi ska gå igenom allt och sen funkar inte hennes njure när den är på plats i mig, eller att jag ska bli så himla dålig av all medicinering man får för att hålla kvar den nya njuren i min kropp, eller rädd, bara helt enkelt skiträdd för att det kan gå åt helvete.

Jag har en önskan, att få en läkare på Huddinge som jag känner är MIN läkare. En som jag kan prata med, skoja lite med och känna tillit till. Det är min enda önskan med det som ska ske på Huddinge. Får jag en empatisk läkare så kommer allt att gå bra.

Har funderat på att sätta mig och skriva ner hur jag vill ha det om jag har oturen att inte klara av det jag ska gå igenom. Man vet ju aldrig, men min man vet ganska bra hur jag vill ha det med det lilla jag har att ge efter att jag har gått bort. Ni ser hur tankarna fladdrar runt i skallen på mig, de flesta av er tror nog att ni är odödliga.. det trodde jag tills jag blev sjuk. Det är så vi alla brukar fungera, vi tänker inte så mycket på sånt här om vi är friska, det drabbar inte mig utan andra. Tror man…

Tja, vilken muntergök jag är idag eller hur? Nu skyller jag på förkylning, inte lätt när en kvinna blir förkyld eller så.