Idag känns det som om mitt skrivande pekfinger är mer likt en spikklubba än det smidiga hjälpmedel det normalt är i mitt skrivande. Gud så irriterad jag känner mig över att inte paddan tillåter en riktig fingersättning, klart det går att sätta upp fingrarna, men det är för trångt. Tänk så skönt det är med paddans möjlighet att kunna komma till med ord i livets alla varianter av sittande, liggande, hukande, stående osv. Men min stationära är himmelriket att skriva på med var finger på sin plats, då går det undan och pekfingret slipper få problem av att liksom gå in i väggen av all övertid.

Själv har jag gått in i semesterväggen av allt vilande i semestertider, får liksom inte ett dugg gjort. Varje år samma visa, maken han far omkring och är så nyttig att jag helt kommer av mig. Samma dag som han startar sin ledighet tar jag adjö för en månad. Visst jag diskar och donar med det vardagliga, men det är som om jag inte är med, som om jag sitter i en bubbla av ingenting.

En lång process gjorde mig till en betraktare av livet, mitt i men likväl utanför. Inte vill jag bli av med den del av mig själv som fanns där i mig och växte fram under de sjuka åren. Tänker ibland att den jag trodde mig vara genom fostran, uppväxt, den jag trodde mig behöva vara för att bli accepterad, få en plats i tillvaron inte alls var jag. Ok, orken är sig inte lik, och det minimerar mitt liv, men ibland är det inte så dumt att inte fara runt som en skållad råtta i sin tro att just min närvaro är det allena viktigaste.

Fast ärligt talat saknar jag den skållade råttan fast den gjorde mig utmattad och drog undan mattan under fötterna på mig. Den skållade råttan var ju fint för andra att träffa, osjälviskt vevade hon på, inget var för jobbigt att ställa upp på/för, duktig idiot.

Min dotter är en typiskt skållad råtta, fostrad av en och fy så jag känner mig dubbel i detta. Är så lycklig över den kapacitet hon har, överkapacitet, men vet att den har ett pris. Klart jag känner mig stolt över henne, att lyckas med det där som en del kvinnor kan, ha otroligt många saker på gång samtidig, med finess, kärlek och omsorg.

Yngre kvinnor över lag verkar inte lära sig så mycket i skolan och om livet nu för tiden, jag vill inte vara elak när jag säger att de är så vilse i pannkakan som man kan vara. Nu tänker jag inte på deras yrkesidentitet, utan mer den andra rollen som mamma. Många kan inte laga mat, städa, tvätta, planera, fostra barn allt det där som kvinnor klarat av i eviga tider. Mossigt va? Att tänka så könsbundet om kvinnor i vår jämställda tillvaro, eller? Mina tankar är just tankar och inget att gå i taket över, är väl bättre att vi gemensamt försöker få upp problemen i ljuset utan att ta det så personligt. Stora samhälleliga omställningar är liksom inte en personlig person det handlar om.

Nu finns det ju män som i och för sig är mer lämpade för ”ta hand om rollen och allt runt att ha ett hem”. Men inte är de så många att det täcker upp alla platser som unga kvinnor verkar ha övergivit. Jag känner mig arg och besviken över hur det har blivit och det är ju barnen jag tänker på och det rotlösa släkte som växer upp i spåren av detta. Det är inte så prima längre i vårt samhälle, barn och unga mår dåligt och hur kommet det utveckla sig vidare? Visst kan mans och kvinnorollerna förändras, men till vadå undrar jag?

Okunniga egon som bara flipprar runt i tillvaron med sina mobiler, alltid redo för information om nytt smink, kläder, partyn, alltid tillgängliga för andra, medan deras barn får ta hand om sig själva i den icke blickmötande tillvaro barn växer upp i idag. Det oroar mig så in i helvete, att barn inte kommer i första hand längre för allt för många.

Avslutar med att säga att det finns unga kvinnor som gör det jobb som krävs om man nu skaffar barn inte tu tal om annat. Men lite för många verkar så världsfrånvarande, okunniga, oskolade, icke tänkande ostabila människor och jag undrar varför de har blivit så? Vad har förändrats i skola, fostran och omgivning? När började det ske och varför? Och nej, jag tog inte upp mansrollen utan tänkte denna gång på alla mammor som barn mitt ibland oss saknar.