Först tror jag att mitt arbetsrum har blivit en tandläkarmottagning, jag känner hur borren närmar sig.

Efter ett tag tror jag att det är någon som försöker göra en tunnel genom hela huset.

Jag får snart ta fram hörselkåpan för att kunna sitta kvar här.

Det är ”grannen” snickare som bygger om efter branden. Hela köket brann ju ner, så allt revs ut och det blev en dag med mer än mina öron ville höra, dagen därpå var det lika jävligt för då smällde de in de nya köksskåpen med hammare, sågande, borrande och gud vet allt. Som krona på verket så satte de igång en jättefläkt som hörs dygnet runt in i vårt kök. Antar att den kommer att gå många veckor för att torka upp all fukt efter brandmännens vattensprutande.

Idag har jag varit och tagit blodprov och nu väntar jag med spänning på svaret. Mötte min husläkare och fick en pratstund med henne, hon är så trevlig. Hon berättade om en kollega som hade jobbat extra på något ställe och sen slagit på sitt namn på internet och blivit helt nersablad av en patient. Sen hade han kikat på min läkares namn och sett att hon var sååå rosad av en patient som var jag i min blogg så klart.

Inte så lätt det här med internet och allas bloggande, det finns ju folk som är väldigt orealistiska i hur mycket man kan förvänta sig av tex en läkare när man kommer in akut. Sannolikheten att man kemiskt passar varandra och förstår varandra är ju inte så stor alla gånger. De flesta läkare gör med all säkerhet det bästa de kan, men jag tror att utbildningen skulle lägga större eller nästan mest tid på hur att bemöta folk. De skulle tidigt kunna styra vissa läkarstuderande till forskare om man märker att de är stolpskott med andra människor. Det låter ju provocerande, men så borde det ju alltid vara när man jobbar med människor. Utopier så klar och man får vara lycklig om man har turen att få en kanonbra husläkare och för den delen allt man möter i den vård man behöver i livet.

Det är egentligen inte alls svårt att få folk att må bra, omsorg om andra och tanken att jag ska bemöta andra som jag själv vill bli bemött kommer man långt med. Sen kunde läkare i sin utbildning gott bli filmade ofta och länge för att se sig själva i aktion. Det tror jag är ett bra sätt för oss alla att se hur vi ter oss med andra. Man har liksom en bild av sig själv och den stämmer sällan med verkligheten, men vi tror ju att vi känner oss själva men andra ser saker som vi är väldigt omedvetna om. Lite läskigt att tänka sig eller hur?

Nu ska vi hoppa in till något helt annat, min vän var ju här och fikade förra veckan och då kom vi att prata om smör. Hon gör ”Bregott” själv och jag blev så förvånad att jag hade glömt bort det där enkla receptet och tog det på nytt av henne och bjuder er på det.

Hemgjord bredbart smör

1 paket extrasaltat smör, rumsvarmt

3 dl rapsolja, välj en bra sort

½ dl vatten

Lägg allt i en skål, det kan stå framme över dagen och bli rumsvarmt, sen vispar du ihop allt, svårare än så är det inte. Lägg över i en lämplig låda med lock.

Idag ska jag till frissan på eftermiddagen, jag har Watson hos hundvakten i samma hus och ska hämta honom när jag är klar. Nu har jag beställt en present från Delicard som jag gillar att ge bort. Det är lyxig mat som man får hemkörd till dörren, överlämnad i ett paket med frysklampar och recept.

Rena lyxmaten och man kan välja mellan olika matvaror, ett till tre olika val kan man ge bort. Sen har jag gjort en liten vacker låda från en tidning som jag köpte i USA för några år sedan. Det är mina favoritmönster gjorda av Williams Morris, jag har även broderat en stor tavla av hans mönster. Det  ska bli små lådor i alla former, hjärtan, pyramider och gud vet allt, man väljer vad man vill ha och trycker ut dem ur sidorna. Sidorna i boken är ganska hårda, så man trycker ut det som ska bli lådor och så limmar man och viker. Nå, i en sån fin låda ska jag lägga ner hemgjort godis som maken och jag gjorde för några dagar sedan. Så det får bli julklappen till våra kära hundpassare, Delicard och så en låda med choklad.

Jag känner mig så tacksam att jag orkar göra allt det där som jag förr vispade till med en hand, nu är varje sak jag får ordning på en seger för mig själv. Vet ni igår var vi över till vårt centrum, jag skulle handla doft i klapp till maken och när jag stod där i parfymeriet så tog fan tag i mig och jag som inte har doftat parfym på ett par år frågade efter något med citrusdoft. Det blev dyrt, men jag känner mig lycklig och slog till … äntligen en citrusdoft.

Men lite skamsen kände jag mig på vägen hem, att jag la så mycket pengar på mig själv för en doft. Inte sa jag ett dugg till maken, men hemma fick han dofta på mig och sa att den dofta gott. För inte så länge sedan frågade min dotter om det var något jag önskade i doftväg när hon nu skulle flyga. Men då kände jag bara att det var bortkastade pengar för jag visste inte säkert om jag skulle få möjlighet att dofta gott uppklädd och förväntansfull på någon middag ute mer i mitt liv. Låter så dramatiskt vilket det inte alls var bara mina vardagstankar om det liv jag då levde.

Nä, nu måste jag sluta jag får alldeles för långa inlägg, fingrarna vill aldrig sluta skriva.