Lugnet har lagt sig

efter oron inför barnvaktandet igår.

Barnbarnet har sedan i augusti gått under namnet gaphalsen och lämnade inte samma förtjusande känsla som tidigare barnbarn rört upp i mig.

Gladare fick man leta efter, inte ett vrål på hela kvällen och vällingflaskan slurpade han i sig med ögonlock som sänktes sakta men säkert som om vällingen lagt sig där enkom för att stänga av den lille för natten.
Visst smög vi som aldrig förr, rädda att han skulle vakna och ilsket vråla i timmar, men inte denna gång och det var en skönt lättnad.

Ännu en av de grå dagarna med rester av Helga rytande runt husknuten sju våningar upp på ett berg med Värtans öppna vatten tillåtande för vinden att bete sig mest som den vill, bara vårt hus behåller hatten på, tänker jag.

Inatt när sömnen var svår att fånga smög jag upp till Lchf:s frökex och tjockt smörtäcke i hopp om att lura in sömnen dit den hör hemma vid den tiden, i mig. Då såg jag Globen lysa smaragdgrön tvärs över vattnet, själva Kaknästornet var dock ljust blaskig mot förrgår knalligt koboltblå. Jag är en riktig loooser på dessa färgupplysta riktmärken i vår omgivning.