Varför måste man bry sig

om håriga ben? Jag betraktar mina lurviga vita osolade ben och blir så trött på allt man känner sig tvungen att göra för andra.
För visst är det väl så att jag inte rakar benen för min egen skull, utan för den känsla av att vara osmaklig för någon annans, om jag är hårig på benen.
Men även jag gillar att titta ner på renrakade ben, gärna i kombo med solbränna. varför?
Jag minns inget rakande alls av ben under alla år jag var i min vackraste blomning. Sen med åren ökade trycket på rakning och nu rakar en del sig över hela kroppen, som en ingående procedur till dagens dusch.

Vad är det som gör att jag stående här på landet på altanen för några veckor sedan uppsökt av en manlig granne, direkt fick en obehaglig känsla, för i min klänning ståtade jag med orakade ben. Den medvetenheten, skamkänslan gör mig förbannad på mig själv att jag genom åren gått på allt medialt tryck på hur en kvinnas ben ska se ut.
Det löjliga är att jag inte tillhör de som verkligen har problem med kraftig hårväxt. Men lik förbannat känner jag skam, som om jag har gjort något opassande om jag inte har rakat benen.

Tiden räcker inte till nu för tiden i vårt upphaussade tempo där allt utifrån kommande har förtur.
Den inre processen, varandet i sig själv, nedtonande inåt, lyssnande på den svaga vägledande tonen vi alla borde sträva efter att höra, finns inte tid till.

För min egen del i nuet tänker jag äntra hammocken med en bok i näven, har precis avslutat PC Jersilds medicinska memoarer och går nu lättsinnigt över till en strippas memoarer. Tjillivippen!

Viva vardagen

Ska erkänna på en gång att jag inte vägde mig imorse, men gick in på mitt konto på Viktklubben och segade runt där inne igen med dagens ätande. En vegetarisk lunch, bröd på jäsning och tvätt som snurrar runt och senare idag barnvakt till äldst och yngst. Blev lite mer än jag hade tänk mig och gubben ringde och sa att han blivit bjuden på handbollsmatch ikväll. Där rök extrahjälpen vid barnvakteriet.

Idag blir det inget tänkande alls här inne, jag känner mig som en större tompåse än vanligt, så där konstigt hjärntrött som jag blir ibland. När jag duschade insåg jag att benen nu måste börja tillhöra den förbaskade ritualen att bli rakade mest hela tiden. Det retar ihjäl mig att vi kvinnor ska hålla på så här och raka delar av kroppen, vissa har inte ett strå på kroppen. Helt sjukt, som protest låter jag benen under vintern växa till vilken typ av djungel som helst, rakar dem bara om jag ska ha klänning och strumpbyxor.