Det finns dagar och det finns dagar .. igår kväll när brödet som jag slet så med äntligen såg ut att hyfsa till sig i ugnen så ringde telefonen. Det finns samtal man inte vill ha, inte orkar med och naturligtvis är det familjen det handlar om. Ingen har dött kan jag lugna mig själv med om inte annat. Jag kan av familjeskäl inte gå in på vad som avspelade sig i samtalet. Men jag tappade helt fotfästet …

Ibland förstår jag mig inte på världen, all ondska och elände som vissa väljer om och om igen. Vi vet ju alla att livet inte är så där sockersött som i min naiva bild ovan, men snälla ta inte alla min goda tankar om hur livet borde vara och trampa sönder dem. Kan man inte få leva i en stilla frid, som att de flesta är kärleksfulla mot varandra? När ondskan kommer utifrån och tränger sig in i vår familj, fullkomligt raderar allt som jag har fostrat mina barn att vara. Kärleksfulla, omsorgstagande om andra…

Nog finns det en djävul här i livet inte tu tal om saken, läs en tidning, se nyheterna så ser man vem som håller på att ta över jorden. Inte är det godheten…

Min kropp, mitt psyke förstår vad den har att göra med och vet en del om vad som ska göras, men jag klarar inte av det. Här satt jag med tårtan och tårtfaten och bara grät, sa till mannen att ställa ut tårtan på balkongen för jag ville inte ha. Ännu en kväll som jag kan lägga till handlingarna som en av de sämsta, med två sömntabletter i näven, ville jag bara somna bort från allt.

Jag som skulle ätit tårta och skrattat med Kjerstin Dellert Sjärnorna på slottet. Jag som skulle kommentera till boggen tvillea´s ena sida där han satt med ett stort gäddbestånd som han pimplat under dagen, jag med mina limpor skulle ju gärna erbjuda ett byta; nybaka ljust surbröd mot en gädda. Men vad blev det? Tidig nerbäddning av mig och torkande av förbaskade tårar mellan deckarens rader tills sömnpillren tog mig dit jag tillfälligt ville vara.

Ibland ter sig livet inte som ett liv, man drömmer om kärleken och vänligheten till sin nästa, men får bara en käftsmäll tillbaka hur man än försöker. Käftsmällarna fördelar sig över hela livet med lagom mellanrum, aldrig någonsin ska man tro att man är klart med något eller att man är något att ens handlingar alltid leder till något godtagbart. Man kravlar sig om och om igen upp ur gropen och tar nya tag för inte kan väl ondskan få för mycket spelrum i vårt liv.

Jag är envis och vägrar att släppa taget om det goda livet, jag kommer att kämpa mot djävulen så länge jag står på mina ben. Men en dåres envishet vill jag tro på godheten och kärleken till medmänniskan, det är så jag vill gå en dag med den känslan som en gnistrande juvelprydd tråd mellan mig och himlavalvet.