Yes tjoho!

Ligger i soffan och tittar på min make som blir mer och mer gul för varje timme, överdriver lite, men nog är han gul så det räcker och blir över. Sa till honom att han nog inte ska träffa några nya människor på jobbet imorgon.

Ser man ut som gula faran får man nog hålla sig med ”känt” folk. Han har inte haft ont sedan han fick sina nya suppar och tabletter och tror nu att han ska vara smärtfri till sin operation, när det nu blir av. Han har varit trött både igår och idag vilket inte är så vanligt, för att vara han.

Vi vilar och vilar, som två vrak i varsin soffa.

Jag fick ett lyckorus idag när sonen ringde och frågade försynt om vi var lediga fredag eller lördag som kommer? Ja, tror jag väl sa jag, som snabbt tänkte att nu blir vi kanske bjudna hem till dem på middag, men det hela var ännu bättre. Vi ska vara barnvakt till den lille grodprinsen, åhhh sån lycka!

Klart att vi tar honom de timmar de går på restaurang och firar sin ettårsdag. När jag stolt som jag vet inte vad, jag ringde dottern och sa ”att hon kunde komma då hon också, om hon är hemma,” då avbröt hon mig med att säga ”att vi, maken och jag har bröllopsdag den 4 februari.” Ops tack för tipset sa jag, som hade glömt det och maken med, vi är lika på den punkten. Hela 31 år som gifta, undrar hur det är med skaldjur för magen när man har gallproblem? Måste jag kolla upp för firar vi så vill vi ha mycket skaldjur.

Men vilken fest det blir nästan helg för oss, tänk att vi får förtroendet att passa grabben, det ska bli så njutbart, han kan få ligga på mig så länge han är här om han gillar det. Jag ska viska alla kärleksord jag kan i hans lilla öra och lägga till en liten saga om hur välkommen han är i mitt liv. Jag vill vara hans tant Brun, tant Blå, tant Grön och allt annat en farmor har att erbjuda.

Tänk så mycket drömmar man har när man själv får sina barn och tänk att man blir likadan när man får barnbarn. Skallen går i reafart med alla kreativa saker som jag och lille prinsen ska roa oss med när han blir större och jag friskare.

Farmor får besök

Fick besök igår av den lilla mjuka varelsen som är mitt barnbarn. Nu sjunger mitt hjärta mest hela tiden. När jag satt där med min man, ungarna och min bästa vän, så blev jag så rörd över livet det lilla. Han växer så det knakar, sover, äter och tittar en stund på oss, för att sen somna om. Det var första gången jag har haft tid att smeka och verkligen titta på honom i lugn och ro, pussa honom på den mjuka kinden och nosa på honom, han luktar så gott.

Sonen han matar och rapar och donar med den lille, som om han aldrig har gjort annat. Jag är stolt över honom och tänker att det man får som liten själv, är det man har att ge sitt eget barn. Så omsorgen om den lilla oroar mig inte ett dugg, när det gäller min sons kärlek och omsorg.

Idag ska jag gå ner till fotvården och bli ompysslad, det ser jag fram emot. Annars ser det ut som vanligt ute, grått och jag har tröttnat på den färger nu. Jo, jag bytte gardin igår igen för Barbro som hälsade på försökte förstora upp den smala spalten tyckte det var mycket som var tomt på höger sida och så var det ju. Jag önskar wp kunde sätta in lite nya teman, de är så tråkiga, många rent av fula.

Nu ska jag sätta fart på dagen.

En strålande grå dag

En stund att njuta av, invärtes sol
En stund att njuta av, invärtes sol

Här får man vara snabb som attan; Jag mår just nu bra! Har sovit väldigt många timmar inatt och idag, duschat, ätit frukost och kan ta hela världen i famn.

Måste ju bara passa på, dela med mig av undret att jag har en bra dag som omväxling till alla trötta eländiga dagar. Korken har flutit upp,  jag har nästan fått snoken över vattenytan.

Här ska bakas 2 kilo nötbröd vars recept jag hittade i Aftonbladet i veckan. Sonen kommer snart och hämtar bilnycklarna, de ska åka till IKEA och sen hälsa på kompisar. Då tänkte jag att de skulle få en limpa av mig när de lämnar tillbaka bilnycklarna, så det gäller att sätta fart.

Blev så inspirerad av DN:mat idag, där lagade de olika saker som de sedan frös in för att lätt kunna bli middag vid annat tillfälle. De pratades om grönsakslådor som man kan få hemskickade och maken hade pratat med en arbetskompis på jobbet om att det finns köttlådor av samma slag. Tänk att dela en gris/ox/rådjur eller lamm med någon, då får man lite i frysen utan att det blir för dyrt. Just att man kan dela med något. Min första kommentar var; Men då måste du skaffa en liten frysbox till mig! Maken han skrattade så gott, för nu är vi inne på min favorit igen, önskning nr 1 en liten frysbox.

I hela mitt friska liv har jag lagat mat, bakat och konserverat. Det är att planera i stor skala har jag alltid gillat, tanken att frysen är full av möjligheter likaså kylskåp och skafferi. Jag vill känna inspiration och veta att det mesta finns hemma, det är bara att sätta fart. Nu för tiden är det ju inte mycket med den här farten, men lusten finns ju där och lurar så fort jag har en bättre dag.

Tänk om många av dagens unga föräldrar tog sig tid en par timmar varje söndag, och ställde sig och helstekte kyckling bröst i ugnen eller strimlade dem och stekte upp med salt och peppar. Eller stekte en rostbiff i ugnen som sen blir två måltider en annan kväll efter ett jobb. Man kan koka linser och kikärtor och sen frysa in i påsar som man gör platta, vilket gör att de tinar snabbt och man kan i ett huj fixa en bra middag när man kommer hem och är trött en vardag. Eller gör en fiskpaté som man sen skär i skivor och fryser , ta fram en dag och gör en sås med lite räkor och koka potatis till.

Fiskburgare gjorde jag ofta när barnen var små, vår vän var fiskare och när han hade sålt det mesta till restaurangerna  i Stockholm så brukade jag få det som blev kvar, rätt små strömmingar som jag malde eller mixade med lite ägg och kryddor. Stekte och serverade som fiskburgare vilket ungarna älskade. Det som blir över fryser man till en annan middag.

När man har familj behöver man bakmaskin och i den häller man ner de ingredienser man behöver till det bröd familjen äter. Sånt gör man en vanlig kväll i veckan, bara se till att man har två rediga brödformar så löser sig brödproblemet. Det är inte jobbigt att planera för att både äta bättre och slippa känna sig stressad. Sen betyder ju inte det här att det enbart är mamma som ska sköta allt, jag tror att många män skulle gilla att baka matbröd om de bara fick lite hjälp att komma igång, inse att det inte är svårt alls. Om man lägger lite gnista på sånt här har man vunnit mycket mer än man fattar.

Mot brödbaket… OJJ OJJ Måste Gratta Klimakteriekärringen som fyller halvjämnt idag; GRATTIS min Goa Vän! Ska harkla upp mig och sjunga en snutt för dig!

Mammas flicka

Väcktes av telefonen och hörde en välbekant röst som sa att hon hade börjat skriva till mig, men kom på att det blev bättre om hon ringde.

Jag masade mig upp och ringde upp när jag hade vaknat till, sen pratade vi nästan hela förmiddagen. En vän Marie-Louise som jag har haft mycket att göra med sedan våra döttrar föddes för över 30 år. Vi har alltid pratat familj, vår egen utveckling, sorger och glädje, försökt hjälpa varandra från tid till annan.

Jag kände hur något lättade under vårt samtal och det var så härligt att få prata och bli förstådd. Tog Watson på en liten tur och när jag kom hem hittade jag ett kärleksbrev i posten från min mamma. Jag överdriver inte om jag säger att det var de vackraste ord jag någonsin fått från min mamma. OM jag grät, det finns så mycket kärlek omkring mig, om jag bara blev av med det här gråtande täcket som har lagt sig över hela mig.

Det här att vara mamma går ju aldrig över, oron finns där när det händer saker och man kan som mamma känna sig så maktlös, när ens barn råkar illa ut. Jag förstår min mamma och jag känner mig så eländig över att jag inte kan vara en kraft att räkna med i hennes liv. Att jag mest ger henne oro och tårar på hennes hösts dagar. Hon har bara mig kvar, min syster dog  ju så hastigt och tidigt till vår stora sorg. Jag har lovat min mamma att jag ska överleva henne och det oroar mig så enormt att jag kanske inte kan hålla det jag löftet. Inte vet jag?

Mamma är ju alltid mamma och henne längtar man alltid efter när man blir liten och svag, ringer hon så gråter jag, just nu. Jag gör som mina barn faller tillbaka till mamma när jag går i bitar. Det är inte lätt att vara mamma alla stunder, men det finns ju mängder av tillfällen när hjärtat sväller av stolthet och glädje över barnen och deras liv. Har man en gång fått barn kan man aldrig tänka sig ett liv utan dem. Deras växande och alla olika perioder de ska igenom är obetalbara i minnet och känslan av att få vara med.

Ibland tror jag att jag helt enkelt har hållit mig ifrån så mycket gråtande som det bara går och när så skalet spricker, så kommer det så mycket att jag nästan baxnar. Tror allt hinner ikapp mig, all rädsla och ångest över allt som väntar eller inte väntar.

Det är befriande att gråta till en viss del, men det är samtidigt så jobbigt. Gråt kan ju vara så olika, en stillsam tår som långsamt banar väg ner för kinden och kittlas, kan till och med vara lite klädsamt med tårfyllda ögon vid rätt tillfälle. Men gråten jag tänker på är mer flödande och förskönar då inte min nuna som bara blir mosig och ful. Gråten som klämmer ut det mesta av orken som överväldigar och bara väller fram. Det är hälsosamt att gråta rent fysiskt och psykiskt har jag läst någonstans, men det är jobbigt att vara så på gränsen hela tiden. Vad tycker du när du känner att du inte riktigt kan hålla kontrollen på dig utan faller i gråt, när du pratar med folk? Alla har väl det så någon gång i livet, vad man än är utbildad för att hantera så finns det väl gränser för oss alla eller hur?

Ja, helt krasst så sitter jag där nu mitt i det sköra och vet inte när jag ska lugna ner mig. Kan ju säga att något i mitt liv hände som påverkade mig så starkt att detta slog ut mitt lilla pluttförsvar. Men jag kämpar på, rätt vad det är torkar väl tårarna och balansen infinner sig.

Dagen efter tankar

Just idag är jag trött, alla känslor inför förlossning och barnbarn tar ut sin rätt. Det här att det sjunger i hjärtat, kan jag tala om är sant, en sån där jublande sång med religiösa förtecken. För att inte tala om den nesliga rördheten om det nu finns ett sånt ord, låter lite konstigt. Fick skärpa mig  rejält igår, för att inte falla i stor gråt när jag såg bebisen och mamman ligga där.

Man kommer farande som en vårvind med massor av kläder och kalla händer och vill bara kasta sig fram och klappa, krama, men så står jag där och tårarna stockar sig och orden liksom bara simmar iväg ut genom dörren och vi, mamman och jag ser varandra i de tårfyllda ögonen och känner en sån där obeskrivlig närhet.

Jag vet vad hon har gått igenom och hon vet nu att jag vet, kvinnonärhet och jag älskade henne stort i denna stund och det känner hon.

Att det är omvälvande att få barn vet vi som har gjort vårt, men att det verkligen var så här stort att få barnbarn, har jag inte fattat förrän nu. Vännerna har ju varit så där mormor/farmor terrorister som hela tiden framhäver sina fantastiska barnbarn, som man hela tiden ska se foton på och höra på oändliga helt enastående berättelser om. Nu ska jag tillhöra den där enögda farmors skaran, som tar varje tillfälle i akt för att visa upp mitt, just mitt barnbarn, som är så mycket mer än andras barnbarn 🙂

Imorgon börjar livets vardag igen, maken ska börja jobba och det är dubbel. På ett vis ska det bli skönt att få ordning på sig själv, komma upp, gå ut med hunden och äta sin lunch normal tid. Sen ser jag fram emot lite ensamhet, jag gillar sånt och det kan man ju göra när den är självvald. Faktum är att jag får mer gjort när jag är ensam hemma, så har det alltid varit. Men samtidigt så har maken varit ett sånt stöd med allt här hemma under sin ledighet att jag inte vet om jag vill att han åker iväg och lämnar mig med allt här hemma.

Har nu fått en tid till gastroskopin, tvi vale den 23 januari, men jag har insett att jag nog har magkatarren som man får av njursvikten och behöver nog lite starkare doningar för att få ordning på det hela. (Det var magsår.) Tänk att jag som har varit en stor kaffekonsument har slutat helt med kaffe. Räcker med att jag känner lukten så mår jag illa. Har prövat en koffeinfri kaffeampull, ni vet jag har ju en espressomaskin som man stoppar ampuller med en dos kaffe i och det finns koffeinfritt. Igår drack jag en sån med mjölk det var första sedan julafton om jag inte minns fel och den gick ner. Det blir så konstigt när man är van att dricka kaffe, framförallt på kvällarna, det saknas något hela tiden när man inte får sitt kaffe. Jag dricker te och välling, men samma sak är det inte.

Farmor här!!!

Nu är han här vårt lilla gossebarn
Nu är han här vårt lilla gossebarn

Väntan tog väldigt på mig, jag försökte få upplysning via förlossningen från en barnmorska men se det gick inte för vi hade inte något journalnummer att ge och de har ju tystnadsplikt. Suck … jag fattar det där, men tycker det är larvigt jag vill ju bara veta att de lever och att det rullar på som det ska. Vi hörde inte ett ljud från sonen mellan 18.00-01.15 så det är klart att vi blev oroliga.

Sen tog jag en sömntablett för jag var som en fiolsträng och hade tänkt massor av dumma tankar om allt jag vet kan hända vid en förlossning, lika bra att sova. Strax efter 01.15 ringde sonen vild och galen av glädje, allt var klart och hade gått så bra. När jag frågade vem sonen var lik sa han pappa!

Vi fick sen en bild via mobilen och tamesjutton såg Tim inte ut som sin farfar. Men vad han vägde och hur lång han var det glömde sonen bort att berätta det var så bråttom han skulle ringa flera sa han. Det blir ju alltid lite rörigt när man precis har fått barnet, glädjen tårarna och alla samtal, just då älskar man verkligen världen. Sonen hade inga ord sa han det hela är så stort.

Min son med sitt stora varma hjärta så har du blivit pappa. Din son kan vara glad att han har dig som pappa, du kommer att vara som en tigermamma med din son, det vet alla som känner dig. Du ger alltid järnet när det är något som ska till, läst har du gjort all tänkbar information om graviditet, förlossning och det här att ha barn. Dig som pappa oroar jag mig inte för, de sägs att man har att ge sina barn det man själv fick som liten och jag vet vad du fick så orolig är det sista jag är.

Nu är jag FARMOR  det är en märkvärdig känsla, min väninna sa igår ”vänta du till den lilla ringer och säger Hej Farmor jag vill komma till dig”. Den lilla rösten och önskan om att vara nära får en att dö av glädje, går inte alls att jämföra med sina egna barn. Jag får väl vänta ett tag och hoppas att Tim verkligen vill ringa sin farmor och komma över ofta.

Just nu tror jag att sonen och hans familj är på familjehotellet, vet inte när de kommer hem. De skulle låna vår bil så vi lär väl höra av dem, farfar får väl vara chaufför

Från en bok till en annan

Jag kan ju inte må dåligt hela tiden, så nu kan jag meddela att jag är lite jämnare i humöret. Måste ju variera mig lite kan ju inte vara snäll jämt.

Maken kom hem med en bok.

Per Olov Enquist nya Ett annat liv. Ser fram emot att få läsa den, ska bli kul att se hur han skriver, jag har faktiskt inte läst hans böcker tidigare. Önskar att jag bara faller ihop av beundran över hans skrivande, idel lovord. Han lär vara stramt återhållen samtidigt som där ska finnas ett musikaliskt flöde, jag gillar musik och den med en mörkare stråk passar väl mig rätt bra just nu. 🙂 Så att jag kan gråta ordentligt och få hjälp att hålla mig kvar så där halvdeppig ha ha. Äh, skojar bara, boken lär vara rätt tung och handla om djupare saker. Jag får väl återkomma när jag har läst klart, men påminn mig för jag är kopiöst glömskt och tanklös nu för tiden.

Det är ju så mysigt att hitta författare som får en att bara följa med och aldrig vilja lägga ifrån sig boken. Men, ibland känner jag inte alls för alla de författare som är rosade av litteraturkritiker, precis som jag sällan gillar de filmer som filmkritiker anser är bra. Ibland har jag insett att det hela handlar om min egen ålder, vissa böcker och filmer behöver man mogna till för att uppskatta.

På tal om filmer så är jag Fillini fan, älskar galna filmer med annorlunda människor. Alla dessa stortuttade damer av olika moralisk karaktär för att inte glömma alla gubbar, det där oväntade som man inte väntar sig händer och det finns en täthet som jag bara älskar. Har faktiskt träffat en kvinna som har varit med i hans filmer och hon (var) är astrolog och rätt galen. Det var på den tiden jag jobbade mycket med astrologi, den tiden bjöd på så mycket härliga människor med olika riktningar på både liv och tankar. Tack gode gud för den perioden i mitt liv, rätt många år som gav så mycket förståelse för andra.

Varför jag började med astrologi? Ren nyfikenhet och sen är det ett bra sätt att lära känna sig själv, det är väl det hela den här resan handlar om, att känna sig själv. Via sig själv känner man andra.

www.hundstallet.se

 Watson

                                                   VÄRLDENS BÄSTA JULKLAPP

                                                                  BLI MEDLEM I

                                                       WWW.HUNDSTALLET.SE

                                                                 PG 90 05 57-0

                                              Årsavgift 190 kronor som hittat!!!

Yes, jag lever!

1218672qvx0ictvm1                                            

Sitter här och njuter av nåden att få träffa en själ, helt ny men ändå så välbekant. Lyckan att få spegla sig själv i en själsfrände har varit helt enormt, jag är glad uppslupen och känner igen mig själv. Energin flödar och jag kan nog heala en hel värld just nu.

Så mycket jag har fått höra från hennes resor och möten med annorlunda miljöer. Jag kommer aldrig släppa hennes framsträckta hand, så underbart att få till sig när man själv är som ett utskitet äpple.

Det är ju inte så att jag saknar ord utan mer att jag saknar de rätta orden, det var så länge sedan jag hade ett möte på den här ”nivån” ett möte som berör något som alltid har funnits där, men varit orört många många år.

Lyssnar med hela själen på en CD där The Real Group sjunger för mig, bara för mig. Det var säkert ett år sedan jag lyssnade på min favoritgrupp … Det händer saker med en när man får dessa själsliga möten. Jag fick så mycket kraft idag av henne,  jag känner hur jag svamlar här och nu, det är för att jag fortfarande är så exalterad.

En själ så snuddande lätt mot mig med skrattet och glädjen i det djupa seendet. Så befriande så uppfriskande, möten att se fram emot, resor att göra tillsammans, tankar att dela en hel värld att utforska.

Just nu just idag lever jag starkt med all min energi….

Obama

                        semester-2008-033

En morgon när jag tårögt deltar i alla nyheter om Obamas seger. Jag har hela tiden haft en stark önskan om att han skulle få föra ut det Amerikanska folket ur deras trångsynta väg. De gånger jag har hört honom tala under valet har jag hört en röst, en ärlig röst som talade ur själens djup, en röst vi har hört förr i svarta led.

Hoppet om förändring är så stark i världen att när någon står upp med den där speciella rösten, som ett inre meddelande till oss alla, då lyssnar de flesta av oss instinktivt.

Obama får ett otroligt svårt jobb att tillfredställa allt som nu amerikanarna vill förändra, hoppas nu att folk kan inse att allt tar tid. Kan vara farligt när man kommer som en frälsare, farligt på så vis att det inte är som folk tror alla gånger.

Idag har dimman ännu inte lämnat farleden och båtarna brölar i sin väg ut och in. Jag sitter här och ser alla fåglar som flyger förbi balkongen mot sitt frukostbord vid andra fönstret, där hänger talgboll och nötter. Fåglarna är min dagliga glädje, de började för rätt många veckor sedan att kika in, flyga runt våra fönster för att se om jag ännu har startat utfodringen. En del har t.o.m pickat på rutan när de har kikat på mig och jag blir varje år lite stressad av de små livet och pratar dagligdags med dem. ”Snart säger jag, ska det hänga bollar på plats”, roligt att de kommer ihåg mitt fönster som en fly through varje år.

Igår var lusten att skriva lika med noll och jag hovrade runt i tillvaro, gick en längre promenad med Watson  upplevde det som skönt framförallt att jag klarade att gå så pass ”långt” utan problem. Dottern som har varit bortrest några dagar dök upp med en härligt salladsskål från Höganäs, för det var där i de trakterna hon har varit på besök i fästmannens fantastiska gård som hans släkten har gemensamt. Barnen … ens egna lever sina liv och jag gläds med dotterns utveckling och kärlek till den man hon har träffat. Jag tror på dem, de passar ihop och kan nog styra sitt skepp även i stormar.

Man önskar så mycket för sina barn och som förälder sittandes lite på sidan om så lider man när saker inte blir bra. Föräldern i mig vill gå in och räta upp, visa vägen och tala om hur en slipsten ska dras, ja, ni vet hur det är ni som är päron. Man är ett päron hur man än vrider och vänder på sig och hålla käften ska man alltid ha vett att göra, hur det än tar emot. Jag har så svårt med den där sista delen, men tränar verkligen  på att hålla mig undan och hålla käften. Att det kan hända saker med ens barn som är så svåra och ofattbara att man inte vet hur man ska hantera det, är man ju inte alls beredd på. Att livet och andra kan skada mina barn det är ju något som verkligen inte får hända, men sånt händer. Det är då det svåra med att vara ett päron infinner sig. Päronet i mig reagerar med en reptils snabbhet och helst vill jag ha ett slagträ i handen och slå till med, försvara det jag så ömsint har fostrat och fött upp. Att andras misslyckade barn ska kunna förgöra mitt, som jag så innerligt har visat vägen, står jag inte ut med.

Fan, livet är så konstigt och att vi ska drabbas av alla dessa avarter av människor, vi lugnt levande normala fungerade människor kommer alltid att vara offer för samhällets och andra pärons misslyckanden. Det vidrigaste när det kommer till kritan är ju att samhället dess funktioner som ska sopa framför andras dörrar när så behövs, de som har betalt för sånt inte alls reagerar eller gör det som förväntas av dem. Det är då paniken infinner sig. Man står och faller som vanligt människa när de där händer som inte får hända i en familj, en påverkan utifrån som försöker ta sig in och bara förgöra allt vackert.

Jag skriver lite klurigt om det hela, men livet är inte som man önskar alla gånger och man kan inte skriva om allt här inne då livet runt om är skört.

-Bilden är tagen av mig från vår husbil i somras, vi var i Österlen och där var så vackert.

Med en plåsterlapp som heter duga överlevde jag

 Här är jag igen och tack alla som undrade hur det gick igår. Jag överlevde sitter här med en fet klisterlapp bak på sidan av rygg nere ovanför ändan… vilken lång beskrivning. Jag var så trött igår att jag inte orkade skriva något här.

Mannen följde med och vi gick först och lämnade blodprover på ett ställe, det gick bra mycket snabbare än vi hade räknat med, sen fick vi sitta och vänta på punktionsavdelningen.. har ni hört vilket namn på en mottagning. Undrar just om cykelpump ingick bland verktygen?

Vänta fick vi och jag blev rätt trött av den den där oron som man lätt får när man ska göra något helt okänt. Men sen gick det snabbt, fick ligga på mage med alla kläder på, bara dra ner brallorna och underbyxorna lite. Sen gav de en ytlig bedövning som inte tog så bra på mig så det fick ge mer. Konstigt ställe att bli stucken på kändes ändå ner i benet, men efter lite mer bedövning så var det som det skulle. Sen upplevde jag ett starkt tryck när läkaren skulle få in nålen genom skelettbenet och så futt så var hon inne. Det som var obehagligt var precis när de sög ur märgen, det sa hon att det skulle vara och jag tänkte först ja ja … men det var en läbbig känsla inte helt smärtfri. Men allt gick snabbt mannen sa att det nog inte tog mer än 15 minuter. Det här med tiden är ju alltid svårt när man gör saker som är lite otäcka… då har i alla fall jag svårt att tänka i tid.

Den kvinnliga blodläkaren sa att jag normalt inte skulle fått komma med vad de ansåg vara ett högt blodplättsvärde (här jämförs jag med alla med blodsjukdomar), men undersökningen behövdes ju för min transplantation därför fick jag det gjort. Vet ni att det var så skönt att få höra henne säga så. Då först förstod jag att det var hon som var cykelpumpen, hon gav mig faktiskt luft igen. Att jag har reagerat så starkt på den här remissen handlar nog om att jag inte alls var förberedd på den, ännu har jag inte hört ett ord från remitterande läkare om att jag skulle på den här undersökningen.

Idag är jag öm och klisterlappen får nog sitta kvar till ikväll, antar att det inte syns mer än möjligen ett ingångshål och ett blåmärke.

Jag har ringt syrran på njurmottagningen och fått veta att av de prover som var klara så ser det bra ut, jag har en förhöjd sänka den korta var på 9 ska vara under 3 och den långsiktiga var 34 och ska vara under 20. Inga alarmerande siffror, men visar väl ändå på att jag har något i kroppen som jag kan vara utan. Nu hade blodplättarna höjt sig till 150, inte vet jag vad de håller på med?

Nu med posten kom en bok jag blev rekommenderad att läsa och jag känner nu när jag sitter här med den i handen att det var så länge sedan jag läste en bok om healing av Eric Pearl, Väck din egen healer . För er som inte vet så jobbade jag väldigt aktivt med det under rätt många år. Jag var ju väldigt intensiv med allt andligt under säker över 20 år och så plötsligt en dag så la det sig bara. Jag blev ju så pass dålig (sjuk) att jag inte kunde hjälpa andra längre, men framförallt så var det som om något i mig själv insåg att jag inte behövde insikter/upplysning via andra. Det som kom till mig, kom ju till mig av det liv jag levde var ju mina egna erfarenheter som visade mig min väg. Alla har ju sin väg att gå och det gäller att inse det och inte rusa runt efter gurusar som ”vet din väg”. Alla som vet din väg ska du skippa, man kan använda sig av en medial personer för att få lite gnista och kanske se sina problem ur en annan vinkel, för oftast har folk som söker fastnat i något, svårt att släppa taget om något. Då kan ett samtal vara väldigt befriande, jag byggde nästan all kontakt på just samtal. Att vara uppmärksam och verkligen med en annan person det är ju det vi alla har behov av, att bli sedda, lyssnade på.

Jaha, nu drog tankarna iväg mig både hit och dit igen, jag har ett brokigt liv bakom mig och tänker uppkäftigt skriva att jag har ett lika brokigt liv framför mig. Ett lugnare liv kommer det att bli för jag är inte samma person idag som jag var när njursvikten började ”ta mig”.

Måste skriva att jag blev så glad idag när jag fick en kommentar av mina barns kusiners mamma, där nere i Skåne sitter hon och här sitter jag. Det värmde mer än hon nog fattade … tänker på alla roliga minnen vi har tillsammans genom de år vi träffades relativt ofta. Många skratt och trevliga middag…

Gomorron alla goa

Alla behöver vi en ängel i vårt liv då och då..

Det finns ju väldigt mycket glittrigt som man kan sätta in och jag tycker ofta att de är rätt osmakliga, för pråliga, men har ändå med tiden börjat gilla vissa saker som jag förr aldrig skulle drömma om att sätta in i min blogg eller ha själv. Färger, glitter och ja, glädje finns i mycket av de här barnsliga symbolerna och jag har tagit till mig dem, kanske på tiden att jag blir lite mer barnslig.

Jag kan inte nog sjunga cortisonets lov, plötsligt igår inte långt efter att jag hade tagit min första dos började jag känna igen min kropp igen. Men det är ju inte klokt att jag blir så risig av rassliga lungor, och tänkt att jag har så svårt hela tiden att inse att det är det som är på gång igen. Inte förren jag börjar hosta, inser jag vad det handlar om.

Denna gång har jag tagit ett preparat som löser upp slem en gång om dagen och det är nog det som lurade mig lite. Utan den där produkten hade jag nog beckat igen snabbare och insett vad det var, förloppet blev nu lite lugnare och på ett annat vis. Nackdelen är väl att jag nu kommer att spara vatten i kroppen igen och gå upp i vikt… aldrig kan man få vara glad någon längre stund, men det skiter jag i bara jag kan röra mig utan att nästan svimma av.

Igår smög jag långsamt till bussen och tog det väldigt lugnt hela tiden för att orka. Jag lämnade Watson på sitt spa och gick långsamt till busshållplatsen och åkte tre hållplatser som jag normalt brukar gå. Sen smög jag vidare ner till bibban och där var jag helt väck och fick rusa in på muggen och spy, konstigt det där att det kommer ur all ändar när jag blir så slut. Spy gör jag inte men jag är bra på att ulka har ju lite svårt för att spy sedan jag för en hel del år sedan fick dra ihop magmunnen som stod helt öppen. Men sen lugnade det ner sig och jag satt väldigt länge och bara var i en skön fåtölj. Glad ändå att jag hade tagit mig dit och fått lite gjort.

Men idag vaknade jag och känner energi i kroppen, jag har vattnat blommorna utan att storkna och jag ser nu fram emot dagens promenad med Watson, den kan nog bli lite längre och ikväll kan jag börja cykla lite igen på motionscykeln som blev stående som ett anklagande blängande metallmoster i allt för många dagar. Nej, jag ska nog hejda mig där kom jag på inte ha så brått nu.

Jag sneglar på författarkortleken och drar ett kort få se vad det blir för titel, sen skriver jag rakt av bara det som kommer in i skallen i 3 minuter, håll tillgodo.

De svarta molnen

Som vilken dag som helst började denna morgon med en stor mugg med kaffe som jag sakta klunkade i mig. Dagen var inte vilken som helst utan det var den dag jag skulle bevisa för mig pojkvän att jag minsann inte gick för hackor när det gällde. Vi samlades rätt tidigt utanför en djup sänka där andra redan stod och väntade på oss.

Jag var väldigt spänd, men samtidigt förbannad och tänkte att han ska minsann få se på annat. Vi delade upp oss i olika grupper och jag blev gruppledare för ett gäng tjejer med kikare på magen.

Vi gick alla åt olika håll för att inta våra platser, jag hade räknat ut att bästa stället för oss var en mindre ås som gav oss fri syn över nejden. Väl där så la vi oss och tog upp våra kikare. Stranden var helt tom, solen smekte ömt den vita mjuka sanden, några strandfåglar spatserade runt, tog sig ett morgondopp.

Det är då jag i min kikare långt bort, väldigt långt bort ser en homosapiens sprattlus, visst är det en som kommer där borta viskar jag till de andra. Han har alla karakteristiskt drag för en man, sprättande gång och uppdragen bröstkorg, man ser att han bröstar upp sig inför ett gäng honor som följer honom tätt i hälarna.

Nu ska jag äntligen få se detta praktfulla exempel på parningsdans… men som från ingenting så drar kolsvarta moln fram och gör dagen till natt. Min besvikelse var stor när jag såg sprattlus dra sig snabbt bort med sitt följe och jag suckade och sa till tjejerna att vi kan lika gärna gå hem.

Jag sitter här och smuttar på en näringsdryck och hoppas väl kunna äta lite mer i helgen. Vi ska åka och handla lite gott kött till fredagens middag. Sen ska vi ut på lampjakt igen, vardagsrumsbelysningen är för liten.

Sonen ringde så vi är kattvakter i helgen hemma hos honom, jag har köpt en liten råtta till Gubben och ser fram emot att få leka med honom och klappa lite han är så vacker, starkt rödrandig katt nog en av de vackraste jag har sett på nära håll. Ska försöka komma ihåg att ta med kameran och se om han fastnar på plåten eller om det bara blir ett rött streck.

En prins på beställning, en liten en

Här kommer lite önskestjärnor!

Enligt ultraljud ska jag få ett barnbarn den 13 januari 2009.

En Pojke!

Ikväll ska jag få se bilderna på den lilla som simmar omkring där inne. Sonen ringde och var jublande glad, jag känner mig gråtfärdig av ren lycka. Men vart tog lilla Emma vägen? Det var ju en sån trodde vi som skulle komma och så intog lille Tim hennes plats. Livet är en stor Surprise!

Sol igen…

Nu suckar jag för tekniskt trassel är inte min avdelning, igår satt mannen här och fixade mest hela kvällen. Men han får nog fortsätta ikväll igen, tror att det är glappt i min lilla belkin antenn eller mottagare… jag är ju hopplös på sånt här, vet inte vad sakerna heter eller vad man säger att de gör. Han ska köpta lite nya saker till ikväll så jag hoppas att problemet snart ska vara löst. Det är så hopplöst när man skriver inlägg och så börjar det blinka så att jag inte har en mottagning.

Idag står det en massa bussar utanför grannens port vilket är vägg i vägg med oss. Filminspelning igen, ja, jag skriver igen för de filmar ofta in TV filmer här i området. Det sitter då och då lappar i portarna om att de vill få tillgång till lägenheter som de vill filma i.

Lite spännande är det när de spelar in scener utanför, det är allt från lite hastigt körande bilar till folk som har fått springa som galningar genom konstgjort regn. Men när de filmar inne i en lägenhet, då har man ju inte glädjen av att se deras arbete.

Ringde idag och kollade mina prover och det ligger stadigt kvar på samma nivå som sist. Klart jag blir mumin_180.pngfast jag egentligen vill bli dåligare så att jag kan få min njure någon gång. Men idag kan man inte vara deppig skafferiet_sol_g81x75_80_-1_upload_semper_barn_skafferiet.jpgskiner igen och det är ju nästan så man tror att det kan bli en vår vilket år som helst.

Sen är det väl alla hjärtans dag och då vill jag ge er alla den är förhoppningen om en varmare och ljusare tid och så slutar jag med den här                                                      heartanim.gif

Det finns alltid tid att glädjas en stund

scan10005_1170278186.jpg Dagens tema är glädje… en sån glädje jag kände igår när telefonen ringde, precis när jag satte penseln mot duken och tänkte nu ska här målas…..

Riiiing…..äsch då!

Hej det är M….tystnaden som kan bli så total när en röst man inte genast placerar hörs i luren. Sen undrar jag lite vagt varför hon ringer, ska tiden ändras? Kuratorn, min kurator ringer och oroas över hur jag mår? Hon har pratat med min sjuksyster som oroas så över mig. Tänk att omsorgen om mig gav mig en sån glädje kick, jag behöver nog inte be min doktor om antidepressiva tabletter, man kan nog bli hög på ren omsorg tror jag.

Men idag ska jag iväg till min husläkare, vi ska prata om betablockeraren och jag kommer att få tala om att jag inte mår så där jättebra. Undrar om det är njursvikten eller beta tabletten som gör att jag blir så slut. Usch, det är så svårt att veta vad som är vad… Hjärtat slår lugnt och långsamt precis som det ska och blodtrycket har pressats ner ändå längre men jag mår inte så bra av dem.

Men antidepressiva tabletter ska jag be att hon skriver ut så att jag kan börja med dem. Det oroar mig att man kan må illa i början av dem, jag mår ju illa ändå från och till.

Idag vill jag sitta hemma och måla precis som igår, men det kommer inte att bli ett dugg av det idag. Nu ska det vanliga livet ha sin vanliga omsorg och så en tur med Watson ut i det jämngrå fuktiga, lite lunch och sen till doktorn som ska avslutas med besök på apoteket. Sen är det slut för min del av dagen… jag kommer att lägga mig i soffan eller på sängen och dö en smula för att sen hasa mig upp och önska att jag hittar lite gårdagens rester i kylskåpen när jag öppnar det och tittar in. Undrar om det inte är en sån där varmkorv med bröd middag ikväll? Den som lever får se ibland kan jag slå mig själv med häpnad och laga till något gott fast jag trodde att orken skulle vara slut.

Igår blev det god middag, stekte två kycklingfiléer så att de fick lite färg. Hackade två vitlökar som fick fräsa med på sidan en stund, i med 4 tomater i bitar och så fick det stå där och fräsa ihop tills tomaterna var mosiga, då la jag i generöst med basilika. I ugnen klyftad potatis och så gjorde jag en sallad på lite av varje till.