Anledningen till att jag hela kvällen velat gå och lägga mig är inte vår nya tjusiga prinsessäng utan de nya tjocka madrasserna som vi idag har köpt. Det är ju bra att ha en kvalité säng, men madrasserna behöver man byta efter några år och det var verkligen dags.
Vi passade på att köpa en sänggavel och när vi stod där med en stressad men trevlig försäljare så fick jag lite tomrum i den delen av kroppen man normalt använder till att tänka. Det här med färg i ett rum är inte lätt, jag är ju i tanken på väg att flytta till en ny lägenhet (vilket inte sker förrän om två år, i så fall) och försöker förstå vad jag vill ha där i det nya sovrummet. Har ingen aning om hur rummet eller lägenheter ser ut för den delen. Jag har tänkt i ljusa nyanser och ser framför mig en fondvägg bakom sängen med ena stunden ljuva romantiska rosor och andra stunden är jag lite tänd på New England det där blå/vit/röda temat. Det blev ett blått tyg, inte marinblått för det vill jag inte ha när jag tänker efter. Jag får fota när jag har fått hem den om en månad så där.
Tro sjutton att det blir tomt i skallen då när man står där med en tygbit av flera hundra i sin hand av färgval. Jag avundas er som alltid vet hur ni ska möblera, måla eller tapetsera för att få ihop det hela så där tjusigt som om ni bodde i ett inredningsmagasin.
I mitt liv när det levs normalt vilket hände förr under rätt många år då kunde jag få ihop en hel del, men alltid saknade jag något som jag trodde skulle vara pricken över i:t. När jag står där i en affär och de ska blanda väggfärg så lyckas jag aldrig få det jag egentligen vill ha … velar och står där sen med en färg som nästan är vad jag tänkt mig. Samma som idag, det fanns en försäljare i affären, de andra två var sjuka så det var kö och jag blir stressad över att andra väntar och skyndar mig. Så sjukt likt mig att bestämma mig för vilket tyg och färg vi ska ha på studs. Klart att jag tycker att tyget/färgen är ok men ändå gnager en obestämd känsla av att jag som vanligt har hastat iväg med ett val som jag tror att andra ger redigt med tid för att göra. Vafför är de på detta viset med mig?
Varför dras jag alltid till det som är dyrast? Samma idag när vi var in till en klädaffär för att hitta något att dra över mig … avdelning svart säck är min, för magen är omöjlig att få in i mina kläder. Nog fann jag några överdelar till ett bra pris, men det jag suktade efter var en så vacker klänning, ärmlös bara en sån sak. Vem kan ha ärmlöst när underarmarna har blivit några svängande grevinnegardiner som fladdrar i vilket jäkla vinddrag som helst?
Till den vackra klänningen hörde en dimrosa kort kavaj som jag inte heller kan ha. Tänk bara en gravid mage och så en kort kavaj ovanpå det hela … nä, jag sa ju att det inte funkade. Priset för det vackra åtråvärda var så där 2000 kronor, men det blir ju inget av med sånt ens om vi inte hade köpt madrasser och sänggavel.
När jag kom hem letade jag mönster febrilt, ett klänningsmönster modell tält är det som gäller. Fann ett jag kan använda, men jag måste ta mig till en tygaffär och köpa in mig på en bal tyg för att kunna få runt magskrället. Känner mig desperat, erkänner utan prut så här har min mage inte sett ut sedan 1982 när jag var med sonen.
Men jag är glad ändå och längtar tills jag ska få gå och lägga mig som en prinsessa på ärten i nybäddad säng med tjock madrass.