Unga kvinnors ansvar att lära för livet

Idag känns det som om mitt skrivande pekfinger är mer likt en spikklubba än det smidiga hjälpmedel det normalt är i mitt skrivande. Gud så irriterad jag känner mig över att inte paddan tillåter en riktig fingersättning, klart det går att sätta upp fingrarna, men det är för trångt. Tänk så skönt det är med paddans möjlighet att kunna komma till med ord i livets alla varianter av sittande, liggande, hukande, stående osv. Men min stationära är himmelriket att skriva på med var finger på sin plats, då går det undan och pekfingret slipper få problem av att liksom gå in i väggen av all övertid.

Själv har jag gått in i semesterväggen av allt vilande i semestertider, får liksom inte ett dugg gjort. Varje år samma visa, maken han far omkring och är så nyttig att jag helt kommer av mig. Samma dag som han startar sin ledighet tar jag adjö för en månad. Visst jag diskar och donar med det vardagliga, men det är som om jag inte är med, som om jag sitter i en bubbla av ingenting.

En lång process gjorde mig till en betraktare av livet, mitt i men likväl utanför. Inte vill jag bli av med den del av mig själv som fanns där i mig och växte fram under de sjuka åren. Tänker ibland att den jag trodde mig vara genom fostran, uppväxt, den jag trodde mig behöva vara för att bli accepterad, få en plats i tillvaron inte alls var jag. Ok, orken är sig inte lik, och det minimerar mitt liv, men ibland är det inte så dumt att inte fara runt som en skållad råtta i sin tro att just min närvaro är det allena viktigaste.

Fast ärligt talat saknar jag den skållade råttan fast den gjorde mig utmattad och drog undan mattan under fötterna på mig. Den skållade råttan var ju fint för andra att träffa, osjälviskt vevade hon på, inget var för jobbigt att ställa upp på/för, duktig idiot.

Min dotter är en typiskt skållad råtta, fostrad av en och fy så jag känner mig dubbel i detta. Är så lycklig över den kapacitet hon har, överkapacitet, men vet att den har ett pris. Klart jag känner mig stolt över henne, att lyckas med det där som en del kvinnor kan, ha otroligt många saker på gång samtidig, med finess, kärlek och omsorg.

Yngre kvinnor över lag verkar inte lära sig så mycket i skolan och om livet nu för tiden, jag vill inte vara elak när jag säger att de är så vilse i pannkakan som man kan vara. Nu tänker jag inte på deras yrkesidentitet, utan mer den andra rollen som mamma. Många kan inte laga mat, städa, tvätta, planera, fostra barn allt det där som kvinnor klarat av i eviga tider. Mossigt va? Att tänka så könsbundet om kvinnor i vår jämställda tillvaro, eller? Mina tankar är just tankar och inget att gå i taket över, är väl bättre att vi gemensamt försöker få upp problemen i ljuset utan att ta det så personligt. Stora samhälleliga omställningar är liksom inte en personlig person det handlar om.

Nu finns det ju män som i och för sig är mer lämpade för ”ta hand om rollen och allt runt att ha ett hem”. Men inte är de så många att det täcker upp alla platser som unga kvinnor verkar ha övergivit. Jag känner mig arg och besviken över hur det har blivit och det är ju barnen jag tänker på och det rotlösa släkte som växer upp i spåren av detta. Det är inte så prima längre i vårt samhälle, barn och unga mår dåligt och hur kommet det utveckla sig vidare? Visst kan mans och kvinnorollerna förändras, men till vadå undrar jag?

Okunniga egon som bara flipprar runt i tillvaron med sina mobiler, alltid redo för information om nytt smink, kläder, partyn, alltid tillgängliga för andra, medan deras barn får ta hand om sig själva i den icke blickmötande tillvaro barn växer upp i idag. Det oroar mig så in i helvete, att barn inte kommer i första hand längre för allt för många.

Avslutar med att säga att det finns unga kvinnor som gör det jobb som krävs om man nu skaffar barn inte tu tal om annat. Men lite för många verkar så världsfrånvarande, okunniga, oskolade, icke tänkande ostabila människor och jag undrar varför de har blivit så? Vad har förändrats i skola, fostran och omgivning? När började det ske och varför? Och nej, jag tog inte upp mansrollen utan tänkte denna gång på alla mammor som barn mitt ibland oss saknar.

 

 

 

 

 

Dagens gnäll

1195354inr1vv541oDe här dagarna efter är alltid så grå och tysta, nja, tysnaden var väl inte så där total igår. Grannarna har tydligen skaffat något nytt gymnastikprogram med tillhörande slagverksorkester. Det har dunsat och hoppats nästan oavbrutet under dagen, på kvällen fick jag fnatt och kände att jag inte fattar varför de inte tänker på sina grannar, de stackare som bor under hoppas jag är döva.

Det här vanliga livet med ungar som dräller omkring och klampar när de går och leker hör ju till att bo i hus med andra. Vi lever och det hörs ibland, men när smällarna och hoppandet på parketten inte handlar om dans kring granen utan möjligen en sån där dansmatta som alla ska hoppa på timma ut och in, då tar tålamodet slut. Jag slog med en burk i väggen till slut, sen blev det tyst till fram emot 22.30 tiden då var någon igång igen och hoppade sig igenom golvet. Då suckade vi bara och höjde tv-ljudet.

Det är något konstigt med ljudet här, vi bor ju i lite större lägenheter och har vardagsrummen vägg i vägg och till dem hör ju stora ytor av parkettgolv. Det är som om ljudet dundrar med efter golvet in i vårt golv. Jag fattar inte det där, men väldigt jobbigt är det med hårda hoppljud timma efter timma. Ok jag gnäller här och nu men jag är inte sån som gnäller på grannarna. Men någon gång får jag tuppjuck.

Jag minns min egen uppväxt, vi fick inte gå med träskor i trappan utan sprang upp och ner med dem i handen om det var tidigt på morgonen eller sent på kvällen. Hemma fick man inte bolla eller åka skateboard inne om nu en sån hade funnits då, man fick vara tyst helt enkelt av hänsyn till grannarna. Skulle jag har smällt i dörren som en gör rätt ofta då hade nog mina föräldrar lyft av dörren till jag hade lärt mig att stänga den normalt. Så hade nog även jag gjord om det var min unge. Alla har sina sidor och inte är det en dans på rosor att ha tonåringar, men det är då man måste vara den  gränssättande föräldern, det är det som är kärlek.

Fostran är verkligen inte svart eller vitt här finns alla gråzoner med, det gäller att ha en väg och hålla sig till den. Inte smita som många gör nu för att det är jobbigt, man har andra saker man lägger krutet på och orkar inte när ungarna trixar.

Jag tycker att många föräldrar (inte alla tack o lov) skaffar barn, men sen inte vill inse hur mycket ansvar man helt enkelt får ta, allt man får avstå ifrån under rätt många år. De söker snabba slöa lösningar och smiter om de kan. Antingen är det skolans fel, som ska fostra och tros göra det föräldrarna har smitit ifrån eller så i sista hand samhället. Samma ser man på fiket där de brer ut sig när de borde vara hemma och mötas med sina barn istället för att sitta där ute och egentligen glömma bort sina barn behov för ännu en dag. Självklart kan och får man fika ute med sina barn men jämt? Tror man att ungen är en hund som man kan ha i väskan och ta upp när det passar?

Finns mycket jag inte fattar idag varken med det ena eller andra. Nu är det nog dags att stänga dagens gnällhörna.