Här sitter jag och tycker sååå synd om mig själv, halsont och förkyld är inte att leka med. Det blir en dag i sängen med mycket sömn, som omväxling till andra dagar när jag sover i soffan, här ska sovas i sängen denna dag. Vad gör man inte för att få lite omväxling?

Igår var jag iväg till labbet och tog mina prover, det gick bra. Ute snöade det oavbrutet och snösvängen var väldigt sent ute, det här med snösvängen.. hur kommer det sig att ju mindre snö vi får desto mindre blir det plogat när snön väl kommer? Förr så gick plogarna varma redan tidigt på morgonen för att förenkla livet för oss alla. Nu får man vara glad om de plogar upp  vägarna vid lunchtid, trottoarerna använder de till överbliven snö.

Ringde min ssk och frågade om proverna idag, det såg väl skapligt ut, klart att kreatininet var sämre, men andra prover var lite bättre och det har nog med att jag äter så lite. Kaliumet var ännu sämre och jag blir ombedd att äta bananer vilket jag gör varje dag och en tablett med kalium, men det är ändå lågt. Det blir man trött av sa ssk .. jo, tack trött är jag så det räcker och blir över.

Nu fick jag höra att nu när alla prover är klara på min ev donator så skickas svaren direkt till Huddinge. Sen är det bara att vänta på en tid från dem, ops minst sagt.

Så här i slut tampen är jag rädd, kan inte annat säga och jag vet inte vad jag är rädd för? Att min vän visar sig vara olämplig som donator, eller att vi ska gå igenom allt och sen funkar inte hennes njure när den är på plats i mig, eller att jag ska bli så himla dålig av all medicinering man får för att hålla kvar den nya njuren i min kropp, eller rädd, bara helt enkelt skiträdd för att det kan gå åt helvete.

Jag har en önskan, att få en läkare på Huddinge som jag känner är MIN läkare. En som jag kan prata med, skoja lite med och känna tillit till. Det är min enda önskan med det som ska ske på Huddinge. Får jag en empatisk läkare så kommer allt att gå bra.

Har funderat på att sätta mig och skriva ner hur jag vill ha det om jag har oturen att inte klara av det jag ska gå igenom. Man vet ju aldrig, men min man vet ganska bra hur jag vill ha det med det lilla jag har att ge efter att jag har gått bort. Ni ser hur tankarna fladdrar runt i skallen på mig, de flesta av er tror nog att ni är odödliga.. det trodde jag tills jag blev sjuk. Det är så vi alla brukar fungera, vi tänker inte så mycket på sånt här om vi är friska, det drabbar inte mig utan andra. Tror man…

Tja, vilken muntergök jag är idag eller hur? Nu skyller jag på förkylning, inte lätt när en kvinna blir förkyld eller så.