Gårdagen blev bara för mastig, vi var till Huddinge för sista gången, jag blir nu remitterad till Danderyd, de får ta hand om kommande provtagningar. Det var med en konstig känsla jag lämnade Huddinge, på samma gång som jag kände mig lycklig över att det här första året snart har gått till sitt slut, så är det vemodigt att avsluta något. (Sista gången på Huddinge blir det bara, om inget tillstöter, då är det Huddinge som har ansvaret för mig.)

Samtidigt som jag känner en lättnad över att slippa känna den numera välkända ångesten som själva synen av Huddinge ger mig varje gång vi har kommit dit. Fast jag fick livet åter där och har blivit fantastiskt omhändertagen hela vägen, så var det också där jag trodde att jag skulle dö. Aldrig i mitt liv har jag varit så sjuk och känt mig så övergiven blandat med de där obehagliga psykiska upplevelserna jag fick av medicineringen. Det fanns stunder när jag hur lätt som helst hade lämnat in för gott, utan minsta problem. Livet, själva levande livet har aldrig någonsin känts så overkligt och oviktigt för mig.

Efter Huddinge åkte vi direkt till IKEA och strosade runt i det svala varuhuset, det var inte mycket folk vilket jag var glad över. En lättare lunch och sen hem för att vara barnvakt till marsipangrisen, tills det var dags att gå ner till dotterns födelsedag med grillmiddag. Jag älskar verkligen min lilla marsipangris och han verkar må bra av att vara med oss, vi är ju hela tiden bara med honom och det måste vara underbart för alla barn att två vuxna bara ser dem hela tiden. Det är väl sånt farmor/mormor, farfar/morfar är till för?

Imorgon ska han sova över här för första gången, det ska bli spännande vi har många planer för hur söndagen ska förlöpa. Här ska grävas i sand och sen när vi kommer in ska han få sitta i badkaret och leka, han har bara dusch hemma hos sig, så ett bad i ett badkar ligger nog högt på hans tycka om lista. Idag ska vi laga en god mild gryta med lagom stora bitar av allt som han får till lunch imorgon.

Igår var ju marsipangrisen och sonen också med på dotterns kalas, så vi skrattade åt den lille glada token när han åt de där pyttesmå korvarna som dottern köpt speciellt till honom. Han är glad och sällskaplig den lille, rolig helt enkelt och fick oss alla att skratta gott.

När maken och jag stolpade hem ja, jag stolpade hem med värkande kropp av all rörelse jag fått under dagen då var jag så trött rent fysiskt, men så härligt det är med både kalas, släkt, barn och barnbarn. Det är gudagott att ha familj omkring sig.